Fälld för högläsningen

Det gläder mig att "Studenten" blev fälld. Hela historien var rent ut sagt skitäcklig! Fattar inte hur man ens kan komma på tanken att läsa högt ur sina erotiska noveller för barn. Och varför var det inte någon som stoppade honom?

Förstörd nattsömn?

Sitter med ryggen åt TV'n och koncentrerar mig på datorn när jag hör reklamen gå igång. Under 20 sekunder hörs ett intensivt skrikande och jag serveras en trailer för en film som har premiär den 2 december. En skräckfilm som heter "Besatt". Jag, som själv är besatt av skräckfilmer, hajade till och gick till SF för att kolla lite närmare. Det här (klicka på trailern) är vad jag hittade (och jag höjer ett Varningens Finger om du är lättskrämd).
Såg trailern utan ljud (tack och lov) men varenda hårstrå på hela kroppen stod på ända... Gulp.

Barncitat

Inspirerad av Batbut och hennes korta, kärleksfulla inlägg om sån't som kommer ur barnamun, måste jag bara få delge vad Lilla Körsbäret kläckte i helgen:
Hon stod och granskade en kylskåpsmagnet som jag just köpt - en chimpans som trutar med läpparna. Efter en stunds granskande tittar hon på mig och säger: "Mamma, försöker han gifta sig med någon?". Jag skrattade så jag tjöt...

Hårda ord och snölekar

Sådär. Nu ringde käre bror och var ledsen och upprörd. Vår käre, söte familjefar hade just ringt och gett honom en rejäl utskåpning... Timmen innan hade jag pratat med honom, pappa alltså, och han var förvånansvärt ödmjuk, om nu någon som är stöpt i cement kan vara det. Vet inte om det var något jag sa som fick honom att trigga igång på käre bror, men sina fiskar varma, det fick han. Led med honom en stund, men kände samtidigt ett litet, litet styng av "Ja, titta: sådär har jag haft det i snart ett halvår...". Nu enades vi i alla fall om att sluta ta åt oss, och tänka igenom exakt vad som dryftas med honom, eftersom han så lätt blir uppstressad över saker. Är det saker som behöver ordnas med, så får det bli en sak i taget.

Omständigheterna gör att man försöker njuta extra mycket av det lilla, oskyldiga livet man har omkring sig. Ljuset som tänds i de blå ögonen, leendet, de springande små stegen och de utsträckta armarna när man med andan i halsen kommer för att hämta på dagis. Idag kunde jag inte motstå hennes vädjan att stanna ute en stund på gården och leka i snön, även fast fötterna och matlagningshjärnan redan var halvvägs inne i trappuppgången. Vi lekte "du kan inte ta mig", kurragömma, gjorde snöänglar (inget vidare skönt iförd tajta jeans...) och kastade snö på varandra. Trots att jag lyckades med konststycket att ge henne en rejäl snödusch rakt i ansiktet, skrattade hon bara. Hade väntat mig lite protester när det var dags att gå in, men hon travade glatt in. Mat serverades; det blev rester från gårdagens hemmagjorda Korv Stroganoff (som faktiskt gick att äta, trots att det var jag som lagade den). Sedan tittade vi på ett par avsnitt av "Höjdarna", förra årets julkalender och en klar favorit, både hos mor och dotter. Efter det påbörjades läggningsritual, men vi hann med lite prutt-, bajs- och hicklekar innan. Min kiss- och bajshumor har gått på högvarv den här veckan, eftersom hon fnissar helt hysteriskt varje gång. Pappa är mindre nöjd. Han är inte lagd åt det hållet.
Sagoläsningen bestod av några avsnitt ur en Kalle Anka från 1980, och hon låg snällt kvar i sin säng efteråt. Det blev inte någon repris på gårdagkvällen, då hon klev upp och ner ur sängen minst 20 gånger, utan hon verkade somna direkt.

Det är lycka!

Long time no blogg

Total genomstädning av lägenheten inför treårskalaset. Lyckat kalas. Mycket kärlek, mycket folk, mycket tårta, mycket ballonger och blinkande lampor. Och mycket presenter. Herregud, så mycket prylar den ungen har!
Mindre lyckat att min demente far ringde fem gånger under födelsedagens lopp och till slut fick mig att stå och skrika åt honom i luren.
Hur kan denna sjukdom göra någon så totalt okänslig inför andra människors känslor? Lyssnat på andra har han ju visserligen aldrig gjort, men nu är det värre än någonsin.
Idag har varit en stor dag för min far - hans underbensgips skulle plockas av. Jag förstår att det här är stort och viktigt för honom. Jag skulle själv vara med vid "avtäckningen", och hade tagit en semesterdag från jobbet. Stor dag innebär stor oro och nervositet från fadershåll. Hela den här helgen har därför inneburit ett ständigt ringande (ja, det började förresten redan i början av förra veckan), gärna klockan 6 på morgonen. Han är orolig att jag inte ska komma och hämta honom, som jag lovat. Han tror att någon från sjukhuset ska komma och hämta honom, vilket aldrig någonsin varit på tal. Han litar inte på att jag ska komma och hämta honom, som jag lovat ungefär tretusen gånger. Hemtjänsten ringer: "Kommer du och hämtar honom på måndag, han är lite orolig?". Jaaaaaa, har jag lust att skrika. Banka in i skallen på honom att jag KOMMER, precis som jag lovat.
När så min käre bror ringde i torsdags och sa att han skulle komma upp och stanna i en vecka, kände jag att nu fick han ta över ansvaret. Han är ändå Favoriten, den som betyder något i min pappas liv.
Kanske var det ett dumt beslut, för då skulle denna nya omställning präntas in i dement huvud. Och ältas. Och bli oroad av.
Så när pappa, för sjuttisjunde gången ringde, kl 7 imorse, så rann det bara över. Han var skitarg för att han inte har någon mat hemma. Jag poängterade att han har hemtjänst 4-5 gånger om dagen; handlar inte dom? "Vadå handlar inte dom, det är DITT jobb", fräser han ilsket och då brast det. Jag skrek, så högt man nu kan skrika i en lägenhet en måndagmorgon klockan 7 att jag jävlar i mig inte är hans hembiträde. "Nu blir jag förbannad!", hävde jag nog också ur mig, och får till svar: "Förbannad, du kan väl bli lite ledsen?". Sedan kommer: "Mmm, du skiter i mig nu när du har fått bilen, eller hur"? Detta fick till följd att jag skrek att jag är så glad och tacksam över bilen men att jag inte är beroende av hans bil, och inte tänker gå med ständigt dåligt samvete för att han har gett den till mig. Han är i sin fulla rätt att ta tillbaka den vilken dag som helst, sälja den eller rulla ner den i en sjö. Mig kvittar det! Lägg till denna okvädningsramsa att han "minsann tänker ringa till M (min bror), eftersom han är den som fixar och bryr sig". Tack, snälla pappa - vilken underbar start jag fick på den måndagmorgonen!

