Hopplös arbetsdag

Fullkomligt hopplöst att försöka jobba idag. Hela världen verkar ha tagit klämdag, utom jag.
Nåväl. Jag jobbar på. Mailar pressreleaser och lyssnar på potentiella kunders plattor. Dessutom har jag bokat tågbiljett till Malmö, där jag kommer att befinna mig i tjänsten 8 maj. Bara en sån sak...

Streck i räkningen

Tidningarna har fått ett nytt favoritsätt att formulera rubriker.
Jag förstår att det är gjort för att förstärka; det som är skrivet med stora, feta rubriker ska uppfattas som ännu fetare, uppfattas som än mer ofattbart eller skandalöst.

-

Bindestrecket.
Det nya utropstecknet.

"De lever i skräck - för sin granne"
"Fallskärmshoppare landade - i ett träd"
"Han dödade henne - med en banan"

En totalt intetsägande användning av detta streck. Sluta genast!

Ont i halsen, del 274

Lilla Körsbärsblomman har ont i halsen på mornarna igen. Det är samma scenario som utspelar sig: vid frukostens första tuggor säger hon att det gör ont när hon sväljer. Efter en stund ger det sig och verkar inte besvära henne nämnvärt. Nämnde saken för älsklingsfröken C på förskolan imorse. Då berättade hon att hon själv tagit sista tabletten i pc-kur nummer 2 och ändå har hon ont i halsen igen.

Jag vet inte varför jag tycker att det är extra känsligt och jobbigt med att drabbas av halsfluss. Det är ju inget livshotande, allvarligt sjukdomstillstånd. Det har säkert att göra med att undersökningen är så jobbig (mest för mig som hulkar så fort jag ser den där provtagnings-topzen - och det är inte ens jag som ska undersökas!). Dessutom vore det skittråkigt att behöva trycka i henne penicillin igen, särskilt som det inte verkar hjälpa.
Jag håller tummarna, avvaktar. Börjar hon besväras på nätterna som tidigare, får man väl bita i det sura läkarbesöksäpplet igen...

Mot sydligare breddgrader

Måhända, måhända
står Malmö på min agenda.

I'm a poet and I didn't even know it...

Vänskap

Det är mysigt att ha vänner på lördagsmiddag. De två småtjejerna som funkar så bra ihop, ja, nästan för bra ("mamma, F och jag ska gifta oss när vi blir stora - jag ska ha min rosa klänning och F ska ha sin blåa!"), den minsta som är en veritabel charm-maskin och som är så uppenbart förtjust i Liten Söt Sambo. Och dom två vuxna, som vi bara känt i fyra år men som är så där härligt, avslappnade och goa, söta, fina vänner. Så där fina så man måste skicka ett sms när dom gått: "Tack för ikväll, ville bara tala om att jag tycker så mycket om er!". Som dagen efter besvarades med: "Lika mysigt som vanligt, tycker om er också jättejättemycket".
Sån't är fint.
Mer sånt.

Fått någon form av jobberbjudande. "Vi behöver folk till vår mediebyrå, kan du inte söka?".
Visst lät det där hon sa om att hon helt plötsligt fått en oväntad bonus ganska lockande, en bonus som hon inte alls hade räknat med och nu skulle bjuda familjen utomlands för. Visst lät det bra att kunna komma och gå som man ville, affärsresor till amerikanska storstäder...
Men jag vet inte. Jag tror jag skulle känna mig som en katt bland hermelinerna om jag tog anställning på mediebyrå. Jag skulle inte kunna gå till jobbet med stripigt, otvättat hår och slitna jeans. Jag skulle bli tvungen att bli något som jag inte riktigt känner mig bekväm med.
Så jag fortsätter nog själv ett tag till.

Lyxig frukost

Ibland är det skönt att unna sig. Trevligt sällskap, god, dyr hotellfrukost och lite skvaller.
Jag vet numera kanske lite mer än jag ville om väninnans pojkväns skandalösa ex, mitt ex, insiderhärvan, väninnans gamla ex (som plötsligt kom fram och presenterade sig) och därefter med viskande röst blev omtalad som "han är sämst i sängen av alla killar jag har legat med! Alltså, han är beyond sämst!".

