Om mitt yrkesval

Visst händer det att jag ibland undrar vad jag pysslar med. Jag menar, hur seriöst är det att jobba med musik, egentligen?

Men när jag, som i eftermiddags, pratar med en kund som talar om för mig att de har fullt förtroende för det jag gör och litar mer på mitt omdöme än på någon annans, då känns det faktiskt riktigt, riktigt bra.

Med andra ord

Dottern hade just fått OK på att hon skulle få en av dom där prinsesstidningarna. Anledningen var den inplastade och bilagda läppglansen; det var den - mer än tidningen - som var det åtråvärda.

Gammelmamman (överräcker högtidligt tidningen): ...och vad säger man?Körsbärsblomman: Öppna!

Nu ska det bestigas...

Jag vill inte.
Men jag måste.
Nu ska jag bestiga tvättberget.

Tvära kast

Mer om jobbet.

Var det så sent som igår som jag satt och hade lite bryderier inför hösten och inkommande jobb? Idag hade jag möte med potentiell kund, och när jag kom hem hade jag fått ett mail från en annan, som ska släppa sin åttonde platta till hösten och ev vill ha min hjälp, om allt klaffar.

Helt plötsligt känns sommarens spanien-resa (same procedure as last year) helt felbokad - mitt i höstens uppstart. Nåväl, det handlar om två veckor och i värsta fall får man väl ringa några samtal från Calla Honda Beach. Och klirra lite med isen i paraplydrinken...

Kryssa i sommar

Åååh, vad jag önskar att det går vägen!
Håll en tumme för att den värmländske poeten och hans mopedgäng kan komma loss allihop. Då har har de nämligen en plats i det där stora familjeunderhållningsprogrammet i Fyran i början av juli.
Och närmare en miljon tittare får chansen att uppleva riktig musik.
Och jag kniper i sådana fall två av den månadens lördagar för mina artister...

Oväntade utgifter

Oj. Sprang på en pocketboks-kampanj på CDON och köpte tre böcker som jag inte alls visste att jag ville ha.

Khemiri, Jonas Hassen - Montecore : en unik tiger
Bryson, Bill - En kortfattad historik över nästan allting
Oates, Joyce Carol - Älskad, saknad

Nu är mina bokhyllor fulla av olästa böcker, bl a dom två Stieg Larsson som jag länge, länge sett fram emot att läsa men av olika anledningar sparat.
Bäst jag går och lägger mig och försöker läsa ut Åsa Larssons "Det blod som spillts".

Bäst från höger

Undgick det någon att det serverade spanskt smör på Skansen häromdagen?

Smörsångarnas smörsångare - Julio - stod på scen och poserade och sjöng. Hans rörelsemönster på scen verkar inte ha ändrats speciellt under åren. Jag var själv inte där; jag är ingen hängiven beundrare utan mest en fascinerad betraktare.
Jag har dessutom haft möjligheten att betrakta på hyfsat nära håll, eftersom han gav ut sina skivor på det bolag jag jobbade på i början av min karriär. Han blev nära vän med den svenske produktchefen och jag tror att de fortfarande är vänner och ses med jämna mellanrum. Själv var jag mest fascinerad över att karln hade som krav att alla ansiktsbilder som togs av honom, måste tas från höger sida. Hans vänstra sida gjorde sig nämligen inte speciellt bra på bild.

Missbruk beivras

Ordet 'kränkt' har börjat användas i tid och otid. Folk blir kränkta till höger och vänster, av än det ena, än det andra. Någon sitter för nära på tunnelbanan: "jag blev kränkt - h*n inkräktade på min personliga sfär". Någon får en tillrättavisning: "buhu, nu blev jag faktiskt kränkt!".

När man säger ett ord tillräckligt många gånger, tappar det till sist sin innebörd, och man vet inte längre vad ordet betyder. Som ordet 'respekt'. Låt inte 'kränkt' gå samma väg.

