Rummel-mamma

Ja, det börjar tydligen bli läge att döpa om bloggen. För andra dagen i rad har Gammelmamma Biggis varit ute och förlustat sig. Den här gången blev det dagishämtning i flygande fläng och sedan tunnelbanefärd till pappa Johans jobb i Gamla Stan. Där lämpades dottern av, efter lite extra kramar, pussar och en GB Sandwich, och sedan försvann den hemska svikar/partajarmamman iväg på skivbranschträff på närbelägen lokal. Sista tisdagen i varje månad träffas alla som har någon form av fot i skivbranschen för att skvallra, byta visitkort, lyssna på ny musik och dricka en eller möjligen två(hundra) öl. För min del räckte det gott och väl med två, och av den något alkoholfattigare typen. Fast jag har kommit på en sak: jag jobbar betydligt bättre med två öl i kroppen. Jag vågar prata med folk jag bara känner vagt sedan tidigare, jag promotar bolagets musik mycket bättre och mer aggressivt, jag delar ut CD-plattor och pratar med journalister på ett helt annat sätt än vad jag gör på dagtid. Farligt. Efter två öl och en tidig kväll är jag dessutom så pass vaken och uppe i varv att jag orkar plocka ur diskmaskinen, byta kattsand, dammsuga badrummet, vika tvätt och blogga.

DET var det INTE tal om igår...

Off-kickad

Måndagkvällen blev riktigt trevlig. Och det var länge sedan jag skålade så många gånger på lika kort tid. Tur att det inte var snaps vi drack... Fast på vissa blev effekten något liknande som av snaps, efter ett oräkneligt antal skålar.
Kick-offen gick av stapeln på Nybrokajen 11, i Kungliga Musikaliska Akademiens anrika lokaler. Jag kunde riktigt känna hur Oscar II's ande svävade över oss. Dessutom satt han uppflugen på en häst i en tavla framför mig hela kvällen... Vi fick en rundtur i huset av en mycket initierad källa. Konsertlokalen, där Nobelpriset delades ut de första 25 åren, är så vacker. Takkronan, som är gasdriven, är fantastisk. Och vi ska inte snacka om den initierade källans tjänsterum. Komplett med burspråk, kristallkrona och minibarskåp. Där skulle jag också kunna tänka mig att jobba.

Jag är, så här i efterhand, mycket tacksam och glad över att jag lämnade sällskapet vid halvnio-tiden (efter att ha hört en av mina arbetskamrater brista ut i flytande bulgariska) och lulla mot tunnelbanan. Somnade klockan nio och vaknade halv 7. Idag mår jag jättebra, men det är några stycken andra här som ser lite bleka ut om nosen...

Jobba, jobba, jooooobbba!

Det är så dom skriker i "klacken" på fotbollsmatcherna.
Jobba, jobba, jooooobba! Så känner jag mig idag.
Hann precis kasta i mig en äcklig Quarter Pounder-meny från "Gyllene Måsen", och nu sitter jag här framför skärmen igen. Måste ringa den, måste maila till den, måste kolla det, måste registrera det... Så många måsten. Så lite tid. Ryggvärken från lördagkvällen har övergått i en nackspärr som heter duga (men det var fortfarande värt det!). Ikväll kommer vi att samlas för en liten kick-off-middag på någon restaurant i stan. Det kommer säkert att bli en del ropande där också. "Jobba, jobba, joooooobba!".

Tinnitus

Här är min konsertvän, tillika katt-kärringen. Hon vill aldrig, aldrig någonsin vara med på bild. Tråkig typ.








Åh, va' härligt det var med en massa bra musik!
Det började inte speciellt bra. Vi kom till Universitetet vid 16-tiden, för att vara ute i god tid till Håkans spelning, som skulle börja klockan 17. Halv sex stod vi fortfarande utanför entrén. Det har var nog i särklass sämsta arrangemang, insläppsmässigt, som jag varit på. Minst femtusen människor skulle slussas genom EN (1) smal passage, som mynnade ut i TRE (3) kontrollstationer, där biljetten revs. Man undrar om det var nå'n oerfaren sommarpraktikant som hade planerat det publikinsläppet... Så de tre första låtarna med Håkan Hellström fick vi lyssna på utanför. Väl inne tvingade jag med Katt-kärringen nästan ända längst fram, och stod sen resten av hans konsert med ett fånigt flin på läpparna. Han är totalt underbar att se live. Så full av energi och glädje. T o m Katt-tanten var tvungen att falla till föga, och påstod under hemfärden att han faktiskt varit bäst. Under sista låten "Nu kan du få mig så lätt" började jag nästan grina. Det beror på en hel massa saker, mest att jag förknippar denna vackra låt med en förälskelse för några år sedan, när mitt åttaårsförhållande kraschade. Den sången sammanfattar hela den sommaren och alla dom omstörtande känslor som drabbade mig.
Hellacopters var bra, men kändes aningen malplacerade i sällskapet.
Moneybrother utstrålar, som Håkan Hellström, också energi och glädje och verkar vara en genuint gullig och rar kille. Extra plus för hans blåsare, som rockar och showar loss ordentligt.
The Ark skippade vi helt och åkte hem. Har aldrig varit särskilt imponerad av deras musik.
Ett extra minus vill jag dock ge till min rygg. Det känns, efter 5 timmars upprätt stående, som om den håller på att gå av. Man börjar bli gammal, antar jag. Och öronproppar struntade jag i att använda, så nu kommer det att pipa i mina öron i en vecka. Men det var det värt!

I väntan på en konsertvän

Hon kommer strax före fyra. Jag hinner blogga en liten, liten stund... :-)
Lillälsklingen har nymålade tå- (orange) och fingernaglar (guld) och är hemfraktad till sin farmor. Stackars farmor, hon har inte fått vila mycket den här helgen...
Storälsklingen kom hem sent inatt, och redan kl 10:30 var han tvungen att bege sig till Swedish Metal Expo i Fryshuset för att jobba. Tydligen är det evenemanget en riktig flopp; det viskas om att utställarna ska kräva pengarna tillbaka...

Åh, vad jag ser fram emot att gå på konsert! Och jag vet inte om det var ni som höll era tummar hårt, men det ser ut som om vi skulle slippa regn. Snälla? Aningens trött är jag fortfarande efter gårdagen, men det ger sig nog. Digitalkameran är med - kanske blir det några roliga bilder, om batteriet hinner laddas ordentligt.

Håkan Hellström. Om 1 1/2 timme är han min (och 7.000 andras).

Fredagkvällen

För tio år sedan startade och drev vi tillsammans en populär internetportal/community som hette Funbase. Vi var internetpionjärer och nybyggare. Vi var ett litet sammansvetsat gäng med totalt olika bakgrund, och åren 1987-1995 skapade vi en hel drös med roliga och dråpliga minnen tillsammans.