Att träffas ett par gånger om året på det här viset är rätt mysigt. Jag tycker mycket om den här tjejen och har följt henne genom åren - karriär, pojkvänner, familjeproblem och hennes irrfärder på Öfre... Hon är driven och duktig, och kan ibland uppfattas som... kanske lite... burdus, åtminstone med östermalms-mått mätt. Jag gillar henne. Dessutom har hon pussat Liam G. Bara det är ju värt all respekt.

Värt att veta, part 2

Fullkomligt ovidkommande, ovärldslig information:

Fingertopparna på mina tummar är stenhårda, liksom valkiga. Känseln är nästan helt borta, speciellt på vänstra tumtoppen. Mmmm... Big*gis, you sexy motherf***er!

Utan att vara det allra minsta gravid (åtminstone vad jag vet, gu'bevars!), har jag utvecklat någon form av craving. Polkagris! Lilla Körsbärsblomman fick en -stång och en -klubba av sin mormor igår. Gissa vem som på oväntat kort tid snaskat i sig dom? Sorteras in under It feels so... over...

Värt att veta?

Över en dag växte det ut gröna blad på alla träd och buskar.
Över en dag började det plötsligt rycka i uteserverings-tarmen.
Glass-armen började krumma sig (hur den nu gör då...?).
Helt plötsligt satt det massor med folk på stan's gräsmattor och lapade sol och Magnum på pinne.

Över en dag insåg jag att inte kan gå barbent förrän jag gjort årets Brun-utan-sol-inköp...

Mat å sånt

Handlade en snabbsallad på lunchen. Medan jag väntade på den, slöläste jag lite på tavlan som presenterade dagens rätter. Hajade till när jag upptäckte en rätt, som serverades med skivat smör (jag tror t o m det stod skivad smör).
Inte speciellt GI, va?

Jag bjuder även på en annan uppseendeväckande formulering som jag stött på:
"Björnesås" - stackars magasinet! Hur ska det klara sig nu? Jasså, bearnaise-sås...

Har ni några?

Musikrevolution, tack!

Eftersom jag är insyltad i musikbranschen och lever med den i stort sett dygnet runt, drabbas jag ibland av något som en vän och gammal kollega till mig nyligen kallade för 'musiktröttma'. När man inte har allvarligare och världsligare saker att gå i taket för, går jag och funderar på och önskar att ' vi i branschen' kunde göra någon form av revolution. En manifestation mot musiktröttman.

Musiken är på väg att totalt utarmas. Urvattnas och göras till en sketen slit-och-släng-vara. Inte undra på att 'folk' olagligt laddar ner musik! Man vill ju inte ha en skiva i hyllan, som man ett halvår senare skäms att man köpt.
Jag är så trött på musik som så uppenbart skapas och stöps i Idol- och Fame Factory-former, som görs för att mjölka oss på snabba cash och luras på oss i tron att det är vad vi vill ha, vad vi vill lyssna på allra mest. Det finns så mycket bra musik där ute, som skapas av "riktiga" musiker och artister, folk som har musiken i själ och hjärta, som värker och våndas ur sig musik, och som aldrig någonsin får chansen att göra sig hörda. Trots allt är det media som kan lyfta fram sådan musik, men media idag får bara fyllas av sånt som säljer; sånt som kan höja tittar- eller lyssnarsiffror, sånt som ger löpsedlar, säljer lösnummer och får oss att ringa och rösta för dyra pengar. Allt, allt, allt handlar om pengar! Inte om den glädje det ger att berika andra människor med sin musikaliska konst.

Jag kanske borde ge mig ut och demonstrera på första maj?

Men...?

...Sucre? Vad hände med Sucre?
Och Maricruz? Ska hon ligga där nu, undangömd, gravid och utsvulten, hela våren och hela sommaren? Hon kommer ju aldrig, jag säger aldrig, att klara sig...

Stopp!

Handlade mat innan hämtning. I butiken känner jag plötsligt hur jag börjar bli kallsvettig, får hjärtklappning och ett lätt illamående. Efter att ha stått i en milslång kö, är jag på gränsen till att svimma när det nästan är min tur i kassan. Blir tvungen att sätta mig ner på huk och försöka andas lugnt och fint. Känner hur jag är alldeles likblek i ansiktet när jag står där, krampaktigt leende och slår min pin-kod. När jag kommer ut får jag sitta en stund i bilen och hämta mig.