Rubrik-missar

När jag ändå är framme med röda pennan och besserwisserminen, bjuder jag på den här lilla grammatiska fel-grejen också. Jag är inte speciellt bevandrad i de grammatiska termerna: ackusativ, dativ, imperativ... Det bara känns i hela kroppen att det är ett grammatiskt fel på den här rubriken:

"Visst blir man glad när man ser en fjäril? Och ändå gladare när man vet vad den kallas!".

Självklart är min blogg öppen för grammatisk granskning. Jag är långt ifrån perfekt, även om jag gör sken av att vara det...

Om att entusiasmera

Att det ska vara så svårt att uppbåda lite entusiasm över att betala räkningar...

Skev är tiden

Jag vet inte vad det är, men tiden går så jäkla mycket fortare, nu när jag sitter hemma och jobbar. Helt plötsligt har dagen bara gått, och jag tycker inte att jag fått nå't som helst vettigt gjort. Jag försöker allt vad jag kan att bortse från lockande, pockande disktravar, nytvättade ovikta kläder, dammråttor och kelsjuka katter utan bara fokusera på jobbet. Lik förbannat är klockan helt plötsligt fyra, och det är tid att hämta Lillskrutt.
Det är däremot inget jag vill bortse från.

Men, vänta nu...

Såg denna slogan på en bil nyligen.

"Miljöbil - kör mot framtiden".

Mot. Jag vet inte men i mina öron tycker jag att det låter negativt.

Förhållningsregler

Det kan tyckas självklart egentligen, men sån't här måste jag tänka på hela tiden, nu när jag har blivit egen företagare:

* Var inte alltid så brutalt ärlig och öppen med allting - bättre att säga för lite än för mycket

* Prata inte om svaga sidor. Du har inga svaga sidor. Åtminstone inga du behöver dela med dig av inför potentiella kunder.

* Ställ följdfrågor! Kallprata, utforska! Det finns alltid mer att veta och få reda på.

Fullt ös, medvetslös

Jorå, idag har man haft fullt upp.
1) Kl 08:30
2) Kl 09:27 (livsfarligt försenade pga trafiken i innerstan)

Och fortsättning blir det i D*N och troligen Afton*blasket imorgon.

Torsdagseskapader

Jobb och slit. Medgång och motgång. Det är väl antagligen så det ska vara. Så att man lär sig att (arbets)livet inte bara är en dans på guldskivor... förlåt, jag menar rosor.
Fått en förfrågan om en intervju för en högskoleuppsats. Gulp. Vad för vettigt kan jag ha att tillföra, som jag dessutom måste stå för sedan?

Imorgon blir det tidig uppstigning, nästan med tuppen.
Min käre, värmländske trubadurpoet kommer för att medverka i diverse morgonprogram på radio (lyssna gärna på M*o*r*r*o*n*Z*o*o kl 08:30, eller varför inte P*3 Morron*passet 09:15) inför den stundande turnén i augusti.
Från klockan 11:30 befinner vi oss för en presskonferens på Mosebacke, där det även kommer att framföras musikaliska verk och minglas med lite artister, press-, radio- och tv-folk. Har du vägarna förbi - kom, vetja!

Och flakmoppen är kirrad. Det är nästan som trolleri.

..två gånger är en vana...

Onsdagen fick samma chockerande start som måndagen. Hyfsat snabb, lätt svettig promenad i närområdet. En timme. Känns att man är otränad. Musklerna på framsidan av underbenen skriker: "Hallå, du har bevisat att jag finns! Sluta nu!". Förra gången jag fick ordentligt träningsfnatt och tyckte att det var jättekul att jogga, slutade det med bindhinneinflammation.
Man kanske borde hålla sig till simning, ändå?

