Kritiskt läge

Börjar närma mig den där perioden i månaden, då det inte behövs mycket för att det ska brista.
Det är då jag inte behöver vara ensam med ett barn som är inne i sin värsta trotsperiod någonsin.
Det är då jag inte behöver ha en Liten Söt Sambo som ständigt jobbar eller är på resande fot (kvart i fem imorse åkte han till Tyskland).

Vi driver varandra till vansinne ibland, jag och min dotter.
Det kan börja så härligt vid dagishämtning. Vi kan gå till parken eller låna bortresta vänners studsmatta, äta varsin glass och fnissa tillsammans som två småtjejer. Men sen, när tröttheten börjar krypa på hos oss båda, kommer grinigheten fram. Hon skriker och kastar grejer omkring sig. Hon vill absolut inte gå och lägga sig! Hon vill ha en macka! Hon vill ligga i soffan!
Och jag kämpar. Du måste gå och lägga dig.
Nej, det blir ingen smörgås.
Du får välja, min eller din säng men inte soffan.
Och jag försöker hålla mig lugn och pedagogisk och stabil.
Och så brister det och jag höjer rösten. Och hon blir arg för att jag blir arg. Och hon skriker. Och viskar med ynklig röst: "Pappa!".

Ikväll var inget undantag, men hon lugnade sig till slut och jag fick säga till henne innan hon somnade att jag älskade henne, och att hon var jätteduktig som lugnade ner sig så bra, och att vi skulle fira det med favoriträtten och hyrfilm imorgon kväll. Och då somnade hon.

Liten Söt Sambo, räkna med ett litet snack när du kommer hem!

Newsflash

Det här gillar jag.
En journalist/nyhetsreporter som tar ställning.
Som vägrar att läsa upp oviktigheter och istället koncentrera sig på det som är bättre lämpat för en nyhetssändning i USA.

Nyheter från MSNBC.

Way!

Kompisar från förr

För andra gången på kort tid har jag träffat en kompis från förr.
Vi stötte av en slump ihop vid Arlandatåget, efter den där resan till Norge och bestämde då att vi skulle försöka ses till våren eller sommaren, eftersom det var närmare 25 år sedan vi sågs senast...

Så igår blev det av. Jag blev hembjuden till hennes galet stora hus söder om stan, blev bjuden på middag och vin. Tyvärr kunde vi inte sitta på den fantastiska altanen som hon lovat, eftersom det vägrade sluta regna, men det kändes som om det kvittade. Jag såg ju ändå hur underbar den var.

Tjugofem år!? Vart i h-e tog dom åren vägen? Hon har numera en son på nitton men ser inte en dag äldre ut än senast jag såg henne dom där alldeles för många åren sedan. Samma skratt, samma gester, samma mimik. Det kändes inte ett dugg krystat och konstigt att ses igen efter så lång tid och många, roliga minnen kom tillbaka, tillsammans med några riktigt pinsamma...

Det är så fantastiskt att dom finns kvar där ute, dom gamla, goda vännerna.

Sola och bada

Nej. Sol och bad är inte vad som gäller för mig just nu.
Istället sitter jag vid min arbetsplats nere i, den visserligen svala, källarvåningen och våndas över att mailen har legat nere hela dagen. Det gör mitt jobb så oerhört mycket svårare, och jag tappar sugen.

Behöver semester.

