Söndagsfunderingar

Idag har varit en mysig dag. Sambon och jag har fått rå om varandra ordentligt, bara han och jag. Efter lite ensambloggande för min del, vaknade prinsen till livs och väckte även mig ur min blogg-koma... :-)
Därefter fick vi titta på en hel film, och höll oss vakna, båda två. Hidalgo med snyggingen Viggo Mortensen höll oss på helspänn; en ganska mysig och vacker film. Sen återbördades dottern till oss, och vi gosade resten av eftermiddagen, åt pizza, badade och nattade extra tidigt, eftersom hon missat eftermiddagsluren. Så medan prins J nu tittar på Sporten, bloggar jag bort min söndags- och jobbet-imorgon-ångest. Fast med en så'n här mysig, fnissig, kramig söndag, är ångesten faktiskt inte så stor.

Det lilla smolket i bägaren är dotterns fasansfulla trotsperiod. De senaste två veckorna har hon testat mig och mina gränser precis varenda dag. Ett par gånger om dagen, minst, utspelar sig samma scenario. Så fort jag gjort något som inte behagat henne, blir hon skitförbannad och slår, biter eller nyper mig. Jag blir lika upprörd och arg, jag, och bannar henne varje gång och talar om att "så gör man inte!". Två gånger har jag t o m satt henne i "skamvrån" i soffan alt fåtöljen och bett henne sitta där tills jag sagt till att hon fått flytta på sig. Sedan har hon fått be om förlåtelse och vi har kramats och pussats igen. Även jag har bett om förlåtelse, såklart, för att jag höjt rösten men förklarat varför jag blivit så arg. Sen har jag sagt att jag tycker om henne och älskar henne av hela mitt hjärta, men återigen förklarat att man inte slåss, rivs, sparkas eller bits. Man har rätt att bli arg, men det är fel att slåss! Det är inte okej. Innan hon la sig ikväll, hejdade hon sig faktiskt med armen lyft till ett slag, när jag tittade på henne med min grymma-mamman-blick. Kanske har våra pratstunder gett resultat?

Jag vet inte om jag gör fel; om jag ska hantera det på något annat sätt. Snälla, ni med erfarenhet, ge mig ett råd! Det är så svårt, och det gör ont i mig när hon blir ledsen över att jag blir arg på henne... Jag vill ju bara hennes bästa, hon är ju mitt bästa!

Bakvärk

Vi som helst ska hålla oss så långt borta från köket som möjligt
- sätt på dina högtalare och klicka här!

Fest, igen

Nämen!
Jag som för en tid sedan klagade över att jag så sällan kommer ut, får förlusta mig och partaja... Nu sitter jag här, i min lila, glansiga morgonrock (inget leopardmönstrat här inte!) och är barnfri och lite lagom såsig i huvudet efter gårdagskvällens trettioårsfest. Så det kan gå. Och snälla, snälla - skvallra inte för någon: jag rökte en endaste jätteliten festcigarett. Det ger mitt samvete en liten törn och bevisar tesen att "där spriten går in går vettet ut", eller hur det nu löd, det gamla ordspråket. Det är ju försent att göra något åt det nu, mer än att fortsätta låta bli cigaretterna när det inte är fest. Basta! Trots allt lyckades jag ju vara totalt rökfri i 14 dagar.

Trevlig fest var det, även om jag inte kände ens hälften av de 25-talet personer som var där. De firande tu (en 30-åring och en 32-åring) var/är gammal barndomskamrat till min kära darling, och barndomskamratens flickvän. Det är ju kul att frottera sig med ungdomarna, och se att man fortfarande hänger med, trots att man är snart förtifyra... *sa hon och baddade pannan och drog rullatorn lite närmare datorn*. Nåväl, min ålder och vishet gjorde att "min" grupp, Elefanterna, vann kvällens frågesport, som var en kunskapstävling om värdparet samt en "gemensamma nämnaren"-gren. Eller också vann vi för att vi hade värdinnans syster i vårt lag, jag är osäker...