Om att nonchaleras

Jag börjar bli gammal. Jag pensionssparar.
Via ett fondförsäkringsbolag har det i några års tid dragits pengar från min surt förvärvade inkomst. För ett par månader sedan var jag i kontakt med min fondförvaltare, för att ändra så att pengarna istället skulle dras direkt från företagskontot. Visst, han lovade att skicka över de papper som behövde fyllas i för att ändra saken.
Sedan har det varit tyst. Inga papper. Inga samtal. Jag har försökt ringa honom flera gånger för att höra vad som hände. Kommer aldrig fram till honom direkt, utan hamnar ständigt i detta telefonvacuum som kallas "callcenter". Jag har blivit surare och surare för varje samtal. Damerna i call-centret har beklagat och förstått min ilska. Idag ringde jag och sa att jag vill säga upp mitt fondspar. Jag sätter ingen tro och tillit till en fondmäklare som aldrig ringer tillbaka. Visst, jag fattar att jag inte hamnar särskilt högt i hans prioritering men han ska fan i mig ringa tillbaka till sina kunder, stora som små.
Och vips, så ringde han plötsligt. Efter snart tre månaders tystnad. Jag förklarar att jag ringt och sökt honom minst 20 gånger under de tre senaste månaderna och att jag inte är nöjd. Han försöker inte ens ursäkta sig, utan frågar bara nonchalant hur jag vill gå vidare.
Och vidare går jag. Utan fondförvaltare. Tack och hej!

Omen

Jag ser fåglar överallt. Skadade, traumatiserade fåglar.
Igår i lekparken upptäckte vi en björktrast-unge (ja, jag erkänner - jag googlade!) som förmodligen ramlat ur boet och nu satt ensam och kvillrade efter sin mamma och pappa.
När vi gick från samma park höll vi på att trampa på ett fågellik.
Och imorse på väg till dagis höll vi nästan på att köra över en vuxen björktrast, som troligen redan blivit påkörd, och låg och flaxade på vägen.

Visst. Jag förstår att det är sådana tider nu. Ungarna är på väg att lämna det trygga boet. Vissa klarar det och andra går det sämre för. That's life. Och de vuxna fåglarna beter sig säkert inte som de brukar, och är mindre försiktiga, eftersom allt de vill är att skydda sina ungar.
Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att det är någon som försöker säga mig någonting.
Så att jag, när det väl hänt, kan sitta här och skriva: "varför såg jag inte tecknen...".

Guld

Nu är den officiellt utdelad.

Den hänger i badrummet.

Eller är det oetiskt?

Rätten till en bostad

I ett svagt ögonblick gick jag med på att bli ledamot i bostadsrättsföreningens styrelse. Jag är kluven i frågan. Det är lärorikt, det är skitbra att få en inblick i det egna föreningsarbetet och få bestämma över boendet på en lite högre nivå. Samtidigt vet jag att jag är rätt kass på att argumentera, "teoretisera", botanisera i byråkratins labyrinter och handha ekonomiska frågor. Men övning ger måhända färdighet; den gamla styrelsen sitter med under några möten framöver och man kanske hinner bli varm i kläderna...

Första styrelsemötet hölls ikväll och det var mycket som stöttes och blöttes, och jag tyckte i ärlighetens namn att det kändes lite rörigt. Men det beror nog på att jag inte är bekant med styrelsetermer och paragrafer...
Däremot fick jag höra kuriosa om vår lägenhet. När källarlokalen revs ut för att bonas om, hittade man gömda, detaljerade ritningar över missiler som farbror hemliga polisen omhändertog, liksom hyresgästen. Shit.

Bra början

Började veckan med en kroppslig chockstart. En timmes rask promenad innan frukost. Känns som om det är på sin plats att börja ta hand om den. Kroppen alltså. Ett par timmars hårt arbete, och därefter väntar guldskivelunch med den gravida rock- och schlagerdrottningen... Det ser jag fram emot.

Dubbel glädje

Mysig promenad och samvaro med kär, kär vän mitt på dagen.
Mysig middag och samvaro med lilla familjen på kvällen.
Det kan ju inte bli bättre, liksom...

