onsdag, november 29, 2006

I TV-soffan

Uppe med tuppen imorse, för att eskortera min goa schlagertjej till morron-soffan på SvT. (Btw fick man ju klämma lite på söt-andreas igen. för andra dagen i rad. Nu får han faktiskt sluta förfölja mig!)
Väl nedsatt i den, tog hon över nästan hela showen (4:50 in i klippet) . Hon har inte speciellt svårt att hitta orden, den här tjejen och övriga soffsittare fick i princip finna sig i att vara bisittare. Samtidigt har jag förståelse för en programledare som hellre pratar med en rebell som är totalt novis i schlagersammanhang och inte ens gillar musiken, än en van medverkande som rapar den gamla klyschan "åh, låten var alldeles för bra för att tacka nej till...".

Ett ja som blev ett nej

Just haft ett möte med en artist som jag mer eller mindre kommit överens om att jobba med fram till mars. Den här gången skulle vi fortsätta dra upp strategin för albumreleasen. Jag inledde med att berätta för henne att jag under januari och februari troligen kommer att ha häcken full med festivalartisten (något jag inte visste vid vårt första möte), men att jag inte dagsläget inte kunde säga exakt hur mycket det kunde bli. Hon bad mig känna själv om jag tyckte att jag kunde hinna med henne också, och helt plötsligt hörde jag mig säga ett ord som inte ligger riktigt väl i min mun.

"Nej".

Det känns bra att ha sagt det där ovanliga ordet. Dessutom hade jag gjort både henne och mig en stor otjänst om jag sagt ja. Jag fick känslan av att hon genuint ville jobba med just mig, och jag tror att hon gick därifrån med samma känsla. Nu slipper jag göra ett halvtaskigt jobb och få en missnöjd kund, som aldrig kommer tillbaka.

tisdag, november 28, 2006

Det blev Gävle

Sådär. Det är klart.
Det blir till Gävle jag (och min artist) kommer att resa.
I celebert sällskap, kan jag tillägga. Segertippade, och vansinnigt söte, Andreas kommer också att tävla där. Honom tror jag det kan bli svårt att slå.

Det är skönt att ha hand om en avslappnad artist, som tar hela spektaklet med en klackspark. En ordentlig klackspark kan det faktiskt bli, med DOM stövlarna... En artist som dessutom är 15 veckor in i sin andra graviditet och kommer att ha en skön bula på magen när det väl är dags att kliva upp på scen.

I trailern fick hon borsta tänderna med Kristian. Och spotta på golvet. Det pratades om att spotta på honom först, men det blåstes av. Tur för honom...

Avslappnad, som sagt. I hela kroppen. På väg in till trailerfilmandet, hördes plötsligt ett omisskännligt ljud. Jag trodde först att det var hennes stövlar som skrapade mot golvet, men det blev jag ganska snabbt varse att det inte var. "Oj förlåt! Redan under förra graviditeten var jag jättegasig i magen...".
Avslappnad var ordet.

måndag, november 27, 2006

Våga vägra vomera

Med stigande fasa märker jag hur Galna Kräksjukan kryper allt närmare min personliga sfär. Jag hör folk i bekantskapskretsen nämna Det Onämnbara, jag läser i bloggar och bläddrar snabbt förbi tidningsartiklarna som basunerar ut hur det smittar, att det smittar allt i sin väg och att den näst intill är omöjligt att undvika.
Något som slog mig är varför den nästan alltid verkar slå till på natten, när man sover.

Inte undra på att man inte vill gå och lägga sig på kvällarna.

Tre blev fyra

Kalas. I dagarna två. Jag är helt slut.
Och lägenheten är full av nya leksaker.

Att fylla fyra är nästan magiskt för Lilla Körsbärsblomman. Stora beslut fattas. "När jag är fyra ska jag sluta suga på tummen", "när jag fyller fyra ska jag sluta snurra på håret", "när jag blir fyra ska jag prata med BVC-tanten". Och så vidare.

Det sista jag såg innan jag åkte till jobbet klockan halv sju imorse, var Liten Körsbärsblomma, tätt intill sin pappas varma kropp, med vänstertummen instoppad i munnen och andra handen lojt snurrande en tofs av det blonda håret...

torsdag, november 23, 2006

Om att tävla i musik

Fixa sminkös och frisör.
Klädspons.
Tänka koreografi och ljussättning.
Körtjejer och blås.
Peka med hela handen.