Om att säga nej

Här kommer mitt stora erkännande:
Jag är skitdålig på att säga nej. Eller mer korrekt; jag är apdålig på att säga nej och sedan stå vid mitt nej.
Det här handlar självklart om dottern. Som i helgen, eller förresten, de senaste två-tre veckorna, bevisat exakt vad detta dåliga nejsägande leder till. Det leder till tårar och ilska och upprördhet när hon inte kan omvandla mitt 'njaej' till ett fullkomligt 'ja, okej då'.
Jag håller på att försöka uppfostra mig själv till att bli en bättre mamma.
En som inte behöver säga nej, bara för att det automatiskt är det första ordet som kommer upp ibland. Lära mig att tänka och/eller säga: "låt mig fundera lite innan jag bestämmer vad jag ska svara", istället för att säga ett automatiskt nej och sedan ändra det till ett ja.
Visst kan jag, om argumenten håller, ändra ett nekande till ett ja, men jag ska lära mig att förklara varför jag sa ja. Jag ska bemöta tårar, ilska och upprörhet på ett bra sätt. Försöka förklara för henne, utan att förstärka eller lägga börda, att ett sånt beteende inte kommer att ändra min ståndpunkt. Har jag sagt nej, menar jag nej. Jag ska försöka att inte motarbeta hennes känslostormar; hon har all rätt i världen att bli upprörd och förbannad (inom rimlighetens gränser, så klart!) men hon ska samtidigt veta att det inte leder till någon ändring.

Problemen är inte enorma, det är inte vad det handlar om. Hon är inte en så'n unge som lägger sig ner på golvet i affären och gallskriker om hon inte får sin vilja igenom. Men jag ser tendenser, och jag ser ett agerande som jag inte riktigt gillar.

Det enda barn vi har - så oändligt älskat. Det är så svårt att inte ge henne precis allt hon önskar och vill ha, eftersom det är precis så man känner - hela tiden. Men hon kommmer definitivt inte att tacka mig för en sådan uppfostran när hon blir äldre. Och nu får det bli ändring på mitt beteende. För att försöka ändra hennes.

Vi går mot mörkare tider

Så var midsommar överstökad och nu är det snart jul igen...

Pessimist? Jag!?

Skvaller

Rent ut sagt:
Fy faaan, vad jag är trött på skvaller! Det startas äckliga skvallersajter överallt, där skribenterna kastar ur sig lösa rykten, bilder på a-, b-, c- och ö-kändisar i mer eller mindre smickrande situationer och positioner. Dessutom ljugs fejkade "skandalnyheter" ihop i parti och minut. Jag tänker inte länka till någon av dessa äckliga sajter, för jag tycker det är den sämsta sortens journalistik som finns och ju färre besökare, desto bättre.

Jag har härmed fattat ett arbetsmässigt beslut - jag kommer strida för att "mina" artister aldrig någonsin ska behöva synas i dylik media. Till och med en av våra kära kvällstidningar, som nuförtiden borde titulera sig "skvallertidning", ligger på bojkottlistan.

En känsla av...

1) Dagens "känns inte helt ok i magen"
Sa under ett telefonsamtal igår preliminärt ja till ett fem veckors jobb för nästan inga pengar alls. När jag på mailen imorse fick svart på vitt hur ruttet avtalet egentligen var, mailade jag och sa nej tack. Möjligen sitter han nu och kokar av ilska, och tycker att avtalet redan var klappat och klart. Jag är inte riktigt säker på var jag har den här killen och det känns inte helt ok. Nåväl, det lär visa sig.

2) Dagens "ser fram emot"
Härom veckan hörde jag en bekant röst på radion. En kille som jag lärde känna för flera år sedan, när jag jobbade på Det Stora Skivbolaget. Han jobbade som producent på S*R på en lokalstation nedåt landet, en ung och framåt kille. Vi fortsatte hålla kontakten, träffades några gånger, tog en fika ibland. När jag slutade, upphörde även vår kontakt. Vet att hans karriär fortsatte till radion i Stockholm och, tydligen, därefter vidare till SvT.
Nåväl, när jag hörde den så bekanta rösten, skickade jag honom ett kort mail (det lustiga var att jag bara ett par dagar innan skänkte honom en tanke och undrade lite över vad han möjligen kunde pyssla med nuförtiden). Fick strax ett glatt mail tillbaka, och efter lite mailväxling fram och tillbaka bestämde vi lunch. Som blir av idag. Ser fram emot att träffa honom. Undrar hur mycket som hänt på nästan femton år...