Idag, tio år senare:
- Jag är tillbaka i musikbranschen. Vägrar släppa taget och inse att jag faktiskt är vuxen nu.
- Den hårdrockande småbarnsmamman gick in i väggen för fem år sedan. Idag pluggar hon till gymnasielärare med inriktning på historia och religion. Snyggare än någonsin!
- Den öldrickande indie-killen är fortfarande öldrickande indie-kille. Dessutom arrangerar han små turnéer och spelningar i östeuropa för svenska band och jobbar för Greenpeace.
- Den gemytliga fotografen/pedagogen/mystjejen bor kvar ute på sin skärgårdsö och driver konferensanläggning.
Den 2 meter långe chefen hade en supergrej på gång i doku-världen för något år sedan. Tyvärr gick hans uppdragsgivare, och sedermera han själv, i konkurs och satte hela tillvaron på ända. Idag sitter han fortfarande och klurar på sina miljarder olika idéer: "Men lyssna då: jag har en affärsidé"...
- Mr Schlager himself är fortfarande i allra högsta grad kvar i schlagerbranschen, hetare än någonsin. Nu är det snart dags för schlagerfestival igen, och kan lova att han har minst ett par av sina fingrar med i det spelet.

Gissa om vi hade mycket att prata om...

Fem minuter

Vadå "inte blogga på arbetstid"? Har jag sagt det? Man har väl rätt till fem minuters 'bensträckare' varje timme?

Jag som alltid klagar över att jag aldrig kommer ut: från och med ikväll och en vecka framöver är det fullt av kvällsakviteter för min del, och det ska bli så kul:
Ikväll är det middag i Gamla Stan med ett gäng gamla arbetskamrater; vi jobbade ihop för exakt 10 år sedan.
På lördag är det "Where The Action Is" - Hellacopters, Moneybrother, The Ark och, framförallt: Håkan Hellstrom. Håll tummarna för att det inte regnar!
På måndag är det kickoff med nya företaget.
På tisdag är det skivbransch-get-together.
På torsdag är det releasekalas på Rival. Nå'n som vill komma?
**********
Dagens skivtips: Nublues "Dreams Of A Bluesman" - modern Delta-blues möter hiphop

Ämnes-brist

För något år sedan hörde jag någonstans, någongång att "plitor" på baksidan av överarmarna - där gäddhänget sitter - är ett symptom på att man lider brist på ett speciellt ämne i kroppen. Vilket ämne det var fick jag aldrig något svar på.

Själv var jag ruskigt dålig på matte i skolan.

Att förlora ansiktet

Är det det här som menas med att "förlora ansiktet"?
Om jag hade sprungit naken över bakgården där jag jobbar, hade jag definitivt sett ut så här...

Filminspelning pågår

Hannes och Måns håller på att spela in sin nya film på innergården, där jag jobbar. Imorse när jag kom stod de båda regissörerna och diskuterade med inspelningsteamet, och det står kranbilar och utrustning överallt.

Nu sitter jag här och funderar. Tanken på att ta av mig alla kläderna och springa ett par varv på gården har slagit mig. Det här är min chans att bli upptäckt!

Trött, kort tanke

Tänk, hur konstigt man är funtad egentligen. Jag har i flera dagar gått och varit less på min far, som ringer till mig 3-4 gånger om dagen om än det ena, än det andra.
Nu har han inte ringt på två dagar, och jag börjar oroligt undra varför han inte ringer...

Those were the days

Ja, så ser min bakgrund som "författare" ut. Det här är jag - i sammanfattad dagboksform. Inte utan att en lätt rodnad sprider sig på kinden, så här på kvällskvisten. Det är ju det där med killnamnen. Är det inte Henrik, så är det Kenta, Peter, Hasse och så vidare, i all oändlighet - år efter år efter år.

Tur att man har lagt det bakomflutna framför sig...

Regnskogen krymper

Det papperslösa kontoret??!! Det finns inte. Det här kontoret är så fyllt av papper som det bara går. Det ska skrivas ut minst 2 kopior av allt. Och "fajlas" i olika pärmar och mappar. Och den och den ska ha en kopia. Minst.

Och regnskogen blir bara mindre och mindre.

Musikalisk förkovring

Som den gamla musikbransch-hagga jag är, kan jag troligtvis (och förhoppningsvis) lite mer än "den vanliga mannen/kvinnan på gatan" om musik, för att inte på något vis tillhöra dom riktiga kalenderbitarna. Med musik menar jag i det här fallet populärmusiken, och därför är det helt fantastiskt att få upptäcka ny och totalt outforskad musik. Kanske jag t o m kommer att få upp ett intresse för fusionjazz? Nej, förresten. Så långt kommer jag aldrig att gå; fyra män som spelar tillsammans i ett band, där alla spelar varsin låt, samtidigt - det kommer jag aldrig någonsin att förstå mig på!

Däremot är det riktigt kul att få lära sig lite om klassisk musik. Jag jobbar idag med en herre jag jobbat med tidigare, på det jättestora skivbolaget under sent 80-/tidigt 90-tal. Då, som nu: ett livs levande uppslagsverk vad gäller klassisk musik. Han kan allt, och då menar jag ALLT, som är värt att veta om klassisk musik, kompositörer, opus och symfonier. Han är mannen som tog initiativ till och satte ihop succésamlingarna "Klassiska Mästerverk" som varit inkörsporten till klassisk musik för många. Idag, under fikarasten, halkade samtalsämnet in på Drottningholmsteatern. Han berättade att Sveriges teaterliv bokstavligt talat säckade ihop som en sufflé i samband med att Gustav III dog. Gamla, fina teatrar över hela Sverige föll i glömska. Men så en dag, 1922, klev en man omkring på Drottningholm och lyfte på lite bråte och gammalt skräp, och helt plötsligt klev han rakt in på en äkta 1700-tals teaterscen; helt intakt! Gissa om den upptäckten måste ha känts fin!? Han berättade också om gamla blåhåriga amerikanska damer som blivit guidade runt på teatern och som bekymrat skakat på huvudet: "But please, the Swedes who are so into design: why can't the put up some new wallpaper..".

Sjuk sjukdom

Jag lider av en sjukdom. Eller möjligen en genetisk defekt. En makaber missbildning, eller brist på en eller annan nödvändig länk i den psykiska eller fysiska Biggis-kedjan.
När jag städar (jo, det händer faktiskt ibland!), städar jag inte; jag låter bara saker och ting byta plats. När jag bodde själv var jag inte speciellt medveten om denna åkomma. Hade bara ibland lite svårt att hitta vissa saker, men det löste sig alltid, efter lite letande. Nu är jag inne på sambo nr 2 som klagar över att saker hela tiden får fötter och försvinner och aldrig någonsin ligger på samma plats. Ena da'n kan batteriladdarna till mobiltelefonerna ligga i skåpet i hallen; andra dagen kan de hux flux ha hamnat i lådan i hörnskåpet i köket. Saxarna kan strax innan lunch ligga i översta kökslådan. Efter midda'n ligger de plötsligt i låda 3. Dom låg ju bättre där! Fruktansvärt irriterande, både för mig och för sambon. För honom, eftersom han aldrig hittar sina saker, och för mig för att jag aldrig, aldrig verkar lära mig. Har sagt åt mig, på skarpen, att skärpa mig, men det går inte! "Nu ska jag städa ur hallgarderoben!" säger jag glatt till sambon. "Neeeej!" skriker han och sliter sitt hår.