Gulp.

Hur kommer det här att gå? Tur att det inte är jag som ska stå där, i rampljuset. Jag har nog att tänka på ändå.

tisdag, november 21, 2006

Fyra

Sitter och laddar inför helgens barnkalas. Dom kommer att bli två till antalet, på lördagen för hennes små kompisar och på söndagen för släkten, och jag känner redan hur trött jag kommer att vara på söndag kväll.
Och jag får inte, absolute i-n-t-e, glömma att köpa dom fyra rosa rosor som lillsnuttan har önskat sig sedan ett halvår tillbaka och nästan kräver att få. Bland annat....

Min lilla, stora tjej.

Barn och deras föräldrar

Mitt egna företagande gör att jag växer, mentalt.
När jag löser problem och tacklar svårigheter (med en hel del hjälp från kunniga omkring mig, ska erkännas) tänjs mina 156 centimeter över havet till minst 200. Jag är faktiskt stolt över hur jag igår hanterade något som kunnat bli en "konflikt" - jag behöll lugnet och diplomatin och resonerade öppet och ärligt. Hade troligen aldrig kunnat ske för ett par år sedan. Känner mig... vuxen.

På fredag är det tre månader sedan pappa dog. Jag har haft en hel negativt att säga om honom under alla år, men - mot alla odds - känns det tomt och saknaden finns där. Troligen är det en förlängning av en känsla jag haft hela livet. Två pappor har funnits i mitt liv, men ändå aldrig funnits där, på riktigt, och en undermedveten, livslång längtan efter en riktig pappaförebild har nog format mig mer än jag anar.
Därför försöker jag glädjas åt min dotters längtan efter sin pappa, när han är på väg hem från jobbet eller någon resa. Försöker förklara för henne att det är en känsla att värdera - bitterljuv längtan - eftersom det (oftast) blir så härligt när man ses igen. Och jag blir lycklig av att se hur deras relation är enkel, naturlig och så full av kärlek.

måndag, november 20, 2006

Rena cirkusen

Oj. Det är mycket nu.
På tisdag drar den stooora cirkusen igång och helt plötsligt hamnade jag mitt i den.
Kul. Men jag tror jag måste sluta blogga. Fan!

Kvinnor och bilkörning

Hör på nyheterna att kvinnors och mäns villighet att nyttja bilen skiljer sig. En av de tillfrågade (männen) tror att det beror på att kvinnor är mer 'ekonomiska' än män.
Själv tror jag att många kvinnor är rädda för bilen. Jag känner så många tjejer, kvinnor och damer som har både körkort och tillgång till bil, men som nästan aldrig nyttjar det. Både min mor och min svärmor är lysande exempel. De ger sig inte ut i trafiken annat än i lokalområdet där de bor. Annars är de rädda för att inte hitta, för att få knas på bilen och för sina medtrafikanter, rädda för de snabba beslut som måste fattas i storstadstrafiken. Själv gillar jag inte att köra bil där jag inte hittar, gillar inte att köra när det är mörkt och regnar/snöstormar. Men jag gillar att köra bil.

lördag, november 18, 2006

Soffpotatis

Om jag går upp och sätter mig med Liten Söt Sambo i soffan, kommer jag garanterat att somna framför TV'n ganska omgående. Sitter jag här framför datorn känner jag mig ruggigt osocial.

Känns lite som att välja mellan pest eller kolera.

fredag, november 17, 2006

Sorg

En bekant till Liten Söt Sambos familj skulle få sitt första barn kring jul. Glädjen har varit sådär stor som den är, när första barnet/barnbarnet väntas.
Igår födde mamman en dödfödd liten son, som förmodligen dött av undernäring för någon vecka sedan.

Det snurrar plötsligt så mycket tankar om livets orättvisa, om ofattbar smärta och dödlig ångest. Tankar på hur lätt något så underbart som att vänta barn kan förbytas i det mest nattsvarta mörker man någonsin upplevt.