Jag är inte dum. Kroppen säger nej, tack. Därför var jag också klok nog att säga nej till de två akutjobb som jag fick förfrågan om en halvtimme innan. Jag antar att det var kroppen som sa nej till dom först. Och munnen (eller rättare sagt fingrarna, eftersom jag mailade) gjorde det 2 timmar senare.

Ja, det är måndag morgon...

Så var det måndag igen. Barn och sambo har lämnat lägenheten, och här sitter jag. Ännu inte fått mitt morgonkaffe och fortfarande inte riktigt bestämt mig för vilket humör jag är på.

Första veckan

Min första vecka som helt ensamstående - jobbmässigt, menar jag - är över.
Känns bra, även om jag har en sån där, liten gnagande känsla av... olust? Känner mig inte helt fit for fight. Jag har en konstig känsla i halsen och bröstet, som om jag håller på att tappa rösten och Har känt mig frusen i ett par dagar. Kan vara hstreptokockerna som spökar, men jag hoppas inte det. Orkar inte med några såna längre. Nu vill jag bara ha en lugn, skön och gosig helg. Tyvärr inkluderas jobb i densamma på söndag, men det borde funka ändå. Och måndagen är fylld av möten och utskick och uppföljningar och rundringningar och... Ja, ta mig tusan om det inte snurrar på!

Nu - helgtajm!

Jag - en åsiktsmaskin

Bloggproppen verkar ha gått ur mig. Jag formligen vräker bloggar ur mig...

Såg - eller rättare sagt lyssnade till, eftersom jag satt vid datorn samtidigt - ett program på SVT häromkvällen. Man diskuterade tiggeri och det var rätt hätsk stämning i studion, vad jag kunde höra. Jag lyssnade och tittade inte speciellt engagerat men en sak som slog mig var: hur ska man någonsin sakligt kunna debattera, när man direkt blir angripen med orden: "du har den mest fruktansvärda människosyn jag någonsin upplevt!"...

Från dåligt till bra

Har haft lite ont i magen över ett projekt som inte riktigt gått min väg. Inbillat mig att uppdragsgivaren inte är helt nöjd med det jag hittills presterat. Samtidigt kan jag ju inte tvinga fram ett media-intresse, och jag vill inte tjata sönder ett band bland kräsna musikjournalister, som helst vill upptäcka bra musik själva.
Igår fick plattan ett hjärta i DN och bra skriverier. Och jag träffade uppdragsgivare och band som berättade att dom är helnöjda med min insats. "Man glömmer så lätt bort att säga det, mitt upp i allt".

Faktiskt känns det mycket bättre nu.

Känsla för feeling

Jag har två favvo-låtar just nu. Jobbar inte med någon av dem, men var nyligen på möte i den studio där Lauras video spelades in. Regina Spektor-plattan känns mer och mer som ett måste-ha. Sent ska syndarn vakna...

Back in business

Efter vad som känns som flera veckor med prickar, halsont, snor och årets sämsta (och minimalaste) kosthållning, kan jag skåda ljuset i tunneln. Inget mer "maaaaaammma, får jag spela Scooby-Doo?", "maaaaamma, kan du hjääääääälpa mig med Scooby-Doo-spelet!" eller "nej, jag vill inte äta!".
Nu vill jag ha ögon som tindrar, läppar som ler och och munnar som stoppar i sig vad som än tillagas. Bort, bort med bacillusker och penicillin (åtminstone om 7 dagar). Nu vill jag kunna gräva ner mig i arbete på dagarna. Och kunna pussas på eftermiddagarna.

Streptokocker

Jag hatar streptokocker. Varför finns dom? Kan man inte vaccinera mot halsfluss?
Jag vill bara strypa dom. Stryptokocker.

Det började så bra, men...