Tillhåll

Mitt emot vår lägenhet ligger en liten affär.
En sån där som mer eller mindre bara är ett hål i väggen, dit man går om man händelsevis skulle upptäcka att mjölken är slut eller om man bara måste ha en kvällstidning.

Helt plötsligt har dom börjat ha öppet sent på kvällarna; när jag tittade igår satt personalen och halva personalens släkt utanför och drack kaffe och rökte när klockan var över tolv på kvällen. Det har gjort att det har blivit ett allmänt tillhåll för kidsen, som dessutom får köpa cigaretter per styck, trots att dom inte är 18 år. Ibland är det ett jäkla liv utanför, skrik och skrän och det blir skräpigt och trist. Dessutom finns ett tillhåll ungefär 15 meter bort, in på en gångväg, där det sniffas och röks diverse förbjudna saker och det drar också till sig idioter. Häromkvällen såg grannen en snubbe med en motorsåg, som han drog igång och svingade hotfullt omkring sig (jag hade ringt polisen direkt!).

Numera står The Undertaker - en långhårig, tatuerad välkänd wrestling-typ - på vakt i vårt vardagsrumsfönster. Liten Söt Sambo har haft den här pappfiguren stående i vårt kök i flera månader. Jag visste väl att han skulle komma till användning.
Alltid skrämmer han någon...

Jag vill ha lugn, ro och trygghet.
Inte bus.

Saker som suger

Det suger att jobba med ett projekt när det inte finns någon planering.
Det suger att jobba med ett projekt när den som är drivande är en snurr- och virrpelle. En som vill ha guld och gröna skogar och som är övertygad om sitt projekts storhet men som inte har en susning om hur något funkar...

Matprogram

Det finns matprogram. Och så finns det matprogram. och så finns Per Morberg.
Men cheezus, vilken snubbe! Han kan få komma hem och laga en trerätters till mig, anytime!
Lite så där lagom bufflig och grabbig men med fantastiskt mycket charm.
Och så god den maten ser ut att vara! Komsi, komsi!

Det finns andra på samma kanal som också är buffliga men inte ett dugg charmerande. Träffade en häromdagen. Dryg, lönnfet och självupptagen. Går fetbort.

Tjejmiddag

Gårdagens tjejmiddag blev en glad, fnissig och hyfsat blöt tillställning.
Fem brudar i varierande åldrar och från olika yrkesgrupper. Värdinnan är i spritbranschen och bad eträget, flera gånger - snälla, kan ni inte dricka upp lite ur spritskåpet? Här trängdes diverse mer eller mindre obskyra drycker med varierande p'ocenthalt. Det slutade ändå med att vi höll oss till det vita vinet. Som inte var så tokigt.
Plockmaten visade sig bestå av snittar, egenhändigt tillverkade. Jag högg glatt in på ostbollar med vinkokta russin och rullade i digestivekex, kronärtskocksbottnar med gräddfil, röd stenbitsrom, någon hård ost vars namn jag glömt dekorerad med dadel och passionsfruktsmos, tigerräkor med aioli och minirostbröd med chevre och valnöt.
Mätt, belåten, söndergarvad och lagom yr i mössan cyklade jag hem. Låg en stund i soffan och tänkte kolla på någon dålig film halv tre på natten. Gav upp och kryssade mellan kattben och ovikt tvätt och stöp isäng.

Musiknostalgi

1977.
Då var jag ung.
Och den här låten spelade jag en hel sommar - sönder och samman.
Jag får härliga minnes-knottror över hela kroppen när jag lyssnar på den.
Och på något konstigt, udda vis håller den fortfarande...

Gräsänke-blues, igen

Vi sjunger gräsänkeblues här hemma igen. Det är festival i Hultsfred och den svenska musikbranschen har emigrerat till Småland. Om någon skulle få för sig att släppa en bomb över festivalområdet, skulle nästan alla skivbolag i Sverige utplånas.
Ingen uppmaning. Bara en tanke.

Jag är fortfarande kluven i frågan att åka eller inte. Det är en kul tillställning och man träffar mycket folk men det är så sällan man ens kommer ifrån backstageområdet, och efter två dagar börjar den där fickljumma starkölen kännas aningen fadd i smaken.