I över en veckas tid har jag nu letat efter fjärrkontrollen till min lilla Pioneer-stereo (som inte funkar utan fjärrkontroll; jäkla 'verdamte' moderna skitpryl!). Jag skulle nämligen stoppa den i handväskan, för det behövdes nytt batteri. Varför jag var tvungen att ta med hela fjärrkontrollen förstår jag inte riktigt just nu. Jag kunde ju ha nöjt mig med bara batteriet. Nåväl. Borta är den, likt förbannat. Jag har vänt upp och ner på alla handväskor jag har, men ingen fjärrkontroll. Och stereon står där, med öppen front, och gapskrattar åt mig. Och Pioneers reservdelsgubbar har inte behagat svara på mitt mail. Men en trevlig säljare på Pioneerkontoret upplyste mig glatt om att det kunde bli ganska dyrt med en ny fjärrkontroll.

Ja må han leva!

"Hipp hurra för Bamsefar som e´så snäll å rar!"

31 år fyller min prins idag.
Stora pussar och kramar får han hela dagen från familjen.

Snart kommer det gäster.

Blogga får jag göra nå'n annan gång...

Fredagkväll vid en dataskärm och fem saker

Det känns bättre nu. Enligt sambon grät dottern "bigtime" när han lämnade imorse, och efter telefonsamtalet med Felicias mamma på förmiddagen var jag beredd att säga upp mig för att vara hemma med henne ett par år till, eller varför inte tills hon flyttar hemifrån? När jag hämtade henne var hon sist kvar på sin avdelning, men fröken berättade att dom hade lekt så fint tillsammans, de två väninnorna; kramats och varit precis som vanligt. Så nu känns det bättre. Dessutom har vi haft en jättemysig kväll tillsammans; ätit ostbågar så att vi nästan kräkts, tittat på Lejonkungen III, kramats och skrattat åt katterna.

Därför sitter jag nu här, betydligt gladare till mods och med en Jack Daniels bredvid mig. Gillar egentligen inte JD, men kände inte för att korka upp glöggen som stod i barskåpet.

Eftersom jag blivit utmanad med frågor av Mamselamsen för nå'n dag sedan, följer här svaren:

Fem album i min Ipod: Vadå Ipod!? Här spelas det i datorn eller i den gamla hederliga bärbara CD'n. Har inte funnit mig tillrätta i nedladdningsträsket eller insett storheten med Ipod. Men här är vad jag lyssnat på den senaste tiden:
Audioslave "Out Of Exile": Chris Cornell och grabbarna visar var skåpet ska stå.
Peter Murphy's Carver Combo "One Sin Between Me & The Lord": Släpps 1 september. Oerhört bra. "David Lynch-countryrock". Blir inte det här bandet "nåt", så finns det inget hopp om musiken i framtiden.
Patrik Skantze & The Free Souls Society: Melodiös, drömsk symfoni-pop. Låter mycket Mercury Rev. Snart i din skivbutik.
Coldplay "X & Y": Den fäster inte. Tyvärr.
Göran Samuelsson "Vanliga människor": Sympatisk trubadur. Vänlig själ. Schyssta visor.

Fem filmer jag har nyligen sett
Lejonkungen III: Timon & Pumba - vilka hjältar!
The Daltons: Fransk helsjuk film. Kul.
Henning Mankells "Byfånen": Den första var bättre.
Taxi: Luc Bessons tvåa, som utspelar sig i New York. Rätt kul.
Kan för mitt liv inte komma på någon mer, jag somnar alltid efter halva filmen...

Fem trevliga saker som har hänt nyligen
Har fått tillbaka min kära, kära kompis Kattkärringen. Det känns tryggt.
Hämtade sushilunch från Akkis Sushi, hörnet Folkungagatan/Götgatan häromdagen. Bästa sushin i stan.
Fick hylla och gardinvajer uppsatt av hjälpsam själ.
En mysig kväll med dottern.
Verkar ha hamnat på en trevlig och bra arbetsplats. Trots stämpelklockan.

5 mp3 filer i min spellista
Sorry, det finns inga, varken mp3-filer eller spellistor. Men lyssnar gärna på Gavin DeGraw "I Don't Wanna Be", Rob Thomas "I Don't Wanna Be Lonely Nomore", Schnappi "Das Kleine Krokodil" (under tvång), allt med David Bowie och Prince.

5 böcker jag nyligen har läst
Djungelboken 2: Dotterns kvällslektyr. Inget klår ettan.
Camilla Läckberg: Isprinsessan. Håller på med den nu. Lite skeptisk till en början men nu är jag fast.
Stefan Malmqvist: Rockparty - en bok om Hultsfredsfestivalen.
Joyce Carol Oates: Våld - en historia om kärlek.
Karin Fossum: Jonas Eckel.

Sådär, nu har jag gjort mitt. Nu kan jag läsa bloggar.

Ännu mera psykisk stress

Pratade just med dotterns kompis mamma. Hon är höggravid (mamman alltså, inte dotterns kompis) och ska föda vilken dag som helst. Hon mår jättedåligt av att våra två tjejer totalt verkar ignorera varandra när de ses på dagis. Här pratar vi två små sötnosar som har kastat sig över varandra, kramats och nästan hånglat när de träffats på morgonen. Nu är det kyligt värre när de ses för första gången på morgonen. (Dagis påstår ju dock att de leker precis som vanligt dagtid.) Hon säger också att min dotter inte riktigt är som hon brukar; hon har blivit mer medveten om sig själv, försöker ta andras saker, "min" säger hon och försöker roffa åt sig, och blir skitsur när hon inte får som hon vill.

Jag försöker allt vad jag kan att hålla mig lugn och avvaktande. Hennes dotter genomgick samma stadie för ett halvår sedan. Antar att det är fullt normalt och ganska sunt, ändå. Dessutom tror jag hon skäms över det som hände och inte tycker att det är fullt lika roligt att gå till dagis efter det. Vi ska försöka träffas en liten stund på hemmaplan lite senare idag, för att pejla hur det funkar. Under tiden ska jag pussa sönder min lilla gullrumpa. Det behöver nog både hon och jag...

Psykisk stress

Torsdag visade sig bli en riktig jävla skitdag, rent ut sagt.
Halva dagen gick jag med en klump i magen över att lämna en ledsen liten skrutta på dagis (som inte alls hade varit ledsen speciellt länge; ringde dagis på lunchen och dom sa att allt var precis som vanligt). Stressad över att ha mycket att göra på jobbet (well, get used to it!). Som om detta inte vore nog ringer pappa och säger att hemtjänsten inte kommit som dom skulle. "Hon kom inte! Hon sa att hon skulle komma på onsdag! Och nu har jag inget hemma! Tror du hon har ledsnat?". Ringde hemtjänstföretaget, och det visade sig att hon inte alls skulle komma på onsdag. Hon ska komma en gång i veckan, varje måndag. Talade om detta för pappa och lovade att komma förbi på kvällen och åka och handla med honom. När jag frågade vad han och hemtjänstkvinnan hade handlat i måndags, mumlade han nåt om ett paket kräftor. Ett paket kräftor! Vad är det för jäkla hemtjänst som inte kan öppna kylen hemma hos en äldre man och se att det ekar därinne!?
Så det var bara att stressa från jobbet, hämta på dagis, laga lite mat och när sambon kom, kasta sig på bussen ut till Nacka och hämta upp pappa. När jag kom kl 20:00, stod han och hoppade inne i hallen av nervositet för att vi inte skulle hinna. Affären stänger 21... Självklart hade han en hel massa mat hemma i frysen, så han hade gott och väl kunnat vänta till måndag, och nästa matinköpsbesök med hemtjänsten. Även om det kanske, ska erkännas, ekade lite tomt i kylen. När vi kom hem med tre fulla matkassar, hade han glömt att köpa halstabletter (av någon anledning klarar han sig inte utan halstabletter). Det var bara att sätta sig i bilen igen, och åka till närmast öppna kiosk. Inser att jag låter både elak och ovillig att hjälpa min åldrande far; men vår väg tillsammans har varit krokig och full av gropar...
När jag kom hem kl 21:30, var jag så trött så att jag nästan grät. Dessutom hade jag fått mens och en djävulsk huvudvärk. Axlarna är spända och sitter hela tiden uppe vid öronen, ungefär. Innan jag somnade hann jag i alla fall titta på "Musikbussen" i SvT, som handlade om Göran Samuelsson som jag bloggat om tidigare. Wille Craaford, vilken diva!