Och det ser inte ut att vara någon ände på festandet. På onsdag är vi inviterade till ett litet kräftkalas och den 26 augusti ska jag få gå på min hett eftertraktade minifestival "Where The Action Is" och dansa, dansa, dansa med, eller åtminstone till, Håkan Hellström & co.

Gemensamma nämnaren-tävlingen, ja: någon som kan den gemensamma nämnaren för Clownen Beppo, Barbie och Michael Jackson?

Sara protesterar - jag också

Sara, aka Hedgehog in a Storm, skriver på sin blogg. Läs! Jag håller med henne till fullo! Hur man överhuvudtaget kan komma på idén att sänka skadeståndet, är för mig en gåta. Det här är en tjej som behöver allt stöd, ekonomiskt och psykologiskt, socialt, hon kan få. Och hon har åtminstone mitt fulla!

Köpcentrum

Tillbaka efter dagens lilla utflykt. Det blev inget Farsta Centrum. Istället blev det det mindre glamorösa och oändligt oflådiga Forum Nacka. Jag förstår inte hur dessa små förortscentrum kan gå runt. Men så länge dom huserar ett Systembolag, så funkar det väl. För något speciellt övrigt lockande utbud har dom ju inte direkt, i alla fall inte i Nacka Centrum.

Sambon och jag har bestämt att det inte kommer att bli fler semestrar på hemmaplan. Han var den som ville åka utomlands i år, och jag sa nej pga ekonomiska skäl (och han, dumskallen, lyssnade på mig... :D). Nu sitter jag här med min långa näsa, blek (och lika rund) som en kroppkaka och har inget gjort nåt speciellt alls, utöver det vanliga. Well, well - lite avkoppling har det ju varit ändå. Det kanske kan bli någon liten avstickare söderut när vi närmar oss vinter och kyla. För sån tycker jag inte om!

Fantasilöst blogginlägg

Vädret suger.
Familjen mår bra. Pappa mår bättre.
Katterna är ursöta och sov hos oss inatt, båda två. Går duktigt på lådan efter två miss- (eller ska vi säga kiss-?)-öden i början. Som om vi inte hade fått nog av djur, var vi ett helt gäng på Kolmården igår. Barnen gillade det men vi missade delfinariet. Det var fler än vi där, om man säger så.

Strax är det helg och sedan börjar dagis- och jobbsvängen igen. Men då med mig på nytt jobb! Åh, vad det ska bli kul!

Idag ska vi lämna tillbaka pappas bil, men dessförinnan försöka hinna med ett besök i Farsta Centrum.

Ett totalt intetsägande blogginlägg, men jag var tvungen att sitta här framför datorn en stund och rensa skallen.

Anekdot

Och nu när allt är (nästan) som vanligt igen, och jag kan återgå till att vara bara halvvuxna Biggis igen, och ta livet med en klackspark, kan jag inte låta bli att delge er denna lilla söta anekdot om Peter Stormare, som jag fick mig till livs under min tack-och-avskedslunch i tisdags. Den kan möjligen insorteras under rubriken "alla är vi barn i början":

"Vart ska jag gå för att träffa och snacka med dom stora skådespelarna, då?", frågade Peter Stormare då han inledde sin karriär på Dramaten - en karriär som jag tror startade på teaterns kostymförråd. Han fick rådet att uppsöka KB; det var ju där dom stora brukade häcka. En vecka senare kommer en besviken Stormare tillbaka och genmäler: "Nu har jag hängt på Kungliga Biblioteket i flera dagar, och jag har fan inte träffat en enda skådis!"...

Slutrapport

Det är över för den här gången. Pappa är åtbördad och hemma igen. Verkade mycket piggare när jag hämtade honom på sjukhuset. Han har gett sitt godkännande till eventuell hemhjälp och har pratat om servicehus eller äldreboende till hösten. Varje gång han sagt något förvirrat idag, har han t o m insett själv att han svamlat och vi har skrattat lite åt det. Vi har handlat mat och han har fått klippa sig. Nu hoppas jag att lugnet lägrar sig ett par dagar så att vi kan andas ut igen.