Tänkte fira första dagen som egen med att skicka personalen - mig själv, alltså - ut i motionsspåret. Eftersom jag är gammal simmartjej, med förflutet i simklubb, gick jag upp i arla morgonstund och promenerade de fem minuterna till simhallen. Därefter klöv jag bassängen som en torped (lätt överdrift, jag vet) och avverkade 1.000 meter - give or take a few, jag kan ha räknat fel på ett par längder - ganska snabbt. Kände mig oerhört duktig och strosade hemåt en timme senare.
Där visade det sig att övriga familjen inte ens tagit sig ur nattsärken, Lilla Körsbärsblomstret mådde inte bra. Hon har klagat lite över ont i halsen ett par dagar, och dessutom vaknat på nätterna och varit ledsen. Nu var hon så pass risig att hon varken ville eller fick gå till dagis.

Efter att ha förbannat denna miss i planeringen, var det bara att bita i det sura äpplet. Tog med smittspriderskan till ett möte jag var tvungen att gå på och därefter till det, i hast, bokade besöket på vårdcentralen. Same procedure as last time; fram med den förhatliga, överdimensionerade topzen och visst - halsflussen var ett faktum.

Så, nu sitter jag här ett par dagar. Och man vågar inte ens pussa det stackars sjuka barnet, med risk att bli smittad.
So be it, jag tror jag gör det ändå...
Pusselipuss!

Pollen

Vaknar varje morgon med ett helt kråkbo i näbben. Hade jag haft en Personlig Kommentator, t ex Sven 'Plex' Pettersson, hade han med all sannolikhet benämnt det 'enrisgrönt'. OM jag, mot förmodan, hade förevisat det. Det är knappt jag törs titta själv.
Hela familjen går och småsnörvlar och då och då kommer en nysattack från någon av oss. Inte en eller två gånger; nej, här snackar vi kulsprutenysningar. Fem-sex gånger på raken. Snacka om att bränna hjärnceller...

Läste i SvD imorse att ungefär 2 miljoner svenskar lider av "hösnuva". Det låter helt galet många. Det är säkert också en sjukdom som vi kan skylla på utsläpp, koldioxid och växthuseffekten.

"Visst gör det ont när knoppar brister", som hon sa, hon Boyes tös. Ont kanske inte är helt rätt definition, men aningens aningen jobbigt är det. Särskilt när man inte ens visste att man led av pollenallergi.

Vackert väder

Fantastiskt väder.
Som den negativa människa jag är, hittar jag ändå något att klaga på när det är vackert, varmt och soligt ute: Att man får dåligt samvete om man stannar inne.

Oh, well. Efter lunch kanske vi gör ett försök...

Bedtime stories

Eftersom jag har vanvettigt svårt att ta mig igenom Michael Connollys Fällan, får det bli annan sänglektyr idag. Jag vet inte vad det är med den boken, den får inte fäste hos mig. Jag tycker den är tafflig och inte alls speciellt bra, men det kanske mest beror på översättningen?
Och får den inte fäste, så tappar jag den. Bokstavligt talat (eller var det bildligt?). Efter ungefär fem minuter blir mina armar gjorda av gummi och ögonlocken ramlar igen. Jag hinner läsa ungefär en halv sida varje kväll innan jag somnar.

Så ikväll - vad sägs om Resumé och Dagens Media? Tvenne nytecknade prenumerationer som jag tyckte att jag var i skriande behov av för att hålla mig uppdaterad. När jag i själva verket hittar allt jag behöver veta här. Fast å andra sidan, datorn gör betydligt mycket mer ont att få i skallen än en tidning eller en bok, när man somnar...

Guiness Book Of Records - världens längsta blogginlägg a k a Bloggtåget

Mamselamsen, kära Mamselamsen!
Tack. Otroligt smickrad och glad att du vill ta med mig ombord på tåget. Och precis som du säger - det här kommer ju att vara världens längsta blogginlägg om bara några dagar...

Därför kommer jag att vara en riktigt tråkig typ nu. Ja, Mamselamsen - du kanske till och med vill kalla mig svikare. So be it. Just i det här fallet är jag en svikare. Jag löser ingen biljett. Tyvärr. Jag är en sån där som bryter kedjebrev också. Även om jag blir hotad med pest, landsförvisning och otur alla dagar under resten av mitt liv. I och med detta skulle jag också kunna säga till mig själv att jag har kommit en bit på vägen. Att våga säga nej, och faktiskt ta risken att bli hatad och stenad till döds. Nu tror och hoppas jag att det här avhoppet inte avskärmar mig från hela bloggvärlden. Men, vem vet, jag kan ha fel. Mina mest frekvent besökta bloggfavvisar, och dom är fler än tre, hittar hugade i min länklista här till höger.