Gråter

Dottern sa flera gånger imorse: "Kan du krama mig, mamma?" och "Jag vill inte gå till dagis". När jag lämnade dagis, grät hon vid grinden och när kompisen som hon bet igår, glatt kom fram och ville hälsa, ville hon inte veta av henne...

Och här sitter jag och grinar också, nästan. Måste jobba.

Hjälp - hon bits!

Äntligen till ro, efter ännu en hektisk dag.
Stressade till dagis och blev uppringd av dotterns bästa kompis mamma, tillika mycket god vän till mig. Hon berättade att mitt barn hade bitit hennes dotter i axeln strax innan de gick från dagis. De hade tydligen bråkat om en cykel (självklart ska dessa två barn ha samma saker, samtidigt, alltid - det blir ofta bråk!) och Michelle hade avslutat sammandrabbningen med att bita med sina små vampyrtänder, rakt i Felicias axel, så att det gick hål! Jag blev jätteledsen när jag fick veta det; dels för att Felicia hade blivit så ledsen och för att jag faktiskt trodde att min dotter visste bättre. Jag skämdes å Michelles vägnar och kände mig som en dålig morsa som inte kunnat uppfostra mitt barn. Men hon är ingen bitare! Det kändes skitjobbigt och jag gick hela vägen och funderade i en massa olika banor; hur ska man bearbeta det här med henne? Över hur jobbigt det är att man inte är där när det händer sånt här, så att man själv, som ansvarig förälder, får tala om för sitt barn att det faktiskt inte är OK att bitas. Det känns inte kul att det är dagispersonalen som får uppfostra henne. Men det händer ju där och då, och ska tas omhand där och då. Av vilken vuxen som än råkar finnas i närheten. Om jag kommer, 30 minuter senare, och säger: "nu blir det inget Gröna Lund, för du bet Felicia", då fattar hon troligtvis ingenting, och bestraffningen fyller ingen som helst funktion. Söta dagisfröknarna sa dessutom att vi inte ska göra för stor sak av det; ta upp det om det kommer på tal och påpeka att man inte ska bitas. På tal kom det dessutom, på vägen till tunnelbanan. Jag försökte leda in samtalet på dagens aktiviteter, och frågade vad de gjort på dagis idag. Hon svarade undvikande, jag fick lirka ur henne svaren. Till slut sa hon: "jag bet Felicia!". Jag satte mig på huk bredvid henne i vagnen och sa att det var bra att hon berättade det för mig, men att man absolut inte får bitas och att Felicia blev ledsen och att hon aldrig får göra så igen. Hon fattade helt klart att hon gjort något dumt (hon hade hängt ordentligt med huvudet på dagis redan, sa fröken), för tummen åkte in i munnen och handen började snurra håret och hon blev lite blank på ögonen, tyst och eftertänksam.
Skönt ändå, att det "bara" var Felicia hon bet (det kanske inte lät så bra?). Har aldrig sett några bittendenser i umgänge med andra barn, men Felicia och hon är precis som syskon; dom känner varandra utan och innan och vem har inte lappat till sin äckliga bror alt syster nå'ngång under uppväxten? Dessutom är Flisens mamma så cool och underbar inför hela saken; hon bara säger "sån't händer". Det är ju inget som jag direkt känner att jag bara kan rycka på axlarna åt - jag vill inte att mitt söta, underbara barn ska bita andra söta, underbara barn!

Nåväl. Bett eller inte bett. Gröna Lund blev det. Anledningen till ett besök där mitt i veckan, var att ett av sambons band uppträdde på Okejdagen. Det blev karusell, rosa sockervadd ("de' e' ju inte lörda' idag?!), kiss i byxan, mera karusell, bilbana, farfarsbilar, lite rockmusik och korv. Sen blev det promenad i ljummen sommarkväll längs Strandvägen ända upp till T-centralen. Nu är jag trött, efter en dag med många känslor. Så nu tänker jag kvarta in. Godnatt, bloggers!

Blogg-träff

Det vore onekligen intressant, roligt och säkerligen minnesvärt att arrangera en bloggträff. Vem vill vara med? När? Var? Hur?

På riktigt, alltså.

Felsjungningar

Sitter här framför datorn, med en galen liten katt som ska ha uppmärksamhet (han kravlar omkring på tangentbordet, stryker sig förtvivlat mot musen, hoppar ner i mitt knä och kloar mig m m), medan jag omväxlande försöker jobba, varva ner och blogga. En riktig utmaning.

Känner mig som Speedy Gonzales; har svårt att koppla av efter dagens hårda slit och korvstoppning. Håller på att försöka lära mig administrera vår CD-shop samtidigt som jag försöker sammanställa det stora utskicket av debutskivan. Gulp. Inser att det kommer att bli mycket att göra. Heltid räcker inte till. Eftersom tisdagar är mötesdagar för sambon, fortsatte det hemma sen. Matlagning åt trött mamma/mormor som varit barnvakt hela dagen (dagis har planeringsdag och jag älskar det faktum att min mamma har gått i pension!), uppsättning av hylla i sovrummet och vajer i vardagsrummet (jag har inte borrat, det gjorde mammas man, så alla hål sitter där de ska), kaffekokning, städ och plock, läggning av barn medelst tvång (hon var minst lika speedad som jag), sammanställning av promotionplan, betalning av räkningar och så... pust... klart och färdigt. Jag är nog värd ett glas öl till bloggningen? Återkommer strax...

Sådär. Nu känns det bättre.

Blogg-rubriken måste förklaras. Bläddrade igenom gårdagens City och såg ett utdrag ur en krönika. "...eller 'my baby threw up' [Hep Stars 'Brand New Cadillac'] som vi trodde att dom sjöng...", stod det. Krönikan handlade om musik, så mycket hann jag uppfatta innan hjärnan snurrade loss, och började skumma igenom alla felsjungningar man gjort till olika låtar. Jimi Hendrix: "excuse me while I kiss this guy" istället för "...while I kiss the sky...". "Aaaaafrica!" istället för Chics "Aaaah, Freak Out!" och såna, lätt pinsamma, missar. Mitt ex skulle sjunga ABBA's "Mama Mia" när han var mindre, och istället för att sjunga "Mama Mia, how can I resist her", sjöng han: "Mama Mia, hookenary sister". Vad nu det kan betyda.