Bloggportal

Sigge Eklund startar i dagarna upp Bloggportalen.se. Så här skriver han själv på sin blogg:

Citat:
Nu startar alltså Bloggportalen.se. Jag tror stenhårt på idén. Jag tror den behövs. Jag tror detta kan bli stort. Detta kan bli kul. Detta kan bli användbart. Äntligen kommer man att kunna bläddra igenom kortfattade och överskådliga presentationer av en massa nya och spännande bloggar, som man inte visste fanns. Äntligen kommer oetablerade bloggare att nå ut till en enorm mängd potentiella nya läsare, som de aldrig nått ut till tidigare. Ett skyltfönster för bloggare och bloggläsare. Bloggarna får visa upp sig, bloggläsarna får kika in. Alla blir glada. Alla anmäler sig. Alla gör det nu. På en gång.
Slut citat.

Det låter väl som en bra idé?

Tack, förresten

Tack till er alla för era värmande, omtänksamma ord. Skönt att ha ert stöd.
Och speciellt tack till Helene, du vet varför!

Trött rapport, men hopp om livet

Satt på SöS akutmottagning från 23:15 till 02:30. Man ser så mycket på en akutmottagning, mest sån't man önskar att man inte sett.

Pappa blev bra omhändertagen; när vi skrevs in var han hyfsat klar i knoppen men kunde inte säga vilken dag det var. Det var knappt så jag själv kunde det, så jag ska inte döma honom för det. :-) Han fick svara på frågor, sträcka upp armarna i luften, blunda och peka sig på näsan, kolla blodtrycket och lämna ifrån sig diverse kroppsvätskor. Jag fick komplettera frågorna lite; han lever t ex i total förnekelse att han dricker och röker.
Efter låååång väntan blev han inskriven på avdelning, och fick således spendera natten på SöS. Det kändes bäst så. Idag har han gjort en skallröntgen, som inte visade någon blödning, men "rester efter gammal infarkt".

Om ett par timmar ska jag åka och hämta honom. Sedan ska jag kontakta kommunen, ska få numret till en s k biståndsbedömare, och vi ska prata hemhjälp.

På senare år har han blivit svamlig, det har han, men det är något som jag inte tagit så allvarligt på tidigare. Under ett par minuter på akuten igår, fick jag dock återigen bevis på att det är något som håller på att bli annorlunda. Från att ha varit helt glasklar; vi pratade och skämtade lite, skulle han så försöka ge en förklaring till varför han varit så förvirrad igår eftemiddag. "Jomen, jag berättade väl att det var översvämning?", säger han. Jag sitter som ett stort frågetecken, och han lägger loss en mycket förvirrad förklaring om översvämning, stolar som flöt runt i lägenheten (en lägenhet som han aldrig bott i, han sa att den låg på nedre botten men han bor på 7:e våningen) och att det inte varit mer än 10 grader varmt.
Efter den rapporten var han tyst en liten stund, och sedan var han som han brukar igen.

Ja, tänk så det kan gå. Man kastas omkring i livet som en liten vante, helt plötsligt ställs man inför nya utmaningar och situationer man aldrig befunnit sig i förut. Men det finns hopp om livet.

Södersjukhuset

Har just talat med en sköterska på SöS, som rådde mig att köra in honom till sjukhuset redan ikväll. Det kan vara en stroke på gång.

Jag ska strax åka över och hämta honom, väntar bara på lånebilen.

Nu är det dags att agera som en vuxen, Biggis...