Annars är jag rätt så glad. :-)
Och så snöar det!

Fredagsmys?

Nu är det fredag! Dags för en gåta och måhända ett litet skratt?

Varför är honung guldfärgad?
A) För att solen skiner på blommorna.
B) För att blommornas frömjöl är guldfärgat
C) Färgen bildas vid förädlingen.
D) Vet ej.

Klicka här så får du svaret!

Vilket litet kräk!

Gårdagkvällens efter-jobbet-öl blev till en middag med grekiskt inslag, inte bara en öl och mycket snack och snälla ord. Alltsammans i sällskap med manlig arbetskollega. Känner honom sedan flera år tillbaka, då våra vägar korsades via två andra skivbolag, så han är inte någon främling. Han sa så mycket snälla och bra saker om mig, så jag blev alldeles skär om kinden emellanåt. Tror att det handlar om en liten pejling från hans sida, för att höra hur jag trivs och peppa mig att stanna kvar, för adjektiven duggade tätt som ett vårregn emellanåt.
Speciellt sent blev det inte, och på hemvägen var jag så uppåt att jag spatserade ner till lilla lokalkrogen i närheten av där min bästaste kompis Å bor och ibland befinner sig på. Eftersom hon inte var hemma, tog jag en rövare och där satt hon ju och sippade på ett glas vitt. Hann kramas lite med henne innan vi blev utslängda och det var bara att gå hem. Hemma nannades det kudde både här och där, så jag var inte sen att göra detsamma.
Imorse vaknade lillsnurpan redan vid 5-tiden och frågade efter vatten. Sen låg hon och vred sig och hade lite svårt att somna om, och vid halv-7-tiden slog hon upp sina ljusblå, hulkade en gång och så kom det lite, lite, lite kräks på min huvudkudde. Eftersom jag lider av kräkfobi blev det pappa som snabbt fick ta över, och mamma slog sig ner 5 meter ifrån med hjärtklappning. Lite mera vattenkräks blev det, men inget värre. Det var bara att ringa jobbet och anmäla vabbning.
Till frukost satte hon i sig tre mackor och två skålar med vattenmelonyoghurt, och hon har ätit lite lunch. Inget har kommit upp och ingen är gladare än jag. Nu sover hon sedan 1,5 timme tillbaka och jag måste ila till tvättstugan innan hon vaknar.
I det här huset vill vi INTE ha någon vinterkräksjuka. Aldrig någonsin.

Skrivbordskrig

Ni har säkert sett den förr, men den är kul ändå:
Revenge Of The Icons.

Snart ska jag gå och ta en efter-jobbet-öl. Det var länge se'n...

Första julklappen klar

Sambon ska få en röd t-shirt med texten "Zlatanist" på... Den är sååå cooool!
Och nej, han läser inte min blogg...

Hår

Hår på benen.
En gång, när jag var ihop med en kille som gjorde FN-tjänst i Libanon, lät jag bli att raka benen under hela tiden han var borta. Mörka hårstrån. Många. Långa. Den våren gick jag inte i kjol, kan jag upplysa. Det är en oerhört traumatisk upplevelse i mitt liv, och jag var tvungen att ta till grästrimmern dagen innan han skulle komma hem.

Hår under armarna.
Har aldrig ens funderat på att odla ut det, varken med eller utan pojkvän. Det känns liksom inte... fräscht.

Hår på hakan.
Jag har sett min mamma i motljus. Min mamma har skägg. Visst, det är ljust och fjunigt men det är likväl skägg. Mammor ska inte ha skägg. Därför kan man ibland se mig sitta och fingra på hakan med tummen. Där brukar nämligen, med jämna mellanrum, två hårda små hårstrån växa ut. Fram med pincetten och - ryck - bort med dom! Jag vägrar att börja raka mig i ansiktet.

Hår på tårna.
Varför? Kan någon vänlig själ upplysa mig om varför det vid en särskild ålder börjar växa ett eller ett par hårstrån på stortårna? Och vad ska det vara bra för?