Utmanad: Jeopardy-kategorier

Utmanad av Sandra - att presentera mig själv med sju Jeopardy-kategorier. Gaaah, så svårt! Men ok, så här blev det:

Bubble shooter: Jag vet inte hur länge jag har hållit på nu. Ett halvår? Så länge som ett år? Tiden går ju bekant så fort när man har roligt... Sen jag blev varse det beroendeframkallande spelet (jag tror det var Grodan som fick mig på kroken) har jag spelat det minst ett par gånger varje dag. Har lyckats bli så pass duktig att jag blir förbannad om jag inte lyckas skjuta sönder alla bubblorna vid varje speltillfälle.

Salt lakrits: Snusmumrikar, hockeypulver, salta mandlar, salmiakpulver på kemilektionerna. Medan fingrarna hamrar över tangenterna, rinner snålvattnet. Förkärleken för salt godis, kan möjligen ha bidragit till magkatarren jag senare utvecklade.

Skräckfilm: Intresset för skräckfilm har funnits sedan jag började titta på film. Nämn en och jag har troligen sett den. Förutom dom där splatter/zombie/gore-filmerna. Not for me.

Kräkreflexer: Nope. Har inga. Det måste ju vara förklaringen till att jag nästan, nästan aldrig kräks. Eller så är jag så fobisk att jag intalat mig att jag måste ge mig själv stryk om jag spyr...

Sluta röka: Sämst i hela världen. Slå upp ordet 'karaktär' eller varför inte 'rökavvänjning' i ordboken. Där ser du mig på bild, ivrigt bolmande. Konsumtionen är dock inte speciellt överdriven nuförtiden.

Musik: Tänker, lever, andas, drömmer. Musik. Utan stannar hela livet.

Kort hår: Med fördel färgat svart eller möjligen mörkbrunt. Aldrig långt. Tafatt försök i yngre dagar att odla ut page. Resulterade i att jag såg ut som en korsning mellan Kristina Lugn och Michael Bolton.

Eftersom det tog ett tag att fundera ut allt det här, önskar jag inte att det drabbar någon annan. Vem som, kan däremot känna sig träffad att föra budkaveln vidare.

Ur barnamun

En mamma-bekant berättade häromdagen hur hennes femåriga dotter, uppriktigt förvånat och nästan lite indignerat, hade utbrustit:
- Mamma, vet du vad NN's mamma säger? Att kärlek är viktigare än pengar!!

Jodu...

Sexårs

Nästa höst börjar Lilla Körsbärsblomman i sexårsverksamhet.
Galet, galet, galet hur fort tiden går. Jag vill inte riktigt hänga med i svängarna.

Eftersom vi flyttat hör vi inte riktigt till samma upptagningsområde som resten av förskoleklassen. Skolan vi tillhör ligger, bokstavligt talat, ett stenkast härifrån men börjar hon där, kommer hon att skiljas från bästa vännen och alla dom andra förskolevännerna. Det känns inte riktigt bra, särskilt med tanke på att hon själv säger att hon vill gå i samma skola som dom. Så igår tog jag kontakt med rektorn på skolan för att höra hur jag gör för att få byta. Det roliga är att jag bara för ett par veckor sedan pratade med samme rektor, men i egenskap av "press-agent" för ett band jag jobbar med. Vid sidan av sitt rektorsuppdrag skriver han nämligen om musik i en stor gratistidning i Stockholm. Han mindes vårt samtal då, och garvade högt när han hörde mitt ärende den här gången. Kanske inte riktigt vad han väntat sig...

Well, någon förtur kan jag nog inte räkna med för den sakens skull. Och det behövs kanske inte. Det stod ett barn före i kön. Så nu håller vi alla tummar vi kan i familjen för att det ska gå vägen.