Otäckt

Något håller på att hända med min pappa. På riktigt.
Det började med att sambon berättade att han ringde och sökte mig imorse. Han har inte fattat, pappa alltså, :-) att jag jobbar dom här två dagarna.
Efter min avskedslunch (ska berätta mer om den senare) ringer jag upp honom. Det tar lång tid innan han svarar och när han börjar prata, bara svamlar han osammanhängande. Jag hör inte ens vad han säger. Han börjar prata, och sedan mattas talet bara av. Jag försöker få kontakt; det kanske är så att han är full, ochatt jag väckt honom. Men när han väl börjat prata, låter han inte speciellt full. Han säger att han mår väldigt dåligt, han säger att han inte får behålla något han äter, och att han inte vet vad han ska göra. Jag får en jätteklump i magen och ber honom ringa till områdets närakut, som han pratat med tidigare. Han försöker läsa upp telefonnumret som han skrivit upp tidigare, det kommer siffror men jag hör att det är fel siffror och när jag ger honom telefonnumret och han ska upprepa det, säger han fel hela tiden. Nu börjar jag bli ordentligt orolig. Vad är det som händer? Jag ber honom ringa närakuten och sedan ringa tillbaka till mig, vilket han gör efter en stund. Han har inte lyckats komma fram på något telefonnummer och jag ber honom ringa Sjukvårdsrådgivningen istället. Han får numret och lovar ringa tillbaka. En timme senare har han inte ringt, och det är bara upptaget när jag försöker ringa honom. Pratar med mamma; hon bryr sig föga om situationen och ursäktar med att "jamen, han blir ju förvirrad ibland". Jag försöker lugna mig, och får till slut tag i honom. Då har han blivit rådd att ringa till Sös (har vårdats där för ett par år sedan, i samband med ett akut aortaaneurysm; bråck på stora kroppspulsådern som höll på att brista) och ev ta en ambulans in under kvällen. Nu låter han bättre, och det verkar som om en stor anledning till att han mår dåligt, är att han bekymrar sig över att det börjar bli tomt i kylskåpet. Jag lovar att åka över tidigt imorgon bitti och tillsammans åka och proviantera och titta till honom (som vi faktiskt redan hade bestämt). Skulle han bli sämre fick han lova att ringa.
Han ringde för en halvtimme sedan. Lät precis som han brukar, men överraskar mig med att inleda med: "Så färjan har kommit in nu?". Jag fattar noll. Vadå färjan? "Ja, ni skulle ju komma med färjan och jag skulle köra in bilen...". Jag börjar inse att han pratar om vår ålandsresa för en vecka sedan, även om vi aldrig någonsin pratat om hans bil i samband med den. "Tror du att jag har varit ute med bilen?", "jag tror att jag har varit ute med bilen", säger han flera gånger och till slut går han och tittar efter om han har bilnycklarna kvar, vilket han har. "Jag har nog varit ute en stund, men det var inte så länge", tvekar han. Till slut börjar han själv inse att något är galet, för han säger att han måste prata med sjukhuset "om psyket", "han känner sig så stressad".... Yeah, right - gissa vem som också känner sig ruggigt stressad just nu? Hans schizoida tendenser har tidigare mest visat sig i samband med alkoholintag, och gjort honom aggressiv och retlig; absolut inte så här personlighetsförändrad och förvirrad.
Det här är en situation som jag har svårt att tackla, och fortsätter det måste jag försöka kontakta någon 'instans'. Otäckt.

Vill, vill, vill

Jag vill att det slutar regna.
Jag vill att den här (sista) arbetsdagen ska ta slut.
Jag vill gå på minifestival!

Plastpappa

Jag har en pappa. Han är inte min riktiga pappa, men han har funnits där så länge jag kan minnas. Han träffade min mor och adopterade mig när jag var drygt ett år gammal. Min riktige far har jag aldrig träffat. Sagan Om Min Far kan jag berätta en annan gång; måste bara be om mammas tillåtelse först.

Nåväl. "Plastpappa". Den är han som har format mig till den jag är. Mest är jag supertvärförbannad på honom över resultatet, samtidigt var han kanske räddningen för mig. Jag vet faktiskt inte. Han var en tyrann när jag var liten. Han satt och väntade på mig varenda gång jag var ute och "rände". Han gav mig stryk när han tyckte jag förtjänade det. Han förnedrade mig inför mina vänner. Han var känd som "dansken"; ingen förstod vad han sa och många var nog rädda för honom. Första gången min bästa kompis var hemma hos mig, ställde han en fråga till henne, och hon svarar (nästan med en nigning): "Åsa". Frågan han ställt var: "Röker du också?"... :-)