Så, nu får ni bekänna - hur fel har ni sjungit?

Presley vs Steele

Tänk vad mycket man lär sig under fikarasterna:

Rock'n'roll-kriget mellan Elvis och Tommy stod i full blom. För att visa omvärlden vem av de två kombattanterna man föredrog, skulle man tydligen vika ner, alternativt inte vika ner, kanten på sina gummistövlar. Vek man ner stövlarna långt ner mot foten, då gillade man Elvis. Om man inte vek ner dem, eller möjligen bara vek ner dem lite grann, då fördrog man Tommy Steele.

Nu går jag snart hem och viker ner kanten ordentligt på mina gummistövlar!
Och du som läser; skulle du vika eller inte vika?

Bloggarens badrum

Jag får inte vara sämre, jag. Här kommer en bild från badrummet och skåpet därinne. Sambon har fler parfymer och lukta-gott-grejer än jag.
Mina lukta-gott-grejer står överst på skåpet... :-)

Arbete pågår

Oj! Jag har faktiskt lyckats hålla mitt ord om att inte blogga på arbetstid idag. Bara en, eller möjligtvis två gånger, har jag varit inne på någon blogg och tjuvläst och kollat till min egen.
Anledningen är att arbetet satt igång på riktigt nu. Hade möte på förmiddagen med det färska bandet jag ska jobba med och efter det var det full fart. Som varande en Jungfru ut i fingerspetsarna älskar jag att göra listor och planera, vilket promotionarbete i stor utsträckning går ut på. Så nu är det bara att försöka så, och skörda. Skivan är så pass bra, att dom här killarna förtjänar ett genombrott.
Det är lite roligt hur olika man tänker, beroende på vilken sida av det musikaliska skrivbordet man sitter. Artisten/-erna tycker att det är ganska ovidkommande och att det nästan ligger dem lite i fatet att de spelat med andra, lite större artister. Att det tar bort fokus från deras eget alster, på något vis. Själv försöker man hitta så många såna kopplingar som möjligt, för att skapa intresse i media.

Det ska bli kul att se vad det blir av det hela. Under tiden är det bara att planera, lista och greja!

Lunchen idag gick till historieböckerna som längst i världen, åtminstone vad gäller väntetiden på maten. Nästan alla är tillbaka efter semestern och tillsammans gick vi, 6 personer, till Restaurant Louis vid Medborgarplatsen. Det var sol, och många ville passa på att äta lunch ute. Kvarnens bakficka såg ut att ha knökfullt, och lång kö till beställningen, så vi chansade på Louis. Big mistake! Vi borde ha anat när serveringspersonalen (den ende?!) sa att det kunde ta tid. Han lovade mat inom 5-10 minuter. Det tog sina runda 25. För en lunch!

Fast bearnaise-såsen var god.

Sovstund i hemmet

Det sovs nu, här i huset. Dottern sover med båda katterna kring sig som ett värmande pälstäcke och sambon halvslumrar i soffan, framför "Flying Daggers". Själv har jag tagit mig en ordentlig blogg-tur. Nu kan jag snart inte bookmarka fler bloggar, för då kommer jag aldrig att ha tid att göra något annat.

Snart är det dags för skrik och spänning. Höjdhoppet lär ju bli en riktig rysare.

Tänk om man skulle slå till på lite kräftor också? På vårt Ica kan man köpa småförpackningar, med 5-6 stycken svenska, färska i varje. Åh, nu blev jag sååå sugen! Frågar jag sambon om han vill ha, citerar han bara ur Hellacopters rider (uttalas 'raijder', den där listan som artisterna skriver över vad de vill ha i sin loge): "Ingenting från havets äckelheter!".

Restaurant vid vatten

Skulle någon händelsevis ha tillgång till följande: en båt, en ledig kväll och en tom mage - då har jag tipset. Bege er till Restaurant Telegraf, som ligger strax efter inloppet till Skurusundet i Nacka. Trevlig personal, härligt rogivande omgivning och mat som gläder den mest kräsne gäst. Och barnen får gratis glass efter maten...

Vi hamnade mitt i ett jätteregnväder på vägen dit, men dottern bara skrattade och skrattade varje gång båten guppade lite extra mycket i vågorna, så det gjorde inte så mycket. Vi torkade ju. Och hade en väldigt trevlig lördageftermiddag/kväll.

Katter och vatten

Sitter i ett stort hus i utkanten av Stockholm. Blickar ut genom de stora vardagsrumsfönstren, ut över vattnet i sundet. Segelbåtar flyter majestätiskt och motorbåtar puttrar sakta förbi i det gröna vattnet. Vattenskotrar. Den förut så blå himlen börjar invaderas av gråsvarta moln som ger en föraning om regn. Vi planerar ändå en tur med båten. Och runt våra fötter hoppar, skuttar och tumlar tio stycken katter i varierande storlekar. Vår dotter är i himmelriket och kan inte sluta flina. Katter, överallt!

Jag kan blogga, jag är inte rädd!

Dessutom har jag faktiskt lunch. MmmmmmcDonalds...

Sitter här och försöker svamla... förlåt, samla, ihop intrycken från den roliga kvällen igår. Den började så sede- och stillsamt på favoritstället Debaser. God mat inmundigades, öl dracks. Staropramen. Flera stycken. Och vi pratade, och pratade, och pratade och pratade. Min kära, söta kompis är en kvinna med mycket starka åsikter om det mesta. Allt, från katter (hon har en näve såna; en 8-10 stycken, jag
vet inte så noga), politik, bloggar (ivrigt påhejad av mig ska hon starta två; en politisk och en animalisk), skräckfilm och musik, dryftades till ackompanjemang av sångaren från Laakso, som stod och plinkade så fint på sin gitarr på utomhusscenen. När det började bli lite för kyligt, bestämde vi oss för att runda av kvällen på Kvarnen. Jo, tack! Visst rundade vi av. Och stängde stället...

Kvarnen, ja. Där har jag knappt varit sen jag träffade min sambo där för 4 år sedan. Kul! Vi kom dit och bänkade oss ganska snart nere i den nedre baren, där dom oavbrutet spelade gamla, goda låtar. Vet inte om det berodde på ölintaget, eller det faktum att vi haft en så trevlig kväll och att det var kul att vara på Kvarnen igen, men helt plötsligt började det rycka i benen och tokdansen satte igång. Med stor betoning på tok. När vi är ute, vi två (alternativt tre, när den tredje galna väninnan är med) brukar vi alltid hålla på och larva oss på dansgolvet. Älskar att dansa, och älskar att bete sig gör vi båda två. Ofta brukar det faktiskt skapa ett och annat leende eller en ny kontakt (för singeltjejen i sällskapet). Så skedde faktiskt den här kvällen också, och jag fick en jättesöt komplimang. Mitt under värsta tokdansen, kom en kille fram och sa: "Jag vet inte hur pass medveten du är om att du faktiskt har minst 5-6 killar som tittar beundrande på dig nu. Ni ser ut att ha så himla kul, spontana, och du dansar helt fantastiskt bra. Jag ville bara säga det." Det var väl sött?