Istället spenderade vi gårdagkvällen hemma hos en kompis, även hon Hultsfreds-gräsänka. Fick på första parkett bevittna typexempel på hur barn kan reagera när det kommer småsyskon till familjen. Regrediering, uppmärksamhetstörst, trots och skrik. Väninnan säger att reaktionen kom i samma stund som nyfödingen klev över tröskeln.

Jag gör mentala anteckningar. Iakttar. Och känner att jag nog hade handlat på helt annat sätt i samma situation. Men det är å andra sidan så lätt att säga/skriva. Och det blir ingen chans för mig att praktisera.

När vi satt och avslutade frukosten tillsammans imorse, lämnade storasyskonet och mamman bordet för att klä på sig. Jag frågade Körsbärsblomman om hon hade velat ha ett syskon. Hon svarade inte och jag sa "ja, tyvärr så kom det ju inget". Hon tittar på mig och flashar av ett stort leende: "Men jag kom ju!". Jag sa att det ju var en förskräcklig tur. För hur hade vi klarat oss utan?

Och så grät jag.

Kroppslig status

Knopp: Smygande huvudvärk. Kom just på att jag helt glömde bort att ta den där treon, som jag tänkte ta på förmiddagen.

Kropp: Vad är det här!? Träningsvärk?! Det beror säkert på det där jäkla skrivbordet, samt det faktum att jag tog en ganska lång cykeltur till och från mina möten igår.
Det känns som om det var lääänge, länge sedan jag hade det.
Inte möte alltså. Träningsvärk.

AT (sjukhus-glosa för 'allmäntillstånd' - dom gamla läkarsekreterar-takterna sitter i, minsann!): Trött. Kan mycket väl bero på att jag gick upp klockan halv fyra imorse för ett besök i tv-studio.

Jag undrar vad min chef säger om jag går och vilar en stund...

Mrs Handy

Klockan ett igår eftermiddag, efter ett stärkande intag av kolhydratrik lunch, fick jag för mig att på egen hand försöka sätta ihop det nyligen inköpta och just levererade begagnade skrivbordet.
Planen var att sedan jobba en stund och hämta barn + kompis relativt tidigt från dagis.

Baggis, tänkte jag.
Jag ska ge dig lite att fundera över, tänkte skrivbordet.

Kvart i fyra, med svettig kropp och lätt hysterisk blick, befinner jag mig fortfarande brottande med det j***la skrivbordet. Inser att jag måste åka, för att hinna handla och hämta barnet och hennes kompis som skulle leka en liten stund på eftermiddagen. Förvarnar barnen om den kortkorta stubinen och om att de får klara sig själva. Och så sätter jag igång med brottandet igen. Strax efter sju kommer Liten Söt Sambo hem, och då brister det. Samtidigt som jag lyckas klappa till mig själv över läppen med ett grenuttag, börjar jag storgrina.

Det löste sig till slut. Skrivbordet är på plats, och min arbetshörna är helt plötsligt en arbethörna och det ser jättefint ut. Ljusare, öppnare och det finns framförallt plats. Att sedan Körsbärsblommans bästis troligen aldrig kommer att våga komma hit igen, att min dotter tyckte extremt illa om sin mamma den kvällen och att Sambon flera gånger skakade på sitt hårdrockshuvud - ja, det är en helt annan historia...

Gatans konst

På Hornsbruksgatan nära Hornstull hittade jag denna fantastiska skapelse.

Är det en bekännelse han proklamerar? Uppenbart är att han i alla fall vill höras.

Och något annat viktigt tror jag inte den här mannen haft att säga...

Dagens asgarv (fast i smyg)

Lilla Körsbärsblomman i bilen på väg hem efter titt på eventuella arbetslokal. Utbrister i sång ackompanjerad av CD'n i bilstereon:

"Jag är en liten kanna
kort och tjock.
Här är mitt handtag
här är min pip
när jag börjar koka
ropar jag.
Pippa mig nu
och ta en kopp!"