Jag umgås inte särskilt mycket med min pappa. Mamma och han skildes för flera, flera år sedan - ett tumultartat uppbrott, där jag många gånger fick stå som medlare. Pappa är bitter, ensam, alkoholist (även om han faktiskt låtit hyfsat nykter de gånger jag talat med honom på senaste tiden) och med tendenser till schizofreni (hans bror hade svårartad schizofreni). När han ringer, beklagar han sig bara över min brors leverne (han bor i Småland, är villaägare och arbetslös), sina krämpor och lyssnar aldrig någonsin när jag berättar något. Han frågar heller aldrig hur jag har det, och skulle jag berätta något om min vardag, går det in genom ena örat och ut genom andra. Det har resulterat i att jag numera under våra samtal, bara lyssnar med ett öra och säger "mhm", "jaha" och "ja" eller "nej" där det passar.
Nu börjar pappa bli gammal. Och ensam. Och vill umgås; ett helt nytt beteende. På onsdag har jag blivit ditkommenderad - pappa vill klippa sig, handla en massa saker och kan inte köra själv, eftersom han har ett dåligt knä. Det känns inte kul att behöva skriva det, men jag vill inte. Jag vill inte lyssna på hans tjat om min bror, "nu måste jag skicka ner pengar igen, jag kan inte fortsätta skicka pengar" (men det gör han, hela tiden) för det är samma visa, precis hela, hela tiden. Jag vill inte höra honom säga hur många hundra tusen han har på kontot; jag vill att han gör något för pengarna. Åker någonstans, umgås med andra i hans egen ålder. Men det gör han inte. Han har goda intentioner, bokade en resa till Kanarieöarna för något år sedan, men blev så lägligt sjuk dagen innan avresa. Han blev inte sjuk! Han fegade ur!

Jag tycker synd om honom, jag tror att han är hemskt ensam, men jag klarar inte av att umgås med min pappa.

Ett glas

Barnet är nattat. Sötsambon och hans lekkamrat leker krig bakom axeln på mig. Själv letade jag fram Dukas allra finaste glas, Lovisa, som - stunden till ära - är fyllt med kylskåpskall Karhu Iva Olut.

Nu ska jag läsa bloggar!

Om att ljuga

Sitter här på jobbet och förundras, och förfäras lite också.
Har just instruerat min chef och hans blivande konsult/kompanjon och gamle vän hur man uppdaterar företagets hemsida. Dom är helt och fullt totalnoviser inom detta område och jag förundras över att dessa killar sitter alt har suttit på så höga positioner, när jag, de facto, verkar kunna mer än vad de gör. Inte bara inom hemsidesmakeriets ädla konst, utan en hel del annat också. Men jag tror att jag vet vad det handlar om! På allvar, alltså. Den ene snubben, min gamla ex-chef som jag ondgjorde mig över tidigare i bloggen har t o m indirekt erkänt för mig. Det är bara att ljuga! Säg att du kan, och be sedan helt fräckt andra i din närhet utföra jobbet åt dig. Du känner alltid någon som kan hjälpa till, mot rimlig eller, i bästa fall ingen, ersättning. Sen är det bara att ta cred för "a job well done" när allt är klart! Vidigt, men till viss del, helt sant. Är det bara killar som beter sig på det här viset?

Jag, som är in i döden mån om att alltid göra ett bra jobb, har nu mer ångest än någonsin. Jag har varit så less på det här, att jag inte brytt mig om att göra ett bra överlämnande; det är många lösa tåtar som hänger och slänger men jag o r k a r inte ens bry mig. Det får bli som det blir.
Har också lite, totalt obefogad, oro i kroppen för hur det ska gå med den lilla organisationen med dessa två herrar lössläppta tillsammans. Inser ju att jag inte alls behöver bekymra mig om detta, utan mer roat kan luta mig tillbaka och betrakta. Och, som sagt, det kan ju gå alldeles glimrande också. Men jag har mina aningar *målar fan stort på väggen* ...

Åh nej!

Men hur fort kan två veckor gå egentligen!? Inser just att det är måndag imorgon, och att jag har unfinished business att ta tag i. Gulp! Jag kommer att avverka mina sista två dagar på nuvarande jobbet - sedan är det semester igen från onsdag och veckan ut. Och sen drar jag igång på nya jobbet. Det ska bli så kul; framförallt att få jobba med min "gamla" chef igen!