Nåväl, det var dags att börja tänka på refrängen och vi stolpade glada, lyckliga och sönderdansade, mot trappan. Då ser jag M, som står i ett hörn och hänger. M är medlem i Sveriges populäraste band och jag kastar mig över honom. Inte för att jag är galen fanatiker, utan för att M är tillsammans med en god vän och f d kollega till mig. Och jovisst, hon fanns också i lokalen! Och då kunde vi ju inte gå hem, för henne har vi ju inte träffat på jättelänge!
Så det blev lite mer öl, lite champagne (M bjöd) och mera skvaller och snack. Flickvännen berättade hur sommaren varit och hur jobbigt det är att vara tillsammans med en popstjärna. Tjejerna är hemska! Vräker ur sig de elakaste saker, samtidigt som de fläker upp väl valda delar av mer eller mindre exponerad hud i ansiktet på trånobjektet. Strax efter två bestämde sig väninna 1 att det var dags att åka hem. Nu. Lite lätt illamående satte tvärstopp för vidare festande. Men inte för mig och M's flickvän. Vi satt kvar och pratade tills de började tända upp i lokalen och titta menande på oss och utgången. Innan vi skildes åt hann vi boka in en parmiddag hemma hos oss om en vecka.

Kom hem, trött, glad, berusad klockan halv 4 och steg upp; trött, glad och berusad, klockan kvart över 7.

Nu har jag tryckt i mig hela McFeasten, pommesen och Colan. Nu mår jag illa. Och så är lunchen slut. Lika slut som jag.

Grymt

Åh, giv mig styrka!
jag är såå grymt bakis, och såå grymt trött.
Men vi hade grymt roligt. Så det är det värt.

Överleva utan arbetstids-blogg?

Prisa Gud, arbetsdagen är slut och här sitter jag. Men det får bli en snabbis. Dottern sitter på övervåningen och lägger "plupptavlor" med stort tålamod. Fattar hon att jag sitter framför datorn blir det ett himla liv. Då ska hon också hit. "Mamma, jag vill göra Kalle Kunskap". Sen ska jag faktiskt ut och slarva lite idag, med min kära väninna, "katt-kärringen". Kan bli kul. Inte beroende på faktumet att hon är en kattkärring, utan för att det brukar hända så mycket sjuka saker när vi träffas. Och vi har mycket tid att ta igen.

Hinner inte läsa bloggar idag. Det blir mycket bloggläsande till helgen. Det är nästan roligare att läsa än att skriva, ibland.

Well, nu måste det här rundas av. Och det får bli med följande:
När man hela dagarna umgås med (åldrande) musikbranschnördar, får man sig en och annan rolig historia till livs. Här kommer dagens anekdot från skivbolagsvärlden:

När philly-sångerskorna i Three Degrees var på Sverigebesök någon gång under sin storhetstid, skulle det ätas finmiddag när dagens arbete var överståndet. Den kulinariska kosan styrdes till en av Stockholms bättre restauranter, och något fint och gott beställdes in. Ostron. Som intogs med tomatketchup...

Slutbloggat

Nu har jag fattat ett beslut. Jag ska sluta blogga. Over and out. Det blir inget mer. Jag kan inte fortsätta så här.

Jag kommer härmed att sluta blogga, på arbetstid.

Efter Bloggblads kommentar om att man kan spåra och se allt (det visste jag ju sedan tidigare, men det blev så påtagligt på något vis, när hon tog upp det) bestämde jag mig. Det blir inget mer bloggande på arbetstid. Man vet aldrig om någon nitisk människa får för sig att kolla upp vad den där Biggis pysslade med under sina första veckor på företaget. "Jaha, här har vi en adress som är välbesökt..." Och så är jag upptäckt! Ve och fasa! Så nu är det slut. Finito!
Dessutom känner jag att det kommer att bli en hel del att göra framöver. Promotionarbetet kommer att kicka igång på allvar redan nästa vecka; på måndag ska jag och chefen träffa det första bandet som ska bli bolagets första steg i riktning mot något poppigare alternativt rockigare repertoar. Har fått lyssna på plattan, och den låter faktiskt riktigt bra. Lite dragning åt Chris Isaak-hållet. Så jag kommer inte att sakna sysselsättning om dagarna. Vilket är en förutsättning för att jag överhuvudtaget ska kunna hålla mig från att gå in på rullgardinsmenyn "favoriter" och scrolla ner till... Blogger dashbord... Create new post...

Neeeej!

Pojkvännen kommer att bli galen på mig - han tycker redan att jag är en bloggnörd och nu kommer det att bli ännu värre. Men, skriva är ett måste. Men på kvällstid, då.

Regntunga skyar

Onsdag. Idag fick jag lämna dottern på dagis. Sambon var lite trött och sov fortfarande på söta örat när jag gick. Han fick i alla fall ur sig ett "Åh, lämnar du henne!? Du är go' du!" innan vi satte av på cykeln.

Kom pga detta, lämningen alltså, senare än jag brukar till jobbet och det betyder att jag inte hinner blogga på morgonen. Gaaaah! Hur ska jag klara mig nu!? Jag törs knappt öppna bloggen på arbetstid; inbillar mig att nitiska tidsstudiemän kan få för sig att gå in i servern och studera mina digitala mellanhavanden. Paranoid, jag? :-)

Och nu regnar det också.

Favoritstället invaderat

Det här är mitt bloggsällskap för kvällen...


...och ibland ska de handgripligen delta i bloggandet...

Promotion-blogg

Så satt jag här igen.
Gullungen utfordrad, badad, sagofylld, sönderpuss-och-kramad och nattad.
Gullunge nr 2 jobbar. Själv har jag jobbat färdigt för idag. Nu bloggar jag så det stänker!

Stänker gör det helt tydligt och klart i Helsingfors. Tävla under såna omständigheter kan inte vara det lättaste. Men med pengarna dom tjänar, är det bara att bita ihop.

Några pengar tjänar jag inte på mitt bloggande (åh, vad jag krampaktigt försöker sy ihop trådarna heeeeela tiden!) men jag biter ihop och bloggar ändå. Det har blivit betydligt svårare att blogga sen katterna kom. Dom vill nämligen gärna vara en del av denna min hobby. Rätt som det är hoppar en liten Shrek eller en liten Diablo upp i knät och vidare upp på skrivbordet. Sen är det musjakt på gång! Eller bokstavsjakt på bildskärmen. Eller så kurar båda ihop sig i en av hyllorna, spinnande som besatta. Just nu har jag den minsta, Shrek, som kliver omkring på tangentbordet och kurrar, kurrar.