Nu ska jag gå och ge det där underbara levande lilla livet inne i sin säng en strykning över håret och kinden. Jag ska sätta mig på hennes sängkant och titta på henne där hon ligger, säkert med tummen i munnen och täcket bortsparkat ner till fotänden. Och så ska jag viska till henne, något jag säger till henne varje dag: "Har jag sagt att jag älskar dig idag?" Ibland säger hon nej, skakar lätt på huvudet och då säger jag det: "Jag älskar dig"... och hon fyller i: "...av hela ditt hjärta!".

torsdag, november 16, 2006

Talande tystad

Liten Söt Sambo är en pratsam typ (fast han brukar vara rätt stillsam hemma emellanåt, men han säger att han vilar upp sig då). Han har inga problem att låta munnen gå och vara social och snackig. Dessutom är han säljare, fast inte den där snaskiga, insmickrande typen. Han är en mer pang på röbetan-säljare: en "du-ska-ta-in-den-här-skivan-för-annars-är-du-dum-i-huvudet-säljare". Nåväl, vad jag egentligen främst ville poängtera med detta svammel, var att han inte har några problem med att hålla låda.
Ikväll har han varit på konsert och bevakat "sitt" band In Flames och sina husgudar - Slayer.
Han dyrkar verkligen Slayer, allt dom gör är bra. Marken dom går på är helig.
Innan spelningen står han med In Flames'arna i logen och pratar, när bandet noterar att Liten Söt Sambo plötsligt blir alldeles tyst och blir liksom lätt vit i ansiktet.
- "Vi har nog aldrig sett dig så tyst någongång förut", kommenterade killarna glatt.

Vad det var som hände?
Medlemmarna i Slayer gick just förbi...

Övertid och Tom Cruise

Gaaaah! Jag har bloggångest! Jag hinner inte läsa alla mina favvobloggar och knappt ens blogga själv. Det känns som om jag går miste om viktiga saker.

Kräkfritt idag. Tillbaka på arbetsplatsen. Egentligen behöver jag inte vara där, eftersom jag i måndags arbetade in hela månadens arbetstid. Fast jag uppskattar att ha mänskligt liv och rörelse omkring mig. Det är bättre än katterna som åmar sig mitt uppe på skrivbordet när jag jobbar hemma.

Har noterat att vi har en Tom Cruise-lookalike i vår Icabutik. Han torde vara runt 20 eller strax över och ser exakt, och jag menar EXAKT ut som en ung Tompa. Undrar om han fått höra det många gånger? Jag måste fråga!

onsdag, november 15, 2006

Icke arbetsför

Barnet kräktes (mest vatten som hon druckit i sängen på morgonkulan) igår morse och sov till tio. Därefter smällde hon i sig en stor frukost och en rejäl middag på kvällen. Någon kräksjuka tror jag, tack och lov, inte att det var. Men hemma är vi. Och jag klättrar på väggarna...

tisdag, november 14, 2006

Soulsken

Åh, vilket lyckat artistbesök jag var med om igår!
Full täckning i samtliga morgontidningar. Intervjuer hela dagen. Ett glatt och mycket trevligt sällskap. Och en spelning på Södra Bar som var totalt fullsmockad med folk (över 300 personer, 60 meter kö och t o m några som inte kom in!).
Redan tidigt på morgonen blev jag varse Anthonys stora kärlek för Sverige. Natten hade han t ex spenderat hos sin svenske producentvän i Hagsätra.
Efter Radio Stockholm-intervjun frågade han glatt om jag ville höra hans svenska rapp, och det ville jag ju (en rapp som han körde i ett par tv-intervjuer och under konserten senare). Den var oerhört djuplodande och allvarstyngd och gick enligt följande:
Pojkarna springer
Flickorna hoppar
Bilen är gammal
Flygplanet flyger
Hoppa, hoppa
Klappa, klappa!

Han kanske kan slå sig ihop med Markoolio?

Nåväl, en något seriösare och mer musikalisk sida av honom fick alla vi som var på Södra Bar igårkväll se. En otrolig röst och som fick mig att inse att skön södern-soul verkligen aldrig blir omodern och fick mig att vilja gå hem och plocka fram mina gamla Bill Withers-skivor igen.


Anthony intervjuas av SvT, Nöjesnytt.

Den låååånga kön utanför.


Lite planering innan spelningen med tourmanager Simon.


Sen drog det igång!