Nu ska jag gå upp och försöka bota min jobb-ångest med lite försiktigt katt-mys!

Ingen rök utan eld

Det har nu regnat oavbrutet i en veckas tid, så det finns inte en chans i världen att nåt därute skulle kunna fatta eld. Därför heller ingen rök. Det vill säga: jag har inte rökt på en hel vecka.

Nya polare

Idag var det så äntligen, äntligen dags att hämta hem dotterns nya kompis. Det verkar ju inte bli några småsyskon, så det fick bli en kattunge... ;-) Redan igår började jag fundera på hur den stackarn, som dottern redan har döpt till Shrek, kommer att trivas här, alldeles ensam i den galet stora lägenheten. Han kommer ju att gå vilse och känna sig alldeles övergiven... Så, tankarna började snurra. Kanske, kanske...
När det så, runt lunch, var dags att hämta den söta, söta katten och matte och husse berättade att dom inte har hittat något hem för den fjärde och sista katten, och troligen skulle bli tvungna att avliva den, bestämde vi oss snabbt för att ta hand om den också. En eller två spelar ju egentligen inte så stor roll. Den döptes snabbt, av maken, till Diablo och fick alltså även den följa med hem till oss. Det känns inte som om vi gjort något förhastat. Dels får Shrek en kompis att leka med på dagarna, och framförallt slipper den lille stackarn plikta med livet, bara för att dom inte hittat något hem till den.
Så mycket längre än till badrummet har dom inte hittat ännu - Shrek och Diablo; nu ligger dom i badrumsskåpets handdukslåda och sover sött.

Bara, bara jag och lite annat

Åååh, nu blev klockan så där galet mycket igen! Tänk, va' tiden går fort när man har roligt...
Roligt hoppas jag att min prins har där ute, i regnvädret på Skeppsholmen. Han är på Jazzfestival, men om jag inte är helt ute och cyklar, tror jag faktiskt att de har förpassat sig till någon trevlig bar, någonstans.

Och här sitter jag, fortfarande rökfri efter fem dagar (även om jag blir extra sugen när jag är ensam; jag är ju gu'bevars smygrökare) och, trots malören med p-boten, är jag ganska nöjd och belåten med dagen. Vi har städat och torkat golv, jag lagade ätbar mat, jag har lagt in alla räkningar för betalning och insett att summan av dem, blev betydligt mindre än vad jag hade kalkylerat (även här trots p-boten) och jag har dessutom hunnit med att uppdatera mig bland alla bloggarna. Sedär, så positiv jag kan vara om jag bara vill!

Självklart var jag ju tvungen att göra en så'n där "det är bara, bara jag"-grej idag också. I samma ögonblick som jag höll hyllan i handen och sneglade åt borrmaskinen, började det ringa varningsklockor i hela lägenheten. Men, sambon var ute ur huset - det fick bära eller brista! Det brast.
Självklart borrade jag det första hålet så att hyllan inte skulle få plats på det lilla utrymme där den skulle sitta, trots att jag hade mätt så ordentligt. Det var bara hålla god min och borra ett hål till. Dock döljer hyllan det där tredje hålet, så jag tiger som muren. Han har inte sett att jag satt upp hyllan ännu. Om han frågar om det hände någon "olycka" under uppsättningen - då mörkar jag stenhårt! Vi ska ju inte flytta härifrån på mycket, mycket länge, så det dröjer innan han kommer att upptäcka det där tredje, helt onödiga, hålet i väggen.

Onödigheter

Jä**lars!!
Efter en liten shoppingtripp till Farsta Centrum, där vi bl a införskaffat allt som krävs för en liten kattunges liv och leverne, kom vi ut till bilen. Visst! Där satt en liten irriterande p-helvetes-bot på 425;--. Hade glömt att lägga p-skivan i framrutan. Argggghhh! Så jäkla, in i bänkens onödiga, bortkastade pengar! Fan!

Men jag har inte rökt på fem dagar.