Hår - och nu blir det äckligt - i näsan.
Jag vill inte ha hår i näsan! Ta bort det äckliga håret i näsan! Ge mig en nästrimmer! Eller ett par korkar!

Tung lunch

Intog dagens lunch på Hotel Clarion vid Skanstull, i sällskap med nyfunnen bekant. En vacker, intelligent, rolig och oerhört proffsig kvinna och kollega i branschen som även jobbar som artistcoach, "mediatränare" och föreläsare. En av hennes inhyrda medhjälpare är en f d manlig jobbarkompis till mig, som också var med oss en kort stund. Slängde ur mig frågan hur det var med familjen och jag såg hur han sjönk ner i stolen; "jo, ja, det är ju... jaha, du kanske inte har hört...?". Det visade sig att de förlorade sitt andra barn för ett år sedan, bara en vecka innan förlossningen. Och nej, jag visste inget. Självklart steg tårarna i ögonen på mig och han log faktiskt lite: "jaha, sorry, där sabbade jag er lunch...".
Så fruktansvärt vidrigt. Sånt som inte går att förstå, inte greppa, för man vill inte, kan inte. Han och familjen verkar ha lyckats gå vidare med sin sorg och en ny liten bebis kom till världen för 5 månader sedan. Hos mig snurrade tankarna länge efter, och jag kommer att krama min lilla sötnos extra länge ikväll...
Vår lunch fortsatte i dödens makabra och oförutsägbara tecken. Vi berättade om andra i vår närhet som mist närstående. Bl a känner vi båda till en man, som miste sin son för 1,5 år sedan och som sedan själv höll på att mista livet, några månader senare, i tsunamin i Thailand.
Livet är så flyktigt. Om ödet vill, kan du kliva runt ett hörn och allt är förändrat för alltid. Lev nu. Krama dom du tycker om. Om du älskar; säg att du älskar...

Det blev ju en oerhört tung lunch, men trots allt väldigt trevlig, eftersom hon är en så trevlig människa. Och avslutet blev ju inte helt oävet, det heller. In genom dörrarna klev nämligen Andreas Johnson - lunchsällskapet vinkade honom till sig för ett par korta hälsningsfraser och så fick jag klämma lite på honom också. Som efterrätt, liksom.

Öppet - hela tiden

Seven-Eleven har ju öppet dygnet runt. Så varför har dom lås på dörren?

Hjälp, tips och råd mottages med tacksamhet

På söndag är det treårskalas. Lilla snurpan blir stor.
Har just räknat efter och vi blir drygt 30 vuxna och 10 barn. Scheisse! Har fått stora hjärnsläppet och vet inte vad vi ska bjuda på. Folket kommer kl 14, så något stabbigt blir det inte. Har just insett att grönsaker och dip går fet-bort. Det är ju vinterkräksjuketider och bara tanken på att någon med den vidriga smittan i kroppen ska dela dipskål med mig... Hua! Eller också gör jag en egen liten dipskål och gömmer undan till mig själv, så kan dom andra blanda baciller bäst dom vill. Men vad mer, förutom det obligatoriska kaffet och tårtan, kan man bjuda sina kalasgäster på? Det får inte kosta skjortan och passa en värdinna som har tummen mitt i handen och som behöver karta och kompass för att hitta i köket...

Tipsa mig, snälla!

Varit kär

Hörde just Magnus Uggla, min stora, lilla, gamla idol på P3. "Varit kär", från genombrottsplattan "Varför ska man ta livet av sig för när man ändå aldrig får höra snacket efteråt". Och jag fick rysningar över hela kroppen. Den här låten hade jag helt glömt bort, men jag spelade den mycket, mycket ett tag - då, 1977. Lite läskigt att höra den just nu, eftersom den påminner mig så mycket om en pojkvän jag hade då, nästan min allra första, som jag i flera dagar nu tänkt att blogga om. En alldeles speciell vän, som under flera, flera år betydde så mycket för mig.
Ståpäls.

Pappa-fika, katt-tant och läggning del 2

En timmes extrasömn imorse, eftersom det blev sent igår. Det är sällan jag ser min lilla blomma så lycklig, som när hon är hos sin bästa, bästa kompis. Det bara lyser om henne!
Efter lunch idag åkte vi så iväg för den bokade fikan hos pappa. Efter ungefär 20 minuter viskade dottern (som mutats med lördagsgodispåse fast det är söndag): "mamma, jag vill åka hem nu" och jag var benägen att hålla med. Ingen av oss tog illa upp att hon somnade (igen!) en liten stund senare. Jag kunde tyvärr inte följa hennes exempel utan fick sitta där och insupa hans nervösa malande. Han är mycket mindre förvirrad sen han kom hem men han är nervös för precis allting; räkningar som han väntar på och som inte kommer (inget är fel, hyran betalade han t ex i oktober för hela året ut), sjukhustiden som är bokad (fast jag försäkrat att allt är under kontroll och fast jag lovat följa med) och han är misstänksam mot alla (inklusive mig). Dessutom håller gipset på att nötas sönder under foten, eftersom han inte kan låta bli att stödja på foten och inte använder gipsskon som han fått. Jag försöker förklara att det är viktigt för hans rehabilitering att han följer "doctors order" men det är som att prata med en vägg. Alternativt hälla vatten på en gås.
Fikanstunden blev inte så lång och nyväckt dotter grät hela vägen till bilen, ända tills jag sa att vi kunde ta en sväng förbi "katt-kärringen" för ett spontanbesök. Då slutade hon och blev glad igen.
Katt-kärringen var hemma och blev glad över besöket. En katt har lämnat huset, så nu har hon "bara" nio katter kvar... Dottern jagade runt dom stackare som vågade sig fram. Efter en dryg timme bar det så av hemåt för en pyttipanna-middag med vändstekt ägg och majs (varför älskar alla ungar majs?). För en timme sedan nattade jag henne. Hon har klivit upp ur sängen fem eller sex gånger och nu hör jag henne sitta och leka därinne. Suck. Hörde ni just ett frasande, raspande ljud så var det bara jag som tog på mig hårdhandskarna...