Och gensvaret var helt enormt!

måndag, november 13, 2006

I souligt sällskap


Möt Anthony. Anthony kommer från Atlanta. Han och jag kommer att bonda nästan hela dagen. Jag har sett till att han från lunch kommer att ha massor att göra under sitt sjätte sverigebesök. Nu ligger han förhoppningsvis och vilar upp sig på hotellrummet, efter intervjun i Radio Stockholm imorse. Det kan han behöva, eftersom han tydligen var uppe sent i natt...

lördag, november 11, 2006

Favoritbostad

Gammelmamma och Lilla Körsbärsblomman i samtal efter badet, i längtan efter Liten Söt Sambo som är på jobbet ett par timmar:

GM: Men vi har ju ändå tur som har en pappa. Det finns vissa barn som inte har någon pappa, eller en pappa som bor långt borta. Eller mammor och pappor som flyttar ifrån varandra, för att dom inte gillar varandra.
LK: Men tänk om barnen inte gillade sina föräldrar...
GM: Ja, vad skulle man göra då? Vad skulle du göra om du inte gillade din mamma och pappa?
LK: Flytta!
GM: Vart skulle du flytta, då?
LK: Junibacken!

Obra vibrationer

Varje gång vi pratas vid i telefon får jag dååååliga vibbar. Det sägs si ena dagen, och så andra dagen. Inatt drömde jag att jag blev superblåst och att h*n avslöjades som droganvändare. Känns inte bra i magtrakten.

torsdag, november 09, 2006

Rubbish

Ett sista litet skräpinlägg från en bloggare, som känner sig just så. Lite skräpig. Det har varit en hård dag...

Fick just en liverapport från Hovet. Liten Söt Sambo är där med grabbarna från Hammerfall och tittar på Europe. Bandet gick just på för extranummer. Totalt utsålt och "grymt mycket människor" enligt Sambo. Kul.

Hittade filmen G på film-fyran. Tittade och skrattade lite generat. Vilket 80-tal! Ett lite roligt sammanträffande, eftersom jag ska äta lunch med "Mia" imorgon...

Och på måndag tar jag hand om amerikanskt artistbesök hela dagen. Läs Punkt SE imorgon. Dags att vässa engelskan.

Ondska

I ett par veckors tid har det rullat trailers och utomhusreklam för TV 3's dokumentärserie om ondska. "Hur kommer det sig att vissa människor blir psykopater?". "Hur fungerar en mördare? Vi ska bena ut begreppet ondska". Det är ett intressant ämne och det finns säkert många människor som har bra saker att säga. Jag hade höga förväntningar på programmet och höll mig vaken för att titta.

Och så blir det så... TV 3-igt.
Snabba filmklipp. Blodiga knivar. Absurda, förvrängda bilder. Och så har man raskt förvandlat programmet till TV-underhållning. Jag tycker nästan att det emellanåt kändes lite våldsförhärligande, det kändes som om de istället för en dokumentär, gjort en skräckfilm.

Idol 2006

Väninnan som jag var ute med igår, är inte bara en vän. Hon är kollega, eller kanske rent av konkurrent, i branschen också. Och min nya idol.
Hon kommer att sitta fast i ett och samma projekt fram till februari nästa år. Och artisterna skjuter på sina releaser tills hon blir ledig, för att få jobba med henne. Så duktig vill jag också bli!

Ute och slarvat, igen

Ont i håret och i magen. Med risk för att stöta sig med eventuella äckelmagade människor: Varför blir man så himla kass i kistan dagen efter man haft en kväll på stan? Det bubblar och jäser (åhå... öl drack jag ju... jäsandet kan ha med den brygden att göra, kanske?) och låter där inne och nu kan jag inte skriva mer om det utan att bli onödigt äcklig. På något konstigt vis är det ändå värt det, eftersom man oftast hade väldigt trevligt den där kvällen. Igår var inget undantag.
Releasespelning på Söder. Igen. Fast inte på samma ställe och inte alls samma typ av musik som förra gången. Det här kändes lite mer 'min melodi'. Lite halvdeppig pop men ändå up-tempolåtar. Gick bra att dricka öl till, kan avslöjas. Mycket prat, lite branschskvaller (vet t ex att en hyfsat känd artist just nu sitter och skriver på en bok som kan röra upp lite heta känslor i det musikjournalistiska ledet) och mycket skratt. Och lite goda råd och tips kring arbetet. Och så lite mer öl.

onsdag, november 08, 2006

Om att skiljas åt

Inte utan att man börjar undra. Eller rättare, åtminstone jag börjar undra.
Orup's "Måndag-fredag" har ju en lite bitter, ledsam och "jag-känner-mig-så-övergiven" ton.
Samma gäller "Det gör ont".