Om att sluta

Jag har inga som helst problem med att lägga av med rökningen. Det är inga problem! Det svåra är att låta bli att börja igen.

Beroende

Maitosuklaata ja mantelia (5%) kaakaonougattäytteellä (60%) = Tupla = Minä rakastan sinua! Nästa gång du åker ålandsbåt - glöm inte att köpa detta i en taxfreebutik nära dig!

Ja, jag har semester

Bloggandet har verkligen kommit på skam. Det märks, och känns, att det är semester.
Nyss hemkomna från en skön ålandsresa. Vi åkte med Viking Isabella på ditvägen, och Amorella på vägen hem. Båda båtarna såg exakt likadana ut, både utanpå och inuti. Vi har jagat omkring efter minstingen i sällskapet, Elliot, under hela resan. Han är verkligen en upptäckare av stora mått. Han är drygt ettåetthalvt år och ständigt på språng. Ibland var det faktiskt lite synd om mamma Sirppa-Liisa, som knappt fick en lugn stund. Sitter han i vagnen i fem sekunder, börjas det med entonig röst: "Fääärdiii", "fäääärdiiii" och för att få tyst på den malande lilla rösten måste han tas ur vagnen. Och så är det full fart igen... Den enda gången han var någorlunda stilla, åtminstone inom samma tvåmetersradie, var när han stod på dansgolvet på hemvägen. Han är oerhört fascinerad av liveband (hans far är musiker) och stod och diggade som en tok, spelade luftgitarr och dansade för sig själv i en halvtimme. T o m musikerna som spelade, smälte...
Jag är bara glad och tacksam att vår lillsmula aldrig någonsin har varit så aktiv. Hon är snarare tvärtom; kan sitta och pula med samma prylar (pussel, halsbandstillverkning, målning, läsning) länge, länge.

Nåväl. Trevligt var det i alla fall. Trots att vi inte suttit still många minuter.

Handlade lite på hemvägen. Två flaskor vin till mamma, pingvinsaltlakrits till mig, tjärtabletter till sambon, målarbok till dottern, lite mer choklad och annat godis till oss, lite öl och så fick jag äntligen köpa parfymen som jag läääängtat efter så länge: J-Lo's "Miami Glow". Den doftar oerhört, sanslöst gott! Så blev det en Clinique-mascara av bara farten, också. Kul att shoppa, men nu är jag snart luspank.

Ja, och så har jag varit rökfri i fyra dagar nu...

Sjuk humor

Det är säkert bara jag som gillar sån't här.
Han heter Pablo Francisco och är ståuppare från Arizona - han är jätteduktig på att låta som Aaron Neville och Arnold Schwarzenegger och han härmar Trailermannen som ingen annan! Däremellan kan han vara lite snuskig också, men det slipper ni i det här klippet... :-)

Ville bara...

Ville bara ha med en bild på min blogg idag. Det finns ingen annan anledning. Eller jo, vänta - jag kom på en anledning nu:

Jag har inte rökt idag heller. Men jag är ap-sugen på att röka... :-)

Batbut'en gjorde en kommentar nedan om att vi hade rymt med en Ålands-båt. Det hade vi inte gjort. Då. Det gör vi imorgon. Kan ju vara kul med lite omväxling, så jag, sambo, barn och väninnan med barn tar en tur på havet. Det blir bra.

Känslomässig berg-och-dalbana

Fredag. Jättefantastiskt urkul att få bli så där spontan och knäpp som man var för 10-15 år sedan. En sen, blöt kväll på stan med sambo och, som extrabonus, sedan länge alltför sällan sedd kvinnlig vän. Vi hade urkul - blev 30 år igen och härjade runt som tokiga tanter på ett rockställe som frekventeras av 23+-åringar. Samma ställe som vi hängde på för 10-12 år sedan. Snacka om flashbacks! Jag är såå glad att jag befinner mig där jag gör idag. Det hade kunnat gå så annorlunda...

Ja. Jag var vansinnigt hung-over precis hela lördagen. Just så där baksmällig som man bara önskar att man inte ska bli. Det blev jag.