Övergrepp

När jag läser om den försvunna, lilla brittiska flickan knyter hela mitt inre ihop sig till en liten, stenhård knut. Att någon rövar bort ett barn för att utnyttja för sina egna, sjuka, perverterade lustar får mig att vilja grabba närmaste tillhygge och bara slå, orsaka smärta. Att tänka på den skada, psykisk och fysisk, som den lilla tjejen åsamkas just nu...
Jag kan inte tänka på det utan att må så jävla, jävla illa.

Inne i bubblan

Inne på dag 5 i Körsbärets penicillinkur. Hittills har det gått mot förbättring. Imorse sa hon att det gjorde lite, lite ont i halsen när hon åt sin macka, vilket resulterade i att hon inte åt upp den (däremot satte hon i sig två tallrikar flingor utan att knota...). Jag hoppas att det fortsätter åt rätt håll, annars blir jag totalt spritt språngande bindgalen.

Inne i blogg-svacka. Hinner inte skriva, hinner inte läsa. Känner mig inlåst i någon sorts jobb- och sjukdomsångestbubbla, som jag försöker sticka hål på, utan att lyckas vidare bra.

Och jag behöver få tag i en flakmoped.

Om att tävla i musik

Jag säger ju det. Det går inte att tävla i musik.
Allt, och jag menar allt, handlar i slutänden om pengar och politik. Det roligaste igår kväll var nästan att lyssna på kommentarerna från båset: "det här landet brukar få si och så många poäng från...". Kompisröstandet har alltid, alltid pågått. Det är därför som jag nästan aldrig tittar på E*S*C. Förutom har västländerna dominerat, och då har länder som Storbrittannien, Irland, Frankrike och Sverige vunnit. Nu dominerar östländerna och dessutom envisas västländerna med att skicka vedervärdiga skitlåtar, och flera av dem sorteras ut redan i semin.
Någon som borde lugnat sig lite, tycker jag (hör och häpna; jag tycker något!) var herr kommentator KL. I'm sorry, Kristian - den ironiska generationen känns så total-förlegad.

Söndag - uppe ur sängen

Lilla Körsbäret börjar ta sig ur halsont-töcknet. Axlarna åker inte upp till öronen när hon gör sig redo för att svälja, och hon gråter inte när hon äter något. Kommer den tillbaka igen, halsflussen, måste jag tyvärr skjuta alla som har ont i halsen.

Polisaspirant-grannen tittade ut från sin lägenhet innan vi pep iväg till Djurgården. Hon berättade att det uppehållit sig främmande män, eller rättare sagt en främmande man, i trappuppgången på förmiddagen. Med tanke på att det är brytmärken på källardörren och att någon går och pinkar där (och till och med nummer två, en gång förra sommaren...), är det kanske bäst att vara lite vaksam. Känns lite olustigt, eftersom vi har vår andra ingång i källaren. Det är lätt att ta fel och tro att det är ingången till ett källarutrymme. Jag kommer att dö den gången någon försöker ta sig in fem meter ifrån där jag sover. Det sitter larm-dekaler på dörren, men jag lovar, jag sover med öronen på helspänn.

Lördag

Trots halsfluss-eländet är flaggan i topp. Det kunde ju faktiskt varit värre. Dessutom börjar Kåvepeninet göra verkan, och jag undrar om Fru Apotekare inte råkade blanda i en gnutta uppåt-tjack i den där kuren. Körsbäret far omkring som ett torrt skinn i vardagsrummet, medan hennes far slår dövörat till bakom tidningen. Fattar inte hur hon orkar. Jag är inte sjuk, och jag blir uttröttad av att gå från köket till soffan.

Hej, hej halsfluss - the neverending story

Jodå. Visst var det streptokocker. Igen.
Stackars Körsbäret kämpade och slogs när hon kom dragande med sin provtagningspinne. Först knep hon envist ihop läpparna och totalvägrade. Men efter lite lock och pock och mutande, gapade hon motvilligt. Och så hulkade hon, höll i sköterskans arm, varvid sköterskan verkade sura ur och lämnade henne, med pinnen nedstucken i halsen. Mera hulk och det var jag som fick dra den ur svalget på henne. Underligt sköterske-beteende...
Så nu är det Kåvepenin 10 dagar igen. Och jag hoppas verkligen att det ger sig den här gången. Jag tror att det är pappa Sambo som är boven i dramat. Strax efter hennes kur var slut, fick han jätteont i halsen och feber och jag misstänker att smittade henne då. Han är frisk nu så jag hoppas det är över efter den här kuren.