Sorry, Mams!
(sanningen är egentligen att jag började, men när jag skulle ange en av mina favoriter, upptäckte jag att det låg en helt annan lista hos henne och då gav jag upp...).

Om att frossa i känslor

Musik brukar locka fram alla möjliga känslor. Glädje, sorg, känslan av förälskelse eller olycklig kärlek... Det räcker med ett par verser ur en låt, och man snurrar runt i en känslotumlare, man förpassas flera år tillbaka i tiden och känner samma känslor, upplever samma dofter och mår lika bra eller dåligt som man gjorde just då.

Hot Chocolate "You Sexy Thing"
Minidisco på 'unkan'. Små tafatta hångelförsök och pirr i hela kroppen.

Shocking Blue "Venus"
Bobbadilla. Inte Gula Gången vid Slussen; herregud, jag är ju gammal! Vi pratar Bobbadilla när det låg i Gamla Stan. Mörkt. Spännande. Och vansinnigt roligt.

Eagles "Hotel California"
Under Eagles-konserten på Gröna Lund träffade jag L. När konserten var slut satt jag på hans axlar och åkte hem med hans telefonnummer i fickan.

Kiss "Hard Luck Woman"
Någon månad senare tar samme L min oskuld. Kärlek, hjärta och smärta.

Melba Moore "This Is It"
Hänger ihop med tiden när vi nästan kunde kalla oss 'fag hags'. När vi hängde med bögarna på After Dark och tittade på samma Surprise Sisters-show varje vecka. När Melba sjöng "This is it, this time I know it's the real thing", då visste man att det var dags att gå hem. Tiden i mitt liv när man träffade många depraverade, trasiga själar.

Travis "Sing"
Åh, ljuva kärlek! Jag bjuder er min och Liten Söt Sambos alldeles egen sång. Låten jag inte kan höra utan att ett ljus tänds i mitt hjärta. Låten som LSS plågade sina vänner med, en hel natt på repeat - om och om och om och om och om igen - på utlandsresan, en månad efter att vi träffats.

The Platters "Only You"
Låten som spelades hela sommaren, den sommaren när jag var 11 år och avslöjade min mammas otrohet. Minnet av hur jag en morgon kom ner i köket och fann min mamma i armarna på en annan man är för evigt inbränd på näthinnan. (Idag kan jag säga att hon är både förstådd och förlåten.)

Låtlistan kan göras oändlig. Nämn en låt, och jag har troligen ett minne till den. Och jag tror inte att jag är ensam...

Blåsningen 2

Ny dag, nya blåsningar. Jag fick göra det igen!

På väg till Postens Företagscenter för en stund sedan, blev jag invinkad i en nykterhetskontroll. Igen. Mitt livs andra. Eftersom jag skippade min sedvanliga Long Island Ice Tea till frukosten imorse, fick jag grönt ljus och kunde åka iväg och hämta mitt paket.
Fem minuter senare åkte jag samma väg tillbaka igen, och blev återigen invinkad till sidan. Försökte protestera lite, känns som resursslöseri och bortkastad utandning, men det hjälpte inte. "Blås igen du, så att du får rutin på det!". Eftersom dom inte bjöd på några starkvaror på Posten, det är så ytterst sällan dom gör det, klarade jag mig även den andra gången.

Nu kommer jag ju att sitta här ett par timmar - så... skål ta mig fan! :-)

Rapport från sjukstugan

Nu är jag trött på vattkoppor!

Imorgon är det en vecka sedan Lilla Körsbärsblomman blev sjuk. Totalt har hon haft kanske 25 koppor på hela kroppen. Ett par synliga i ansiktet - under och på hakan (6 st), i pannan (2 st) - i hårbotten (5-6 st) och resten spritt på bålen. Nu har hon en, jag säger en (1 st) synlig i tinningen, som inte har spruckit helt än. Inte förrän det har blivit skorpa på denna enda, ynka lilla jäkla koppa, kan jag börja jobba igen.