Stackars Orup. Den där skilsmässan kan inte ha varit det roligaste han genomgått... (vilken skilsmässa är det, förresten?).

Snacka ur skägget, eller håll tyst!

Det är otroligt enerverande att dela rum med en människa som ständigt pratar. Konversation öga mot öga, direkt avsedd mig förstår jag, men när någon oavbrutet pratar högt för sig själv blir jag galen! Jag vet aldrig om personen pratar med mig, eller bara sitter och småmuttrar lite för sig själv. Det gör att jag hela tiden sitter på spänn och lyssnar med ett halvt öra, för att kunna höra om det möjligen är jag som tilltalas.
Fast jag börjar ge upp. Jag svarar numera bara på direkt tilltal. Sitter jag med ryggen mot, får personen ifråga fan i mig finna sig att jag inte svarar, varje gång det börjar muttras....

tisdag, november 07, 2006

Opigg

För att ha sovit bara 2 timmar inatt känner jag mig hyfsat med i matchen.
Det där kaffet, alltså! Kaffe efter kl 7 på kvällen gör att jag blir tokpigg och ligger klarvaken halva natten. Igår var inget undantag. Dessutom låg jag och försökte smälta all den där informationen som jag hade tagit emot på Skatteverket - "Åh, jag måste fixa det!" och "jag måste göra så!".

Ikväll lär jag däcka tidigt.

måndag, november 06, 2006

Måndag i korthet

Fick ett mail om en jobbförfrågan:
"...flera personer har rekommenderat dig..."
Satan, vad det känns bra, samtidigt som det förpliktigar!

Suttit i tre timmar i hörsalen på Skatteverket och matats med information om skatter, egenavgifter, moms och avdrag för enskild firma. Även om mycket börjar klarna är det fortfarande sååå mycket som är höljt i dunkel. Och man sitter där och klämmer på sina dumma funderingar och kommer hem med en del obesvarade frågor, eftersom man är rädd att ställa just "dumma frågor"...

När jag kom hem låg Liten Söt Sambo halvt medvetslös i soffan (den här familjen behöver en vitamininjektion!) medan Lilla Körsbärsblomman låg vaken i sin säng och blev jätteglad och sådär gosigt kramig när jag kom. Kunde inte låta bli att ligga hos henne och prata och fnissa lite. Redan innan jag kom hem, kände jag hur illa jag smakade i munnen; kaffe, kakor en eller ett par cigaretter under dagen och när jag legat en stund hos Blomman, kom frågan: "Mamma, vad är det som luktar?"

Kanske man kan köpa munspray på företaget?

Och snart - Prison Break! Den killen behöver man inte, åtminstone inte på det vis man träffar honom nu, ödsla Vademecum på...

Vardagsbetraktelse från ett kontorsrum

Solen lyser. Det ger mig hopp. Jag avskyr gråväder och blir sååå grinig.
När solen tittar fram och himlen spricker upp och blir klarblå, då känns det mycket bättre.

Träffat gamla kolleger på förmiddagen. Måndag förmiddag men arbetsivern stod högt i tak där. Lite tråkigt att man inte ens kan ta fem minuter för att snacka lite skit.

Gjorde ett par reflektioner igår när jag tittade på skräckfilm på trean. "Gothika" med Halle Berry och Robert Downey Jr (inte speciellt bra, men några riktiga överraskningsmoment här och var).

1) Robert Downey Jr må vara en småtrasslig kille, men han verkar otroligt charmig. Om han ens lite grand hämtar av sig själv i rollerna han tolkar, anar man att han duperat mången kvinna/domare/jury i sin väg.