Fönstertittare

Tidigare ikväll:
Bästa, bästa kompisen och dottern står och tittar ut på snön som faller utanför. Körsbärsblomman ropar:
"Mamma, mamma! Titta va' mycket snö! Nu kan vi bygga en julgran!"

Så häftigt

Var finns orden?
Jag vill försöka beskriva känslan av hur det var att träffa nya bekantskaper, som ändå kändes som gamla vänner. Det enda jag kommer på är det banala ordet "häftigt". Måste erkänna att det strax innan kl 12 idag kändes lite grand som inför en blind date, lite pirrigt i magen - hur ska det blì? Pinsamma tystnader, skrap med foten, snabb sidoblick på klockan...? Men i samma stund som min blick föll på Mamselamsen, med kaffekoppen i högsta hugg och det där garvet (som jag någonstans genom bloggosfären redan hört) som följde, släppte det bara. Det var som att komma hem. Sen följde dom på varandra i en strid ström - Gagga, Humlan, Cornelia, Maruschka, Batbut. Och återigen måste jag ta till det där ordet - häftigt! Hur ofta träffar man helt obekanta människor som vet så mycket om en utan att ha träffat en, och som man känner sig så obesvärad med? Onekligen en grymt cool upplevelse, som gärna repeteras. Bloggforum i all ära, men är det inte nyfikenheten och viljan att se vem som döljer sig bakom orden som är grunden till sådana sammankomster? Jag tycker vår lilla fika-dejt var minst lika givande. Nu har jag fått ansikten, ögon och leenden att koppla till bokstäverna på skärmen. Jag är så glad för min blind date och jag sneglade inte på klockan en enda gång!

One small step for man...

Ikväll skulle det ske. Det skedde. Och det var jobbigt. Men vi red ut stormen.
För (nästan) första gången somnade min älskade dotter alldeles själv i sitt rum.
Fram till idag har kvällarna alltid slutat på samma sätt - godnattsaga, puss och kram och så har vi båda, alternativt pappa och dotter, slocknat i hennes säng. Och jag har i flera månader gått och sagt till mig själv att nu, NU måste vi försöka lära henne att det faktiskt går alldeles utmärkt att somna själv i sin säng.
Så ikväll förvarnade jag redan när vi satt och åt middag, att ikväll skulle mamma läsa saga, och sedan skulle vi säga godnatt och sen skulle vi ses imorgon igen. Hon nickade så förstående och fint. "Visst. Sure...".
Samma sak när godnattsagan lästes. "Nu är det två sidor kvar, sen säger vi godnatt, och så ses vi imorgon...". Nick, nick. Och det gick bra. Godnatt, sa mamma och trippade ut från sovrummet. Tjena, hej, sa dottern och trippade ut från sitt sovrum en minut senare: "...du ska sova med mig!". Men jag härdade ut. Fast jag, redan första gången hon kom, var på väg att lägga mig hos henne. Fyra gången klev hon ur sängen och kom in i tv-rummet. Fyra gånger la jag henne, varsamt och fint, i sängen igen. Pussade, sa godnatt, det är ingen fara och vi ses imorgon. Och hon somnade!
Och här sitter jag och känner mig som värsta supernannyn!

Mer musik

Thåström. Alla snackar om Joakim Thåström just nu.
Jag gillade både Ebba Grön, Rymdimperiet och Imperiet. Inget hängivet fan men "hitsen" lyssnade man ju på. Nu har alla skriverier gjort mig nyfiken, alla fantastiska, översvallande recensioner; fyrorna och femmorna står som spön i backen. Så när sambon kom hem med skivan, ryckte jag snabbt åt mig den.
Och jag säger, sorry Thåström. Nej. Det funkar inte. Det är hans raspiga röst, hans enkla texter och arrangemang. Rasp, rasp. Släp, släp. Alla låtar låter exakt likadant. Singeln, "Fanfanfan", har jag lärt mig tycka om och jag gillar "Stjärna som är din" men i övrigt tycker jag bara att det är... Tråkigt.

Den första och enda negativa omdöme jag läst är skrivet av Kai Martin på GT. Och det är huvudet på spiken:
"Jag tycker det låter tomt. Som om han vill göra en naken platta, men klätt av den så jädra mycket att det knappt blivit något kvar. Energin i hans röst, den som varit en så viktig motor i hans musik, håller inte. Låtarna är för likformiga och alldeles för få har Det.

Dagsavslut

Jobbat lite.
Bloggsurfat lite.
Pratat med pappa. De två senaste gångerna vi pratat med varandra har han låtit pigg och "vaken" och "med i matchen". Så pass normal att jag har lovat att ta dottern med mig och komma över och fika på söndag. "Jaa", sa hon. "Och så finns det godis där...".

Skräck - inte just nu, tack

Slog just på 5:an och upptäckte att "The Ring" precis börjat. Snabbt stängdes TV'n av igen. I vanliga fall älskar jag skräckfilm men "The Ring" är lite för äcklig för att jag ska vilja titta på den just ikväll. Särskilt med en sovande 3-åring och en sambo på väg till Italien.
Förra gången jag såg den, såg jag den mitt på ljusa dagen, utan ljud och med DVD'n på snabbspolning. Och så höll jag händerna för ögonen ibland...