Har jobbat på bra idag. Halva dagen gick åt att försöka få ordning på min dator, som helt plötsligt inte ville vara med längre. När supportkillen väl kom, visade det sig att nätverkskortet hade brunnit (försöker låta initierad, har ingen aning om vad det heter när nätverkskort går sönder, men det lät bra). Medan datorn lagades jagade jag, telefonledes, emailadresser till våra leverantörer, vilket innebär att jag haft en del av den svenska musikeliten i mitt öra idag. Det har varit Lundstenar, Dominiquear och Zetterholmare. Korta och ganska opersonliga samtal, men lite roligt att få jobba med en annan genre än den jag är van med.
Det nya jobbet ger mig ett ännu vidare musikperspektiv. Till exempel har jag upptäckt en herre vid namn Göran Samuelsson. Varje sommar i tio års tid har han gett sig ut på värmländsk visturné med inbjudna gäster. Det originella är att han turnérar på flakmoppe! Cool! På flaket i år hittar man Wille Craaford, Eva Hillered och Peter Lundblad. Nya plattan, och helt nya bekantskapen för mig, heter "Vanliga människor" och är riktigt mysig. Han låter lite som Bosse Sundström (Bo Kaspers Ork), fast med ytterligare några fler år på nacken... Titta på Musikbussen (SVT) den 18 augusti, då går ett helt program om honom.

Vad mer kan dryftas innan jag kastar mig ut i bloggosfären? Ingenting kommer för mig. Det står mer still än vanligt. Så det får bli adiö och farväl. För den här gången.

Biggis - sekunda vara

Jag har ett men. En kroppslig defekt.
Hade nästan lyckats glömma bort det under sommaren, tiden när man (i bästa fall) inte behöver ha strumpor på sig. Men imorse, på väg till tunnelbanan, slog detta kroppsliga defekts-faktum mig igen med icke önskvärd tydlighet.

Jag har inga hälar.
Jag ser människor i min omgivning som begåvats med snygga, välformade, vackert utskjutande och rundade hälar. Hälar som fyller ut skor med vristknäppning, som gör att vristknäppningen sitter just kring vristen och inte sladdrande vid fotknölarna alternativt ligger och trycker nere i hålfoten. Jag ser, och jag avundas. Själv kan jag inte ha sådana där fina små ministrumpor; ni vet, dom som slutar strax ovanför just nämnda fotknöl. Det räcker med två-tre steg och sedan har dessa söta små strumpor påbörjat sin egen lilla fotvandring i mina skor. Efter en kort promenad verkar strumpans enda funktion vara att fungera som hålfotsinlägg alternativt tåvärmare eller utfyllnad i för stora skor. Vansinnigt enerverande och obekvämt.

Man kanske skulle vända sig till plastikkirurgen? Spruta in lite Botox eller silikon, och försöka få fason på denna fotiga fadäs. Fördömda fot-fel!

************
Dagens headbang: Audioslave: Out Of Exile. Inte helt färsk men likafullt njutbar.

Se det snöar!

Ryktet säger att det snöade i Härjedalen imorse. Risk för halka.
Nu får faktiskt vädret ta och kamma till sig!

Monday, Bloody Monday

Jag borde inte klaga, men jag kände mig stressad redan när jag gick upp imorse.
Hämta på dagis, handla specialkattsand, handla mat, lämna bilen, laga mat...
Nej, nu kan jag sluta tänka på det och jobba istället. Och fortsätta lyssna på Hellacopters "Rock & Roll Is Dead". Skön rensa-skallen-musik.

Behöver hjälp

Ni som är kunniga på hur man ändrar i sin Template... Jag har en fråga:

Jag vill byta bild i min "header", d v s ta bort den vinröda rutan med rubrik och infotext. Jag har hittat var jag lägger in bilden, men jag får med info-texten i den nya bilden. Hur får jag bort info-texten? Tar tacksamt emot lättfattlig och pedagogisk förklaring.

Bloggportalen

Bloggportalen - shit, va´ snygg! Och informativ. Som om man inte hade tillräckligt många bloggar som man bara måste läsa redan! Grottar man in sig i Bloggportalen lär man ju hitta några till.

Såg till min häpnad (och glädje, förståss) att jag är rekommenderad också. Det är Nippertippan som gillar min blogg. Eller vad sägs om den här motiveringen: "Personlig, balanserande på gränsen till privat. Som en påse lösgodis med de allra godaste bitarna."

Jag rodnar och böjer på nacken. Nippertipp-tack!

Söndag i soffan

Så är helgen snart slut. Det blir inte så mycket bloggande på helgerna, märker jag. Det är så mycket annat som ska hinnas med, speciellt nu när man börjat jobba heltid. Annat som har hunnits med dennna fredag-söndag är:

Helgens film: Alexander. Njae. Filmer får inte vara för långa, då somnar tant Biggis. Den här var lång, och ganska tråkig. Jag somnade efter 40 minuter.

Helgens roliga: I fredags var det mini-kräftkalas: ett par och deras dotter, tillika vår dotters bästa kompis, kom över på sug-och-slörp-bjudning. Dom turkiska jumbokräftorna skåpades totalt ut av de svenska signalkräftorna, inköpta på Ica. Vilken smaksensation! Och stora som humrar var några av dem, nästan. Tokigt gott! Trevligt hade vi och sent blev det, trots att vi är småbarnsföräldrar och trots att mamma Annette är höggravid. Barnen stuvades ner i bäddsoffan på nedervåningen och somnade sött.

I övrigt tog vi en sväng förbi IKEA i Kungens Kurva i eftermiddags. Gör aldrig det när det är semestertider, helg och dåligt väder. Vi var inte direkt ensamma där, om man säger så. Medan vi letade efter parkeringsplats såg jag en kille som körde rakt in i en cementbjälke och repade hela sidan på sin fina Merca.

Ikväll blir det lugna gatan, har saker som borde göras; städa rent i kylen och vika tvätt, men det får vänta. Snart är man ju uppe i varv och stressad igen, och då kan man lika gärna toppa den stressen med lite hushållsarbete. Resten av dagen är det slapparsöndag.

Nya svenska ordspråk

Den man ligger med får bädda.
Den som tar, han har.
Det man inte minns, har inte hänt.
Det man inte vet, har man ingen aning om.
Det vi inte gör idag slipper vi göra om imorgon.
Förtala är silver, förtiga är guld.
Gammal kärlek kostar alltid.
Har man slagit yxan i båten, får man ro som fan.
Man ska inte kasta spjut i radhus.
Liten stuga kallas ofta stort dass.
Man måste kyssa många grodor innan man hittar sitt svin.
Som man raggar får man ligga.
Övning ger träning.
Friskt kopplat, hälften brunnet.

Läses med risk för att bli smittad av negativ energi

Urk. Vänta, det kommer nåt nu... Harkel... Huh... Oj, nu kräks jag:

Pardon my French, men det här har varit en Totaljävlig Torsdag.

- Nya jobbet
Ojdå. Det var visst inte bara stämpelklockan. En av de tio är en riktig ordningspolis. Har fått på skallen idag, för att jag (och delvis min chef) gjort saker som skulle stämts av med honom innan. Att sakerna gått genom min chef, tillika VD'n, betydde tydligen inget. Dessutom var det inga Stora Saker eller Saker Som Skapar Kaos, utan rätt obetydliga grejer, men rätt ska tydligen vara rätt. "Och stämpla ut nu, för betald lunch, det har du inte!". Jo man tackar! Fast jag låter mig inte nedslås - det blir nog bra till slut. Men något bloggande på arbetstid lär det inte bli i fortsättningen. Skulle man bli påkommen är det bara att säga tack och hej till det jobbet...