Hej, hej halsfluss!

Sedan i onsdags har Lilla Körsbärsblomstret haft ont i halsen, feber och känt sig hängig. Hon har jämrat sig och gråtit sig igenom halva natten: "aj, aj, aj!" och dessutom vaknade hon och spydde halv fyra (jag klarade det galant, jag tror jag börjar ta mig ur min kräkfobi!). Kvart över ett har jag nu lyckats få en tid på vårdcentralen. Hon är härligt falu-röd i halsen och ser definitivt inte fram emot att behöva ta det där jäkla halsprovet igen. Jag lider med henne...

Kompis-relationer

Min lilla Körsbärsblomma har en bästa kompis. Dom har känt varandra sedan dom var tre månader och dom är som syskon. Dom bråkar, dom dansar, dom leker, dom fnissar tillsammans - hur tajta som helst. Men jag känner en liten, liten tagg i bröstet när jag hör henne säga: "mamma, när jag gungar, så säger XX till mig att om hon inte får gunga, så får jag inte komma hem till henne nå't mer". Eller "Om jag har gjort något dumt mot XX, så säger hon att hon inte vill vara min kompis längre".

Min första reaktion, som baserar sig på mitt urdåliga självförtroende som liten, är att backa. Låt kompisen få som hon vill. Men självklart ska inte ett dålig självförtroende ympas in i denna lilla individ. Jag försöker få henne att förstå att när man blir arg eller inte får som man vill, så kan man säga dumma saker, saker som man inte alls menar och sedan ångrar att man sagt. Att man ska försöka vara snäll mot varandra. Och att det är normalt att bråka när man är så bra kompisar, det är sånt som händer.
Försöker att inte krångla till det alltför mycket - allt medan paniken stiger inom mig. Hur fan ska jag lyckas vara ett bra stöd och en bra förebild, när jag knappt ens vet hur jag ska hantera sånt här på ett vettigt sätt.

Home, sweet home

Hemma igen. Hemresan gick smidigt. Första halvan försökte jag öppna min nyinköpta Åsa Larsson, "Det blod som spillts". Jag tycker om hennes böcker; hon klår både Läckb'erg och Markl'und i all sin enkelhet. Försöken lyckades inte speciellt bra; jag blev bara tröttare och tröttare, och varje gång jag öppnade sidorna i boken, skrek kroppen "viiiiila!". Inte för att det blev speciellt sent, eller speciellt många öl efteråt, men jag sover alltid dåligt på hotell och att gå upp klockan sex på morgonen gör ju ingen glad.
Under andra halvan av resan började killen bredvid mig fisa. De sista två timmarna av tågresan tvingades jag sniffa i mig hans illaluktande småfisar, som han klämde ur sig varje gång han skruvade på sig i fåtöljen. Vidrigt! Jag är inte den som är den, men den enda jag kan fisa inför "in public" är min dotter, (det händer ibland att vi ger regelrätta fjärt-konserter inför varandra, i A-dur - eller möjligen ass dur), men där går liksom gränsen... (Njae, förresten. Nu när jag tänker efter. Mamma. Väninna 1. Väninna 2 - oj, vi går inte djupare in på det...). Dock tycker jag att när man sitter bland folk i ett relativt begränsat och halvtrångt utrymme - då kan man fan knipa igen rumpan!