Ola vs Hugh Grant

Ola skriver en blogg som jag tittar in på lite titt som tätt. I ett inlägg nedan ställde Ola en fråga. Jag tar mig friheten att lyfta upp den frågan och nu, flickor (och även pojkar, kanske) vill jag att ni berättar för Ola hur det ligger till.

Så här skrev Ola:
"En sak till jag undrar över: inte mindre än två tjejer har sagt att jag till sättet påminner om Hugh Grant. Betyder det att jag är charmig på ett mesigt sätt eller att jag är mesig på ett charmigt sätt? Är det en komplimang överhuvudtaget? (lika bra att fråga när man har den församlade expertisen på armlängds avstånd...hoppas på svar)".

Ordet är, som man säger, fritt!

Biggis - en karaktärsbeskrivning

Under lunchen, som intogs med fem manliga kolleger i medelåldern (där jag ju - när jag tänker närmare efter - själv befinner mig), blev jag kallad "Lill-Zlatan" (för min kaxighet) och "Lilla sockertoppen" (för mitt sockerintag till kaffet - hoppas jag). Dessutom utdelades en klapp på kinden och senare även en på huvudet (när jag snubblade in i trappräcket). Hur detta sedan paketeras och presenteras kommer du som infinner dig på Café Foam på lördag kl 12 att märka. Och därefter kommer ditt liv aldrig att vara detsamma igen. ;-)

Jobb-blogg

Den sitter där. Stenhårt fastlimmad i skallbasen.
Jag hör den i bilradion, hör den på radion på kontoret senare. Nynnar.
Kan inte sluta. Den är bra! Eller? Mattafix "Big City Life". Digga!

* * * * * * *
Uppdaterad, lunchtid:
Lyssnade på P3 strax innan lunch. Pontus Enhörning intervjuar Leif Pagrotsky. Han verkar sympatisk, "Paggan". Det säger min sambo också, som träffat honom ett flertal gånger i olika sammanhang. Men varför låter han exakt som Papa Dee?

* * * * * * *
Uppdaterad, fikarasttid:
Pratade med en Klas på en Kurir i Norrbotten. Sa att det var trevligt att höra norrländsk dialekt och babblade på lite. Lite senare var jag inne på deras hemsida och såg en bild på honom. Och upptäckte att Klas på nöjesredaktionen var, han Robinson-Klas, från Expeditionen -99. Nämen.

Tryggare kan...

Igår var det dags för besiktning. Barnbesiktning. Den "obligatoriska" treårskontrollen, för att avgöra om hon är på väg tillbaka till apstadiet, eller verkligen är det einstein-ämne jag ser. Vi har ju inte hängt på BVC speciellt många gånger efter det att mammagruppen var till ända, så rara, gulliga, underbara "BVC-tanten" är ett rätt främmande ansikte för lilla tårtsmulan. Det fick självklart som följd, att hon var tyst som en liten mus under hela besöket. Hon satt på golvet och lekte med en docka, men sa knappt halvsju. Det var mamma som fick prata. Det fanns som tur var inte speciellt att dryfta; inga större problem, inga undringar, allt är bra.
Sen pratade BVC-tanten och jag länge, länge om situationen med min pappa. Hon fick historien i så korta drag det är möjligt, och jag berättade hur jag hanterar situationen nu, och hon kom med konkreta råd och tips. Under tiden vi satt och pratade dunade dottern in på golvet och efter vårt samtal gav BVC-tanten tummen upp och sa: "Vilken komplimang till dig, det om något visar att hon är trygg".

Uppraggad av Persbrandt

Inatt, medan ni kramade kudden, kramade jag Micke Persbrandt...
Jag klev in på den lilla baren, inte mer än ett hål i väggen egentligen, och där stod han, i glatt samspråk med bartendern. I övrigt var stället tomt, så man kunde inte direkt smyga obemärkt in. Han var snygg som ett helvete; lite rufsig i håret och med jeans och tröja. När jag klev fram till baren tittade han på mig och sa: "Ja, och nu känner man sig ju med ens medelålders". Jag fann mig ganska snabbt, log och svarade: "Ja, det är ju lite konstigt, eftersom vi nästan är jämngamla". En hastig och ganska illa dold okulär besiktning följde och sedan gav han mig Blicken, den där som gör att man blir lite grand som flytande smör, och sedan log han lite med ena mungipan och lyfte på ena ögonbrynet och sen var det kört.
Sen vaknade jag.

Meningen med (under)livet?

Är det meningen att det ska vara så här? Med risk för att få er äckelmagade att kasta upp kvällens middag:
Den skulle varit här i fredags. Kom inte. Lördag. Den lyste med sin frånvaro. Söndag. Man kan möjligen skönja att den bereder väg. Måndag. Man kan lätt inbilla sig att stora kroppspulsådern har brustit, både vad gäller värk och flytande materia. Stora syndafloden har drabbat mig, och den verkar riva med sig löst sittande kroppsvävnad längs vägen. "Oj, där kom en njure? Satt den verkligen löst sist jag checkade?". Plötsliga kroppsrörelser är inte att rekommendera. "Shit, var det där blindtarmen?".

Aj.

Uppdaterad 20:40 - Nu minns jag plötsligt en ganska rolig passage i Johan Rheborg-monologen: "Lita aldrig på en varelse som blöder i fem dygn utan att dö"...