- Pappa
Jag och pappa har träffat en handläggare på kommunen. Allt är i rullning vad gäller hemhjälp och det ska tydligen inte ta alltför lång tid. I förmiddags ringde pappa, och berättade att han spenderat natten på Sös, igen. Han blev uppmanad av sonen, alltså min bror nere i Småland, att åka in och få knät undersökt, eftersom han har så ont. Så det hade röntgats och klämts och känts och så fick han en spruta och ska tillbaka för ytterligare en imorgon. Så berättade han att kylskåp och frys återigen ekar tomt. Kunde jag komma dit och handla åt honom? Snälla Biggis fick då försöka ragga akut barnvakt, eftersom pojkvännen var bokad på annat håll. Mormor, min älskade rara mamma, satte sig snällt på bussen från Värmdö. Själv cyklade jag hem i spöregn (nu kryper sniglarna säkert fram igen!), stresshämtade på dagis, stress-cyklade hem, lämpade av dottern i mormors trygga famn. Och så iväg med t-banan, som måste passas in exakt, eftersom gröna linjen kör med 30-minuterstrafik. Så rask promenad från bussen upp till pappa, och så stress med bilen ner till ICA, för att fylla en vagn med näringsriktig kost. Och så stress tillbaka, prata lite med faderskapet, bara för att upptäcka att han faktiskt fortfarande yrar en hel massa strunt. Han sa själv: "jag vet ju att jag bor här, men samtidigt tror jag att jag bor någon helt annanstans...". Och så är mitt dåliga samvete igång, när jag märker att han är ledsen över hela situationen; att han saknar sin son och är funktionshindrad och till belastning. Ååååh, jag blir galen (och nu blir även min kompis Helene galen på mig, eftersom hon säger att jag ska sluta vara så jäkla snäll!).

Men, men - allt blir nog bra. Och nu fick jag ju kräkas ur mig allt här också.
Tack för det, blogger.com!

Stämpelklocka

Vilken besatt Kontrollfreakens Kontrollfreak var det som uppfann stämpelklockan egentligen? Och vad har den i dagens arbetsklimat att göra? På mitt nya jobb regleras vår arbetstid via denna stenålderstingest, och det känns som att ta ett gigantiskt kliv tillbaka till 70-talet igen. Det känns nedvärderande, kontrollerande och enbart stressande. Jag är så van att arbeta enligt filosofin "arbete under eget ansvar". I slutändan är det väl ändå det man presterar som betyder något?

Kallblodig mördare

På väg, tidig morgonexpedition genom skogen. Vinden blåser i håret, den oknäppta jackan slår mot ryggen. Cykeldäcken susar mot asfalten. Jag flyger fram, på väg mot nya utmaningar. Men så plötsligt; "thump"! Ett litet gupp och ett "squätt". Kastar en blick bakom mig och ser en mosad snigel på cykelvägen. Äckligt. Upptäcker snart att hela min resväg är fullkomligt invaderad av bruna och svarta slemmiga sniglar, som lockats fram av regnet. Eftersom jag inte är helt hjärtlös, försöker jag till en början undvika sniglarna, kryssar fram mellan brun och svart, vilket får till följd att jag knappt ser var jag cyklar, och snart blir en trafikfara. Nu, inne på tredje dagen på cykel till jobbet, bara tittar jag stint rakt fram och trampar, trampar. Och massakrerar sniglar.

Datorproblem

Men hur svårt kan det vara?! Gör en korrekt installation av mig som ny användare på servern, stava rätt och så borde jag ju ligga upplagd. Svårt, eller? Nu kan jag skicka mail internt men inte ta emot externa mail.

Ställ upp alla taffliga programmerare mot en vägg, dra ner byxorna på dem och ge dem en upprumpning! Nu lackar jag ur!

Kuliga frågor

Hittade lite "Femman-frågor" hos käre Günther - dom var rätt roliga, och gav lite roliga svar och minnen. Den som vill får svara; i kommentars-fältet eller på egen blogg.

Femman v.31
1. Vilken kroppsdel är du mest stolt över?
2. Välj ett ärr, säg var det sitter och berätta hur det kom till.
3. Vilken är din mest intressanta kroppsliga detalj?
4. Vilken kroppsdel är du minst kompis med?
5. Har du opererat bort något och saknar du det i så fall?

Här kommer mina svar:
1. Mest stolt vet jag inte, men svarar: mina öron. Dom är små och söta, och inte ett dugg utstående. Sedan får jag höra ibland, att jag har snygga ben. Fast jag kan inte påstå att jag håller med.
2. Strax under underläppen (á la Harrison Ford, han har ett likadant - tror inte han fick det på samma sätt, dock): vi talar slutet 70-talet. Vi talar stora hala sockor på linoleum-matta. Vi talar rullbandspelare med stora knappar. Vi talar tokdans i hala sockor. Vi talar inte mer om det...
3. Min piercing i näsan. Fast den drar ju blickarna till den kroppsdel jag är minst kompis med...
4. Min långa och spetsiga näsa. I skolan blev jag kallad Hedvig. Ni minns väl "Från A till Ö" med Birgitta Andersson?
5. Ett par födelsemärken. Dom saknar jag inte.

Ny arbetsplats - dag 1

Jaha, så var första dagen på nya arbetsplatsen förbi.
Fick välkomstblomster av min goa chef - det är så trevligt med någon som orkar bry sig om en nyanställd. Det hör inte till vanligheterna i dessa tider.
Efter den obligatoriska rundturen på företaget, inleddes arbetsdagen med lite allmän information om koder och nycklar, och sedan var det bara att hugga i med repertoar-inmatning i Grammotex'en (för den som inte är i skivbranschen kan avslöjas att Grammotex är den gigantiska databas som skivbolagen matar in alla sina produkter i, så att skivbutikerna kan lägga sina order och/eller söka artiklar).
Jag har avancerat uppåt, åtminstone när det gäller storlek på företaget. Från att ha varit 6 månader i en tvåmanna-organisation, befinner jag mig nu på ett företag som har, ta-daaa, hela 10 anställda! Fick inte träffa alla, eftersom några fortfarande har semester, men det var tillräckligt jobbigt att försöka pränta in namnen på dom som var där... Några av dem känner jag sedan tidigare; har t o m jobbat ihop med en av dem, så det är tack och lov inte enbart nya ansikten. Mansdominansen är nästan total; vi är två tjejer. Det gör mig egentligen ingenting, jag har inga problem med tuff jargong och rå, men hjärtlig, stämning. Tror att jag träffat den andra tjejen en gång tidigare, hon var inte där idag.
Fick mitt första A&R-uppdrag också (i musikbranschen står A&R för "Artist & Repertoire", talangscout kan man väl närmast översätta det till). Hedrad av uppdraget, men glömde plattan på kontoret. Tänk om jag ratar den, och så har vi missat en guldkalv!! Jag har vänner som jobbar som A&R's och som har sagt "nej tack, det är inte tillräckligt bra" till såna som Håkan Hellström och Ace Of Base.
Well, jag låter helt enkelt min dotter fälla avgörandet - det var nämligen en barnskiva jag skulle bedöma... :-) Hon diggar ju Schnappi, så hon kan verkligen urskilja en hit!