Det är urmysigt att vara med sitt barn, hela tiden. Vi fnissar, vi skrattar, vi spelar Yatzi och tv-spel. Vi dansar och lyssnar på musik.
Men idag har jag inte fått något enda vettigt gjort, jobbmässigt. Och det är skitjobbigt, eftersom jag är i uppstarten av två hyfsat stora projekt, och dessutom är det sista veckan på fasta jobbet. Imorgon efter lunch tar Liten Söt Sambo över. Antar att det blir några timmars övertid för min del...

Om att aldrig vilja bliva stur

Ibland undrar jag när jag ska inse att jag faktiskt är vuxen. Stor.
Ibland undrar jag vem jag försöker lura. Troligen allra främst mig själv.
Jag försöker intala mig själv att det är dags att växa upp, dags att bli Vuxen.
Jag skaffar barn, jag startar eget, jag förlovar mig... Och sedan har jag inga som helst problem att gå ut en lördagkväll (ensam, eftersom alla mina kompisar är vuxna - eller njae, ensam åtminstone tills jag möter upp dom ytligt (jobb)bekanta jag lovat träffa på klubben) och väl där gör jag allt annat än vuxna saker. Jag dricker massor med öl, jag röker, fast jag inte rökt på en och en halv månad, jag spelar flipper med en främling i nästan en timme (och spöar honom 8 gånger av 10), kissar och går ut från toaletten med toapapper under skon, går hem och glömmer kortet i baren.
Det är även då jag får en kommentar som får mig att stanna upp lite och tänka efter. På klubben spelar ett band med rätt unga medlemmar, dom är runt 17, och under intagandet av en av dom där feströkar-cigaretterna, frågar killen jag lånar tändaren av: "är du förälder till någon av dom i bandet?".
Vadå? Förälder? Till en tonåring? Jag är ju tonåring själv!
Ser du inte? Jag är ung, snygg och rätt ball (åtminstone efter dom där två ölen som just börjat göra verkan).

Ibland önskar jag att jag kunde ställa mig vid sidan av mig själv och bara betrakta. Ibland när jag en näst intill desperat önskan av att se hur andra upplever mig.
Jag vill inte vara en patetisk medelålders tant som gör allt för att verka ung och "med". Jag önskar att mitt huvud, mina tankar och mitt agerande ibland kunde inse att dom, precis som min kropp, har levt i snart 46 år.

Patetisk? Mmm, kanske inte riktigt än.
Men jag är farlig nära gränsen ibland.

Påskaftonsvernissage

Imorgon är det påskafton. Jag har planer på att bege mig från karantänen och ut bland vanliga människor. Vernissage är det tänkt. Jag är väldigt, väldigt nyfiken på att se resten av hennes tavlor.

När, var och hur hittar du här!

Rapport från karantänen

Lillkorven må ha en väldigt lindrig variant av vattkoppor; ett lätt räknat antal koppor och ingen feber, men natten var hemsk. Vissa koppor sätter sig där dom inte borde sitta, och orsakar enorm klåda, sveda och smärta. Efter att ha varit vaken halva natten (orsakat av att Gammelmamman tvingade henne att sova sent på eftermiddagen), sov hon riktigt uruselt; det sved och kliade så att hon låg och ryckte som besatt. Efter en stor dos Alvedon slocknade hon av ren utmattning och sov till 9 imorse. Nästan mest hjärtskärande var att se hennes pappa, som låg bredvid henne och grät, för att han såg sitt barn lida. Åh, min tuffa hårdrock-snubbe - han är faktiskt den finaste och underbaraste kille jag vet!

Festblåsa

Inte så att det var oväntat på något vis, eftersom det gått runt som en löpeld på förskolan.
Men var det nödvändigt att skicka på Lilla Körsbärsblomman vattkoppor just idag?

Glad Påsk!

Tisdagstugg

Bloggandet går på sparlåga just nu. Det gör inte jag. Jag driver f n både ett, två, tre och fyra projekt samtidigt. Två under avveckling, ett mitt i och ett i uppstartsfasen. Det är uppstarts-fas-projektet som känns mest spännande och som jag känner i maggropen skulle, kanske kunna hända något med.