För er som aldrig hört sångerna på Kalle Kunskap-skivan, kan jag berätta att det inte idkas könsumgänge i originalet till nämnda sång...

Omstart, tack II

Finns det något bättre sätt än att börja dagen med en cykelkrock?
Jag vet inte riktigt åt vilket håll ni är lagda, men själv kan jag komma på ungefär tretusenfemhundratvå betydligt skönare sätt.
Både jag och kvinnan, vars cykel kom farande rakt in i min, mår dock bra och kom undan med endast lättare blessyrer.
Om en stund kastar jag mig upp i sadeln igen, för dagens första möte. Oh gode herre, giv mig en cykelbana, där bara jag - cykelstråkens mästare - får cykla!

Om jobbmöten

Lunchen på Ulla Winbladh var självklart skittrevlig. Jag är lite förvånad över att så pass många gick på starkölen till maten, men det gäller antagligen att hålla liv i myten; "sex, drugs & rock'n'roll" och allt det där. Själv tog jag en mellanöl och fruktade därefter att jag skulle cykla omkull på hemvägen. Snacka om lättpåverkad...
Kastade då och då ett getöga på servitören, som nyfiket lystrade när vi ohämmat hävde ur oss bransch-historier och -skvaller och dessutom vid ett par tillfällen själv kom med ett par inflikanden.

Luncher och möten i all ära - det är trevligt och givande, men allt arbete annat hamnar liksom på skam. Dessutom tog lunchen rätt mycket längre tid än beräknat så inte mycket hann göras idag, förutom dom samtal jag försökte ringa från cykeln på hemvägen (ja, jag har headset!). Folk blir dock inte speciellt glada över att prata med någon som flåsar i telefonen, samtidigt som det blåser halv orkan i örat på dom. Varje gång jag ringde upp någon, var jag tvungen att stanna och kliva av cykeln, så cykelturen hem tog lååång tid.

Imorgon ser det tyvärr likadant ut - förmiddagsmöte och lunchmöte - och däremellan en hel massa samtal som måste ringas...
Senare på kvällen ska jag titta på något som skulle kunna bli arbetslokal. Det ska bli spännande!

Arbetsskygg

Den sköna helgen sitter kvar i kroppen och har gjort mig varm och avslappnad i sinnet men lite mer än lovligt arbetsskygg. Det är svårt att komma igång. Dagis har planeringsdag och Liten Söt Sambo, som kom hem i hyfsat skick runt 21-tiden (medan jag själv var halvdöd och knappt orkade prata...), och Lilla Körsbärsblomman har begett sig till parken. De får rå sig själva idag - bäst att passa på eftersom LSS åker till Hultsfred på tordag.
Kvar sitter jag och försöker jobba. Om en halvtimme ska jag sätta mig på min duvblå Skeppshultare och trampa hela vägen in till Djurgården (dagens motionspass!) för att inta lunch på Ulla Winbladh. Känns lyxigt. Dessutom är det gratis. Det lönar sig att nätverka ibland...

Bland trollen i skogen

Tänk att en tripp till Trollskogen skulle vara så fullkomligt fulländad!
Det är nästan så att man blir religiös...
Sol, bad, god mat, garv och studsmattehopp blandat med oseriöst babbel och aningens mer djuplodande diskussioner har fyllt mig med liv, ny energi och laddat mig inför en ny vecka.

Tack!

Lika som bär

Det slår mig varje gång jag ser Jakob Ekelund på film. Särskilt slående är likheten i de filmer han har odlat skägg.
Han är helt sjukt lik Harrison Ford...