Gosig helg

Det har varit helg. En helg som varit osedvanligt slapp, slö, mysig och kärleksfull. Har till och med lyckats locka lite leenden och småkramar ur min lille sambo, som i vanliga fall tillhör den ganska buttra och fåordiga typen, som tycker att ömhetsbetygelser är ett överskattat fenomen i ett förhållande. "Sån't tjafs!", säger han bara och ler lite snett.
Kanske berodde det på att vi i fredags somnade tillsammans i en stor hög, hela familjen, redan klockan kvart över nio och sov till halv 8 på lördagen? Utvilade.
Eller berodde det på att vi var på kyrkligt dop på lördagen? Guds närhet, och allt det där? Troligen inte. Det närmaste religion min pojkvän kommer, är när han går på spelning med The Kristet Utseende. Och det är inte någon speciellt kristligt sinnad upplevelse, vad jag har hört...
Eller kan det ha varit födelsedagsfikat hos Elliot, 2 år, som hade denna gynnsamma påverkan på vår helg? Tårtan var hembakad och supermumsig.
Pappa och dotter har kittats samman än mer denna veckända, det har varit pappa hit och pappa dit och när hon tilltalat mig har t o m jag blivit kallad "pappa" av bara farten. Kommande helg åker han bort igen, den lilla sötgrisen, och ska uppleva Milan-Juventus "live and direct". Ååååh, jag vill också åka till Italien!

Nåväl, jag slutar härmed försöka finna svaret på varför helgen blev som den blev, utan suger på den goda karamellen så långt in i veckan som det går. Idag är det måndag, men inte fullt lika kaosartad måndag som brukligt är. Det kanske också är efterverkningar från helgen?

Det ska slutas med musik

Dagen fick avslutas med ännu ett releasekalas. På Restaurant Sjöhästen vid Hornstull huserade Ida Kristin för att fira släppet av sin nya skiva Comoção. Kristin lärde jag känna redan när hon släppte sitt första album "Stumble"; jag jobbade på hennes dåvarande skivbolag. Nu korsades våra vägar igen eftersom jag jobbar på det bolag som distribuerar den nya plattan, och därav inbjudan till denna tillställning. I en sättning bestående av virveltrumma, hi-hat, cello, harpa (!), framförde hon och gitarren 5 låtar från albumet. Hon har en helt fantastisk röst, som gärna går upp lite i falsett på ett väldigt speciellt sätt. Behagligt. Dessutom måste jag säga att harpa är ett otroligt underskattat instrument inom popmusiken (annars är jag ju själv en riktig harpa...). Vackert både att se och höra på.
Hon hade även ett litet förband, Tobias Fröberg, som också var synnerligen behaglig.

Och tänk att jag varit alldeles i närheten av Batbut...

Nu väntar kudden och sedan är det dags för fredagsmys. Snacka om behagligt!

Musikalisk anekdot 3:0

Inte många visste vilka Simon & Garfunkel var innan de slog igenom med "Bridge Over Troubled Water". De var inte något speciellt hett villebråd för pressen vid sitt första promotionbesök i Sverige, något eller ett par år innan Det Stora Genombrottet. Massor med intervjutid fanns. Inte speciellt många journalister ville fylla detta schema. Jo, en fanns det. Vi kan kalla honom Erik Eriksson från Aftonpressen. Han fick sig en lång pratstund med två pratsugna artister, och det hela resulterade i en tryckt artikel i nämnda tidning någon dag senare.
Ett par år passerade. Mycket trubbel-vatten hade runnit under bron och det var dags för herrar Paul och Art att göra ett återbesök i Sverige, den här gången som stora stjärnor. Inte riktigt lika sugna på att tala med media var de denna gång, trots att ett stort journalist- och fotografuppbåd hade samlats på hotellet där de bodde. Efter lång journalistisk väntan dök så bandets tour manager upp i kulisserna och spejade ut över folkhavet, innan han höjde stämman och basunerade ut:
"Is Mr Eriksson from Aftonpressen present?"
Sorlet hade snabbt hade lagt sig och ett "Yes" hördes tydligt och klart från folkmassan och en hand vinkade.
"Mr Eriksson can come with me. The rest of you can leave".

Ridå!

Skrattmusklerna uppmjukade och stärkta

Efter ett bra möte på sjukhuset, där vi gemensamt bestämde att pappa flyttar hem på måndag, med regelbunden daglig tillsyn, tog jag den där långlunchen. Den förtärdes i nya shoppinggallerian i Sickla - snyggt, propert och shoppingvänligt. Det enda jag shoppade var dagens sushilunch och en tidning som sällskap. Jag blev en så'n där som Virtanen skrev om: en medelålders tant som åt i sin "tragiska" ensamhet. Jag brukar gilla det han skriver, men det här var ett lågvattenmärke. Löjligt! Jag gillar att äta själv!

Efter en eftermiddagsfika bar det så iväg på kvällens förlustelse. Jag och fyra väninnor såg Johan Rheborg på Rival i hans stora succémonolog: "Hur tänker hon?". Jag låg dubbelvikt nästan hela första akten, bitvis var den skitrolig. Och man känner ju igen sig precis hela tiden. Andra akten var något mer nedtonad, men även här kom ett par riktiga asgarv. Åh, vad jag älskar att kvida av skratt - sådär så att man nästan kissar på sig... Efteråt var det tänkt att vi skulle gått och tagit en öl någonstans i krokarna, men jag blev tvungen att rusha hem, eftersom kära pojkvännen var tvungen att åka iväg på ett releasekalas klockan tio. Det gjorde inte speciellt mycket, det var skönt att komma isäng i vettig tid. Och så fick jag vila magmusklerna efter skrattfesten.