I en främmande stad

Befinner mig på sydligare breddgrader. Jag tycker om Malmö. Här är vackert, det luktar gott, husen är fina och människorna snälla (även om dom pratar konstigt).
Från tåget blev det hastig promenad till skivbutiken, där "min" artist just stod i begrepp att kliva på scenen för, som han kallade det, "en microkonsert". Tre låtar från albumet som släpps imorgon, för att möta publiken, se om intresset för hans musik finns kvar sedan tidigare (fyra år sedan förra albumet). Det var kort, stämningsfullt och fint. Han berättade lite förtroligt för mig efteråt, att han sjöng sista låten med tårar i ögonen. Låten är nämligen skriven i samband med ett jobbigt uppbrott för några år sedan - och vem klev in i butiken fem minuter innan hans scen-entré, om inte kvinnan i sången...

Sitter på hotellet och väntar på att klockan ska bli tre. Det väntar direktsänd radiointervju och lite mer pepp-snack. Det känns som han behöver det. Det är så oerhört kärvt och svårt att få ut sin musik idag. Det spelar liksom inte någon roll att du blev nominerad för både en och två grammisar för 10 år sedan. Inför nästa skivrelease står du på ruta ett igen, och möjligheterna att synas och höras har definitivt inte ökat. T o m den luttrade och (av mig) högaktade musikjournalisten, herr Persson, som kom till butiken för att lyssna, suckade och sa "fan, det finns inga tidningar längre, att skriva om bra musik i!".

Kvällen kommer, om allt går som det ska, att avslutas på Malmös helt nyinvigda Debaser. När man kan slå två flugor i en och samma smäll - två artister på ett ställe - kan man ju inte låta bli att resa söderut!

Bra filmval

Jag hyser någon slags hatkärlek till filmer som får mig att må psykiskt illa. Såna där filmer där man, från filmruta 1, känner total olust och bara vet att allt kommer att braka åt helvete och att ingenting kommer att sluta bra. Jag sitter och försöker komma på ett par exempel, men hittar bara ett: "En enkel plan". Skitbra film, den bygger verkligen långsamt upp den där otäcka, olustiga känslan av annalkande katastrof. Förresten, "Shortcuts" kan också klassas in här och en av mina allra bästaste bästa favoritfilmer: "Öga mot öga" med en ung Sean Penn och en, som vanligt, suverän Christopher Walken.

I fredags såg jag Babel, och insåg hur länge sedan det var jag såg en film som fick mig att känna den där hatkärleken, som nu blossade upp med full kraft. Jag har hört så mycket om filmen, och hade höga förväntningar, men den var verkligen precis så bra som jag hört. Ett par gånger var jag faktiskt på väg att stänga av. När den mexikanska nannyn är fast i öknen med barnen... Det var på gränsen till för mycket. Fortfarande har jag scener ur filmen snurrande i huvudet. Väldigt, väldigt bra.

Kuriosa: Liten Söt Sambo och Gammelmamman har definitivt inte samma smak när det gäller film. "Du, det händer inte mycket, och det är så otroligt förutsägbart och tråkigt!" sa han och satte sig framför sporten.

Om jag vill

Gårdagkvällen var ofantligt lugn. Jag var oerhört professionell; tittade på mitt lilla band, drack två mellanöl (mest som sällskap, dom var t o m halvsvåra att få ner) och dröp av innan huvudakten - klockan var inte ens halv tolv. Jag kan om jag vill...

Omdömet för kvällen var att det märktes att bandet bytt konstellation och inriktning. Det kändes lite osäkert och trevande. Något att jobba på. Dessutom har de tydligen haft en superstrulig turnérunda med oproffsiga bokare och trist publik. Sånt kan knäcka den mest luttrade.

A night on the town - igen

Jaha, nu ska man ut och leka 25-åring igen.
Den här gången undanber jag mig dock kommentarer som "lämna rullatorn i garderoben" eller "om du visar pensionärskortet får du rabatt"... Fast alla kommer ändå att se att jag är väääldigt gammal. Jag tänkte nämligen inte dricka (så mycket) alkohol...