Omstart, tack

Dålig start på dagen.
Det har blivit ett par sena kvällar för oss båda gräsänkor, och det, i kombination med att vi båda saknar Liten Söt Sambo, gör att stubinen känns lite kort ibland. Lilla Körsbärsblomman är svår att få upp på mornarna, och när hon väl piggat på sig är det så mycket hon vill göra, innan vi går till dagis. Bara att välja skor när vi ska gå, tar en evighet och det ska gärna bytas ett par gånger innan hon är nöjd. Oftast har jag tålamod och låter jag henne hållas, eftersom jag inte har någon direkt tid att passa, men imorse tog tröttheten, längtan och våndan över en massa missat arbete överhanden.
Det slutade med att vi trilskades med varandra även under lämningen, så personalen bad mig helt enkelt bara gå, för att ta hand om "situationen". Jag pussade henne och viskade 'jag älskar dig!' och sen gick jag. Hon sa inte ett ljud.
Nu sitter jag här. Jag vet att hon har lagt det bakom sig när jag kommer i eftermiddag och kommer att vara glad och som vanligt igen. Medan jag kommer att sitta med mitt dåliga samvete hela dagen...

Kvällsdramatik

När Lilla Körsbärsblomman somnat för natten, satte jag mig en stund ute på bakgården. Bläddrade i en tidning och njöt av värmen som fortfarande hängde kvar, liksom inhängnad i den lilla asfaltsoasen. Efter en liten stund hörde jag röster och såg en kille och en tjej, ett ungt par, som gick sakta på den lilla stigen strax bortom huset. Först trodde jag att de var ute och förälske-gick på kvällskvisten, men det visade sig att det snarare var tvärtom. De stannade, bara 15 meter ifrån mig, och deras röster höjdes en aning. Han sneglade åt mitt håll och jag vek snabbt ner blicken i tidningen igen, bara för att sekunden senare lyfta den och titta försiktigt över glasögonbågarna. Hon, med armarna i kors över bröstet, nedböjt huvud och med gråt i rösten. Han, med lyftat huvud och ett plötsligt utfall mot hennes arm, som för att dra i den, göra henne illa eller hålla fast henne. Ena sekunden på väg bort från honom, bara för att närma sig igen.
Eftersom jag får hjärtklappning och lätt panik av bråk-situationer, reste jag mig och gick in när de vek om hörnet. Från köksfönstret kunde jag se dem igen, de såg ut att ha försonats. En liten stund senare gick de in i grannporten; han försökte kyssa henne och gjorde sig beredd att gå. Då hörde jag henne säga något inifrån porten, och han stormade tillbaka, ryckte upp porten och klev in till henne i portuppgången igen.

Ett försommardrama. Mitt i verkligheten.

Rockar och rullar

Det rullar i rekordfart, jag blir snart fartblind av alla möten och förfrågningar. Samtidigt gör det mig lite rädd. Rädd att jag ska ta på mig för mycket, rädd att göra ett dåligt jobb, rädd för så mycket. Rädsla som ibland kanske är omotiverad men som ändå finns där.

Har blivit kontaktad av ett stort majorbolag som vill att jag ska projektjobba, antingen som 'fast anställd' i 3 månader (75%) eller på fakturering, under hösten. Tar jag det, innebär det att jag inte kommer att kunna ta några egna projekt då. Jag har fram till onsdag nästa vecka på mig att bestämma mig. Åh, vad jag önskar att Liten Söt Sambo fanns här, så jag kunde diskutera med honom. Han är så bra på att ge råd. Men honom får jag vänta på tills på söndag, eftersom han befinner sig i Sölvesborg på den där hårdrockiga festivalen. Och jag undrar om han kommer att vara i diskussionsvänligt skick när han kommer hem...

Ett SMS - fortsättningen

Flaggan i topp. Det blev en med snopp.
Klockan ett, natten till nationaldagen, föddes lille Otis.

Ett SMS

Klockan 19:54 fick jag ett SMS:
"Nu e vi på väg t bb.".
Det betyder att det snart föds en liten guld-bebis.