Mental förberedelse

Imorgon har jag tagit en semesterdag.
Just nu förbereder jag mig mentalt för ett möte med kommunrepresentant, sjukhuspersonal och förvirrad far, för att fatta beslut om hans framtida "förvaring". Jag tänker förorda, för det vet jag att pappa innerst inne vill, att han får komma hem till sitt lilla kyffe, och att hemtjänsten kommer och tittar till honom 4-5 gånger om dagen. Sedan tänker jag inte lyssna till några elaka kommentarer (från faderskapet, inte från sjukhuset eller kommunalhåll - hoppas jag) om skallighet, att jag försöker stjäla hans pengar eller hans bil. Jag tänker äta en lång, lugn lunch på stan - har redan planer på sushi -, hämta lill-fisan extra tidigt på dagis och ta en sväng till parken med hennes bästis och bästisens lillasyrra och mamma.
Det blir bra.

Coldplay

Igår kväll var jag ute och förlustade mig igen. Det är som ett enda stort förlustelsestim den här veckan. Igår var det kanske lite mera jobb än ren lust; jag sålde plattor på ett releaseparty i stan. Det var ett trevligt party men försäljningssiffrorna var väl inte riktigt lika trevliga. Mingeldrinken fick jag avstå, eftersom jag körde bil. Särdeles sent blev det inte heller...

På hemvägen passerade jag Globen och Coldplay-konserten hade just slutat. Jag mötte nämligen publiken, som flanerade över Johanneshovsbron. Bra recensioner fick dom också; det hade kanske varit kul att vara där? Men jag minns hellre den där konserten för tre år sedan, på Göta Källares scen, när dom kunde upplevas nära och intimt, och man kunde stå nära, nära scenen och sjunga med i "Trouble" och "Yellow". Det är något med mig och artikulation i sånger, "Trouble" framförs så nära och så gillar jag hur han sjunger bokstaven "s". Jag är nog konstig...

Ikväll blir det hemmakväll med familjen, men imorgon, på torsdag och lördag är det dags igen... Jag säger som "Tårtan-gänget": "Det är kul när det gungar!".

Kul kväll

En riktigt trevlig tillställning blev det igår. Festens anledning och primadonna var/är en väninna och f d arbetskamrat som fyllde år och som hade fest hemma i sin vackra lägenhet i Vasastan. Möttes redan i porten av hennes pojkvän, tillika trummis i Sveriges största rockband, iklädd svart tjusig kritstrecksrandig kostym. Värdinnan tog emot en halv trappa upp och fick även ta emot present; två ljuslyktor från indiska. Några av de första som tog i hand och presenterade sig var Eric Gadd med flickvän, och Cajsa-Lisa Ejemyr siktades även i kändisvimlet. I övrigt fick jag äntligen träffa väninna Kattkärringen, som jag inte sett röken av på flera månader. Vi snackade livets allvar och frotterade oss glatt med kvällens gäster, nära ett femtiotal, av varierande ursprung. Rockmusiker, tv-folk, skivbolagskvinnor, fn-soldater och pr-människor i en salig blandning. Det hinkades en hel del bjudvin under kvällen och tillslut insåg Kattkärringen och jag att det var dags att styra kosan hemåt. Halvtvå landade jag i min gräsänkesäng och när sms'et från Kattkvinnan kom, som sa att hon var lyckligt hemma, sov jag redan...

Bort, mörka tankar

Nu är det dags. Jag har:
- lämnat dottern i mormors ömma famn
- förträngt det faktum att jag är gräsänka för 511:e gången den här hösten
- badat 25 minuters badbombs-bad
- ätit middag med Familjen Dafgård (texasbiff med tomatsalsa)
- svärtat ögonen extra mycket för att matcha det nysvärtade igelkottshåret
- iklätt mig svart kjol, orange bondelid-topp och svart skinnpaj.

Nu ska jag på fest!

Mina pappor

En sak slog mig idag. Jag har två pappor, men jag känner ingen av dem.

Den jag känner allra minst är han, som jag inte längre har någon möjlighet att lära känna. Han som jag inte visste existerade förrän jag ridit ut tonåren. En pappa, som min mamma undanhållit all information om, tills jag blev vuxen nog att hantera den. En man som gjorde något vidrigt, men/och som aldrig gavs en chans att reparera den skada han gjorde. Tror att han försökte, men försköts, och mamma har min fulla förståelse. Något mer har jag aldrig fått chansen att veta om honom, eftersom det visade sig att han dog 1987, precis när jag börjat mina efterforskningar om honom. Jag har besökt hans grav strax utanför Uppsala. En väldigt vacker sten, men här finns inga band, inga känslor. Bara hård sten.

Kvar har vi pappan som kom in i våra liv när jag var ett år. Mammas räddningsplanka. Troligen är det ungefär det enda han varit i hennes liv. I mitt liv har han mest inneburit rädsla och avsky, ja t o m många gånger hat. Jag vet ingenting om honom, vem han var innan han och mamma möttes, vad han tänker och vad han känner. Jag känner honom som en öldrickande, piprökande, grinig gubbe. Han har varit gubbe ända sedan jag var liten. Han lyssnade aldrig på någon, han lät aldrig någon vara med i en diskussion eller ha en egen åsikt. Han skällde och gapade på folk. Muttrade för sig själv och bet på sin pipa. Jag har aldrig någonsin velat krypa upp i hans knä och stryka honom över kinden och be: "snälla pappa, berätta hur det var när du var liten...".