2) Tydligen kan man göra TV-reklam för allt. Inkontinensbindor, skidvalla - you name it. Senast i raden - medel mot diarré. Där gick min gräns, faktiskt. Hur fräsch känns en slogan som säger: "låt inte lite diarré hindra dig i dina vardagsbestyr"...

söndag, november 05, 2006

Polisutryckning

Dottern har haft lekbesök idag.
Allra bästaste kompisen har varit här i flera timmar och lekt.

Vid lunchbordet:
Kompisen: - Jag gillar inte korv!
Gammelmamman: Men jag lägger några bitar här på kanten, om du skulle ändra dig. Du kan äta dom om du vill.
Körsbärsblomman: Du måste äta dom. Annars kommer korvpolisen!

Onödigt

Total onödig pryl som jag inte hade en aaaning om att jag bara måste ha:

En pincett att noppa ögonbrynen med - (så, där var det där med kroppshåret igen, det som bara måste bort!) med inbyggd, stark lampa, så att man lätt ser vartenda hår i ögonbrynet som måste bort.

Visst, den står numera i badrumsskåpet.
Totalt onödig men extremt bra!

torsdag, november 02, 2006

Genomlyst

Jodå. Jag överlevde. Inga troliga skelett-skador men väldigt spända nack- och axelmuskler. Den unge läkarspolingen, som mer såg ut som en byggnadsarbetare eller kanske gympalärare (fråga mig inte hur en karakteristisk gymnastiklärare ser ut, han bara kändes lite spontant som en möjlig sådan), kommer att höra av sig till mig om det ser konstigt ut på bilderna. "För att spara tid i mitt arbete, är det tyvärr ett måste att göra så", sa han och log lite snett.

Egentligen är det ett dumt sätt. Tänk om ett jätteviktigt provsvar eller en röntgenbild som visar något galet, kommer bort på vägen. Jag har själv jobbat på sjukhus, och jag vet att det händer då och då. Det är ju inte direkt så att läkaren sitter och väntar på provsvaren för varje patient - "åh, va' bra! Det här provsvaret undrade jag just när det skulle komma!". Man är nog rätt fort glömd så snart man kliver utanför undersökningsrummet och besöksstatistiken. Och där hemma sitter en människa och patient som skulle behöva komma under behandling, men som lutar sig tillbaka och tänker "jo, men dom skulle ju ringa bara om provet visade något fel"...

Eftersom jag jobbade hemifrån igår, slapp jag trafikkaoset. Min kollega, som var en av dom som såg till att jag är lätt bakis idag, satt i taxi i två timmar på väg till spelningen. Han lät rätt uppgiven tredje gången han ringde, och dom bara hade kommit ett par meter på en timme. Däremot blev jag jätteglad att läsa om dom gulliga människorna som hade sett trafikkaoset från sitt fönster hemma. Dom bryggde massor med kaffe och gick ut och bjöd köande bilister - och då menar jag b j ö d. Gratis. Kosta nada. Bara för att vara snälla. Mer sånt!

Genomlysning

Om en timme ska jag gå och röntga nacken.
Det där knastrandet i bakhuvudet vill liksom inte ge sig och jag har ont och är trött i ryggen hela tiden.

Och bakis är jag också.

onsdag, november 01, 2006

Genombrott?

Snälla, om du har en intakt 'pollex':
Håll en sådan för att jag kanske, kanske, kanske just lyckades sälja in en av mina artister till ett stort, familjärt spelprogram med sändningstid på söndagar. Det vore så grymt trevligt!

Snart tar jag en öl

Det kom förr än jag anade - tillfället att dränka den annalkande Depressio Light i alkoholhaltiga drycker. Visserligen var jag tvungen att stuva om lite i den fullpepprade kalendern (lätt överdrift, kanske) men allt går att lösa.

Så ikväll går jag lös på Söders höjder, närmare bestämt på undervåningen i en liten restaurant som baserar hela sitt utbud - förrätter, varmrätter, efterrätter, öl och drinkar - på vitlök. Där kommer jag att mingla med en del annat löst folk, och lyssna på ett stockholmsband som just släppt en skiva med Link Wray-tolkningar. Eftersom skivan är bland det skramligaste jag hört på mycket länge (fast slamrig på ett ganska charmigt sätt), ser jag ingen annan utväg än att ta med öronproppar. Munnen ska jag fylla med en öl, eller möjligen två. Fast utan vitlök...