Kurragömma

- Vänta! Nu fick jag tag i den... Näe, nu smet den undan igen! Oj, det var en lurig liten rackare! Du, jag måste gå och hämta en kollega, som får hjälpa mig.

Nej. Det var inget litet djur som vi försökte fånga. Orden yttrades när jag var på cellprovstagning igår morse. Min livmodertapp ville absolut inte vara med och leka...

Antar att detta kan klassas in under "a bit more information than I needed...".
Men det bjuder jag på.

Bäst just nu

Bäst just nu, 1:
Trots att jag fått besked direkt "from the horses mouth" att det var kört (d v s från flera av de fullbelagda hotellen i stan) gick det ändå att få fatt i ett hotell för den aktuella natten. Och jag fick prata med en riktig människa, trots att jag bokade via nätet. Fatta, en människa av kött och blod, som var trevlig - och engelsktalande. Tydligen var alla svenska bokare upptagna, så jag blev kopplad vidare till nästa lediga bokare. I England?

Så från att ha förbannat hela världens läkarkår, som tydligen befinner sig i på kongress i Köpenhamn just då, och uppenbarligen har snott åt sig vartenda ledigt rum i både Köpenhamn, Malmö och Lund - har jag nu gått till läge glädje och solsken igen. Må all världens läkare förlåta mig för mina elaka tankar och fortsätta ge mig god vård när jag behöver.


Bäst just nu, 2:


Jag har länge varit på jakt efter en mascara. Alltså inte en mascara, utan en Mascara. En sån där som tar fram det allra vackraste ur mina fransar, förlänger dem och fördjupar dessa mina sensuella, isblå brunnar... Sorry, jag blev lite wild and crazy där ett tag... Nåväl. Rättning i ledet.
Jag har hittat den. Hann halka in på ett sidospår i form av en torr, vidrig sak från Clinique som jag höll på att kasta bort efter två veckor, men inte gjorde eftersom den var på tok för dyr för det. Men nu. Heureka! Himlens alla ögonfransportar har öppnat sig och jublar! Jag bara säger det: Lancome's L'Extreme är som gjord för mina stackars ögonfransar. Vilket lyft! Vilken förändring! Jag fladdrar hänfört med de förlängda, målade fransarna...

Så, om ni från lunch-tid på tisdag ser någon irra runt Malmö centralstation, ivrigt blinkande - japp, då är det jag!

Bryderier

Men vad gör man?
Tågbiljetten ligger uthämtad och betald på köksbordet.
Men något hotellrum går inte att uppbringa i hela Malmö.
Det blir väl bara till att ta med liggunderlag och sova på tågstationen...

Samtal jag ogillar

Ibland när man ringer någon, riktigt hör man hur upptagna dom är.
Eller får strax veta...

- Hej, jag hör att jag ringer dig lite olämpligt nu...
- Ja, mycket!
- Då ber jag om ursäkt och ringer dig lite senare...
- (Lite syrligt:) Ja, gör det!

eller

- Hej jag heter Gammelmamman och jag jobbar med ett band som heter bla bla bla och som spelar där och där, då och då...
- Hej, alltså, jag sitter mitt i ett möte nu, kan du ringa mig om en kvart?

Jag bara undrar - om man nu är så himla upptagen. Varför svarar man överhuvud taget i telefon? Finner man ett nöje i att avspisa och trycka in i örat på folk hur upptagen man är?

Svag

Trodde jag var stark.
Trodde att jag kommit längre.
Trodde att jag hade full kontroll över mina barndomsdemoner, ställt dem mot väggen och fått dem att förblekna i sin fulhet.
Så fel jag hade.
Ett förfluget ord, ett samtal som tar fel vägar, en oskyldig handling. Och så kommer dom krypande fram ur de mörka vrårna, flinande och dräglande och gör mig till en räddhågsen sjuåring igen. Inser att det finns så mycket obearbetade känslor, rädslor och ilskor inom mig.

Fan, jag borde nog gå i terapi.