Hårlös

I flera månader har jag försökt odla ut mitt hår. Jag har alltid haft mer eller mindre kort hår och tidigare odlingsförsök genom åren har alltid resulterat i att gett upp och klippt av det. Anledningen är att mitt hår på något vis "äter upp sig själv", det blir torrt, livlöst och risigt. Men den här gången har jag försökt härda ut. Gjort inpackningar och tagit hand om håret. Klappat på det och pratat snällt med det. Men nej. Jag har mer och mer börjat få lika vackert, livfullt och gläsande hår som Kristina Lugn. Droppen igår var när pappa förnöjt kläckte ur sig: "Fan Gittan (ja, tyvärr - detta hemska smeknamn använder min familj på mig), du börjar bli tunnhårig!". Jag fick helt enkelt nog, och klev in på närmsta drop-in-klippotek och sa "ta bort!".
Det känns mycket, mycket bättre nu.

Jag - bizarr humor?

Gå till DeLuxe's sida (P3). Klicka på Torsdag, del 1 under rubriken "Lyssna på senaste programmen" och "spola fram" till tiden 36:44. Min typ av humor!

Kupp?

Törs man säga 'äntligen'? Än, jag gör ett försök; det får bära eller brista:
Äntligen börjar det lugna ner sig aningen på jobbet. Fast jag säger det med små bokstäver, eftersom jag troligen får äta upp det redan nästa vecka. Ytterligare ett av stressmomenten, registreringen av nya plattor i vår webshop, har lyfts från mina axlar efter påtryckningar från undertecknad. Chefens dotter, som driver ett mindre "skivbolag" (inom citationstecken eftersom det inte är ett regelrätt skivbolag utan mer en "så-här-gör-du-det-själv-instans"), sitter sedan början av veckan på kontoret och sköter detta åt mig. Tack!

Sitter här med en fyra Famous Grouse (eller ska jag säga Famous Gross, eftersom det är så vidrigt äckligt?) och försöker få bort den där rivjärnskänslan i halsen och kliet i näsan. Inte så att jag drar i mig denna kväljande dryck via näsan, men den kanske har effekt inte bara på svalget, utan även på bi- och näshålor?

När jag egentligen borde fokusera på helt andra saker, som t ex att våndas inför morgondagens besök hos pappa och frågan hur jag ska frakta upp honom till hans lägenhet, med hans fot i gips, har jag istället funderat lite på han Persbrandt. Hela den här triangeldrama-historien känns lite konstig, tycker jag. Här har vi killen som så totalt rikssågade tidningen Expressen i somras, och nu gör han t o m flera uttalanden i samma tidning. Jag trodde han aldrig någonsin ville tala med en expressenjournalist igen. Det har väl inte undgått någon att killen gärna vill till Hollywood och lira i den Högsta Divisionen och det här dramat har tydligen fått amerikansk media att uppmärksamma honom. Så lägligt...
Antingen har killen en vanvettigt smart manager eller så är han helt enkelt "Sveriges mest jagade man" just nu. Jag tycker det är så lustigt med formuleringar som "säger ett ögonvittne" (i samband med att han siktades med nya flickvännen på Ingarö). Precis som något världsomvälvande just har inträffat.
Inom en snar framtid ska jag äta lunch med Persbrandts f d manager, som är en gammal arbetskamrat till mig. Här ska pumpas!

Vad fan är det med folk?

Nyligen berättade en vän för mig om hennes bror, som startade upp ett bageri/konditori i en svensk småstad för några månader sedan. Mottagandet bland invånarna var översvallande och han fick snabbt en stor och trogen kundkrets. Han bakade och bakade, och varje morgon spred sig doften av nybakat bröd över nejden. Nästan jämt blev det bröd och allehanda bakverk över när dagen var slut, och han bestämde sig för att, istället för att slänga det goda, göra en god gärning. Matbrödet gick varje eftermiddag till stadsmissionen och bakelserna och kakorna fick tanterna och farbröderna på äldreboenden och "hem" i närheten. Lyckan var självklart stor - fikasugna gubbar och gummor blev alldeles till sig och såg lyckligt fram emot eftermiddagsleveranserna och hemlösa och mindre bemedlade fick mat(bröd) i magen.
Dock tog utleveranserna av det överblivna baket ganska lång tid i anspråk och bagaren fick kontakt med en man som anmälde sitt intresse att ta hand om det. Sagt och gjort, bagaren fick mer tid över att baka och leveranserna sköttes av den nyvunne kontakten.
Efter någon vecka kom ett par försynta telefonsamtal: "Hade bagaren möjligen slutat leverera överblivet bröd"? Det visade sig att killen som tagit på sig att leverera brödet, struntade i att ge det till dem som fått det tidigare. Istället tog hand själv hand om brödet och sålde det vidare och stoppade pengarna i egen ficka.

När slutade vi bry oss om andra människor? När slutade vi inse att en enkel handling eller gest kan betyda så mycket för en annan människa? Uttrycket "sköt dig själv och skit i andra" har aldrig varit så användbart som när man vill beskriva dagens samhälle. Lägg till "...och stoppa så mycket kosing i egen ficka som det bara går..." så är beskrivningen komplett.

Va' fan är det med folk egentligen?

Finsk disco

...och jag som trodde finnar mest dansade tango.
Tydligen inte: Kolla själv...