Nationalsång

Nyligen hölls det vårfest på förskolan. Temat var svenska högtider alternativt årstider. Här fanns midsommarklädda sommartjejer med kransar i håret (och huttrande, eftersom det var mulet och svinkallt), många tomtar och lucior och någon hade till och med klätt ut sig till ett stort, grönt julpaket. Mitt ibland dem alla stod min lilla prinsessa, med rosa tyllkjol, mönstrade, tunna ljusrosa strumpbyxor och hårspännen. Vad hade nu detta med hög- eller årstider att göra, kan man undra? Dottern visste.
"Men mamma, jag är Ariel när hon är människa och prinsessa. Ariel kommer ju från vattnet och det är på sommaren".

Hur dum är jag, liksom...

Mysigast var att höra hur fantastiskt duktiga de var på att sjunga. Och det var inga barnvisor de sjöng. Nä, här framfördes, uppblandat med den 'vanliga' sommarrepertoaren (Idas sommarvisa, t ex) även "Den blomstertid nu kommer", "Vintern rasat ut" och "Du gamla du fria". Väldigt vackert och tårframkallande. Var och varannan dag hörs nu skrålas här hemma: "Vintern raaasat ut bland våra fjällar..." uppblandat med "Du gamla du fria, du fjällhöga nord" (även versionen '...du smällfeta ko' hörs ibland, men då är det jag som sjunger, medan Körsbärsblomman kvider av garv).

För någon dag sedan berättade min svärmor, att på hennes förskola, som ligger i söderförort, där får man inte sjunga nationalsången. Sånt kan göra mig skitförbannad.

Om att kläcka ur sig saker

Ibland får jag en oemotståndlig lust att säga dumheter, bara för att jäklas. Inte för att vara dum mot någon, men för att säga något ovanligt för en gångs skull.
Som t ex att svara: "Är du doktor, eller?" när någon frågar hur man mår.

Ibland gör jag det också.
Jag minns en gång för länge sedan, när jag jobbade på Det Stora Skivbolaget. Herr Springsteen var i stan för konserter och det ringde journalister hela tiden, för att fiska vad han skulle göra, när han skulle göra det och var, hur och varför. Särskilt ivrig var en herre på nöjesredaktionen på en av våra största kvällstidningar; han var hängiven, på gränsen till fanatisk beundrare av nämnde artist och ville veta allt. Hela tiden.
När han för femtioelfte gången samma vecka ringde, utspelade sig följande konversation:

Journalisten: Hej, det är NN.
Gammelmamman, glatt: Nämen, hej! Jag tänkte faktiskt precis på dig!
Journalisten, lätt förvånad men glatt överraskad: Jasså, gjorde du?Gammelmamman: Ja, jag mådde lite illa...

Social samvaro

Så sociala som vi varit i helgen, var det länge sedan vi var. Träffat vänner och umgåtts både fredag, lördag och söndag. Allt väldigt spontant och avslappnat.

Själv skulle jag nästan vilja klassa mig som något av en ensamvarg.
Nu känns det nästan som om jag vill gå undan och gömma mig lite.

Utvisning

Tittade på skandalmatchen hemma hos våra vänner. I första halvlek sa jag: "Åååh, så tråkigt att ni inte fick vara med om det här på plats!". I andra halvlek frågade jag: "Nu är ni väl glada att ni inte åkte ner?". Efter avblåsningen kände jag: "Shit, vilken tur att dom inte åkte!".
Idioten som sprang in på plan och klippte till domaren; jag hoppas dom gav honom poliseskort från arenan. Honom lär det vara skottpengar på just nu.

Action - reaction - no action

Nej. Det blev ingen tripp till Malmö för våra rara pojkvänner, trots att de lyckats komma över lyxiga gratisbiljetter. Av olika anledningar valde de att stanna hemma. Trötthet var en stor bidragande orsak.
Och även om andra påstår motsatsen, tvivlar jag fortfarande starkt på att man klarar att köra Stockholm-Malmö på fem och en halv timme.

Action - reaction

Hemma på spontanmiddag hos Körsbärsblommans bästis-mamma och pappa. De började med att vi följde med dem till dotterns "fotbollsträning" och det slutade med att våra grabbar om ett par timmar åker till Danmark för att se fotbollslandskampen.
Så det kan gå...