Behöver uppfostra mig själv och bli lite mer "arbetsmässig" när jag börjar jobba hemifrån på heltid snart. Idag har jag ränt mellan tvättstugan och datorn sedan klockan två i eftermiddags. Det är dålig inverkan på arbetsrytmen men det luktar gott av sköljmedel.

Åh. Glömde nästan. Vi är nyförlovade igen. Ringarna sitter där dom ska. Intagna, graverade och polerade. Jag hade precis vant mig av med den där känslan: "oj, shit, jag har tappat förlovningsringen!".
Nu känns det som vanligt igen. Stadgat.

Sånt jag inte förstår

"Tror du inte min mobil ringde klockan ett på natten, jag fattar inte... bla bla bla".

Visst hör man den frasen titt som tätt? Någon som blir uppringd och väckt av någon som partajar vilt och gärna vill dela med sig av det roliga?
Vad jag inte förstår är varför man överhuvud taget har mobilen påslagen, om man nu blir så störd av att den ringer mitt i natten. Stäng av mobilen, för tusan!

Brunch med förhinder

Skön helg. Frotterade oss med födelsedagsbarn och Sveriges metal-elit i lördags - kul och lätt galet gäng.

På söndagen fick vi tillbaka Lilla Körsbärsblomman från farmor och farfar strax innan lunch. Pussar och kramar och gos, och sen bestämde vi att vi skulle cykla iväg och äta brunch. Solen strålade och humöret var på topp. Och sen... blir stunden och dagen inte alls som man tänkt sig. Jag har nästan lite svårt att skriva det här inlägget, för jag tänker hela tiden "vad hade hänt om...". Otäckt.

Vi trampade cykelvägen fram och lilla raringen babblade på bakom mig i cykelsitsen. Hon insisterade på att få äta på McDonald's och blev lite sur när vi hade bestämt annat. Hon visade det handgripligen genom att trycka till mig i ryggen, och helt plötsligt kände jag hur barnsitsen gled av pakethållaren och hon dråsade i backen bakom mig. Liten Söt cyklade strax bakom och blev vittne till hur hon slår i marken och han fick, precis som hon, mer eller mindre en chock. Med mig vet jag inte riktigt vad som hände, jag tittade bakåt - där låg hon, fortfarande fastspänd i sitsen med pappa på huk bredvid sig. Jag ställde ifrån mig cykeln, fällde lugnt ner cykelstödet och satte mig bredvid, spände upp remmen och lossade hennes cykelhjälm. Hon grät panikartat men den enda skada vi kunde upptäcka var en skrubbad armbåge. En man kom plötsligt cyklande fram till oss, det visade sig att han bodde i en villa mitt emot och han hade tydligen sett vad som hände, för han erbjöd oss att komma och sitta ner i hans trädgård. Vilken gullig och hjälpsam gest!
Vi avböjde vänligt och hittade en bänk längs cykelvägen, där vi satte oss och försökte trösta. Hon lugnade ner sig men när hon såg sin skrubbade armbåge, började hon gråta tröstlöst igen.
Och då kom min reaktion. Jag tänkte på vad som kunde hänt om vi hade cyklat mitt i trafiken, om hon inte haft hjälm, om hon inte hade varit fastspänd osv osv. Och då kom mina tårar, även om jag försökte låta bli att visa henne och göra det till ett ännu värre trauma.
Det visade sig att den skruv som håller fast barnsadeln hade tappat sin bult och alltså i princip bara satt lös ovanpå pakethållaren. Vidrigt.
Jo, det blev brunch trots allt. Efter en stund hade hon lugnat sig så pass att vi kunde, till fots, ta oss till brunch-haket och sätta oss och lugna nerverna. Hon satt länge i sin pappas famn och somnade till i fem minuter. När jag sen satte mig bredvid henne och sa, för att försöka avdramatisera det hela: "Du, vilken jädrans smäll det blev! Pang och så låg du på backen, bara. Vet du, jag tror att Olyckan stod bakom ett träd och gnuggade händerna!" (hon är stort fan av Trazan & Banarne), kom hon tillbaka igen. Den där lilla glimten i ögat syntes igen och jag såg hur hon log.

Efter brunchen cyklade jag hem och hämtade bilen. Barnsitsen ligger hemma i hallen. Just nu känns det inte speciellt brådskande att få på den igen.