Lördagen var vikt för sambons släktträff, som också var trevlig, fast på ett helt annat sätt. Inte en hårdrockare så långt ögat nådde. Ja, förutom sambon då...
Lördagen slutade dock med ett gräl som jag inte ens önskar gå in närmare på. Situationen krävde helt enkelt tre snabba cigaretter - annars hade ni kunnat läsa om mig i söndagens tidning: "Medelålders kvinna ströp sambo". Jag var så arg så att jag skakade...

Ovädret har bedarrat och vi har pratat igenom saken (jag har pratat, han har lyssnat och sagt "ja och amen") och jag har inte rökt sedan i lördags.

Så det kan gå.

Spontant barnfri

Hux flux blev vi så barnfria.
Mitt under mitt och svärföräldrarnas pizza-smaskande ringde sambon och berättade att en av medlemmarna i ett av deras band ska ha klubb ikväll. Kanske kunde svärisarna ta med sig Michelle hem, så att föräldrarna kunde få han en kväll på stan tillsammans? Det kunde dom! Så nu sitter jag här; barn och svärföräldrar har just lämnat mig, volymen på stereon är hög, och snart är det dags för fröken Biggis att duscha, tvaga, raka, schamponera och på allehanda sätt brösta upp sig inför en totalt spontan utekväll! Tänk att till och med småbarnsföräldrar kan få vara spontana ibland...
Tack, söte, dyre prins för förslaget och tack söta svärisar som alltid finns där och ställer upp, även med kort varsel.

Ärligt och uppriktigt

Sitter här och väntar på svärföräldrarna. Dom har för vår räkning inhandlat ytterligare en skinnfåtölj från Asko, och snart är den här. Troligen deras bidrag till Dilonas Dominoduell. Själv har jag bara varit halvsnäll idag.

Nu skriver jag det. Att få det ur mig och på "pränt" känns stort och läskigt. En riktig utmaning, men faktiskt något av det snällaste jag kommer att göra på mycket, mycket länge. Både mot mig själv och min omgivning.

Imorgon kommer jag att göra ett ärligt och uppriktigt försök att sluta röka. Igen. Vet inte riktigt vilken gång i ordningen det är. Det har slutats, och börjats, och slutats igen, så många gånger att jag har tappat räkningen. Nu börjar jag tappa tålamodet med mig själv. Inte nog med att jag smygröker för sambon, som en riktig förlorare. Det kostar mig bara en massa pengar. Och dessutom fick jag konstaterat nyligen att jag har dragit på mig förkylningsastma, som definitivt är rök-relaterat. Så, nu - när sambon är semesterledig med mig i två veckor, kommer jag att passa på att försöka ytterligare en gång.
Jag lovar härmed att vara ärlig, uppriktig och göra mitt allra, allra bästa för att låta bli. Faller jag dit igen, kommer jag att berätta det här. Men att ha bloggat om det, gör det lite lättare, ytterligare en liten sporre. Så, imorgon lördag - då jäklar, smäller det!

Blogg-bekymmer

Det börjar nästan, men jag säger nästan, bli jobbigt att blogga nu. Har nog inga problem att hitta något att skriva om; det är bara en fråga om hur privat jag vill bli. Jag funderar på att skriva något om Historien om min far. Alltså min riktige far. Han som jag aldrig träffat. Nåväl, en dag när jag har mer tid...

Tid, ja. Det är just det som det handlar om. Nuförtiden, när jag sätter mig framför datorn och ska surfa, hamnar jag på den ena bloggen efter den andra. Läser, fnissar, kommenterar här, läser men låter bli att kommentera där. Fler och fler roliga bloggar upptäcker jag, och mindre och mindre tid får jag över till att blogga själv. Minst två nya om dagen hittar jag.

Nu hinner jag absolut inte mer, för nu hör jag dottern vakna till.

Såg förresten The Aviator igår. Den där Howard Hughes - begåvad, besynnerlig man...

Dagens Dilona - och gårdagens

Nae, jag har nog inte gjort något snällt på två dagar nu. Vad jag vet. Men jag har ändå haft ett leende till övers lite här och där. Där det passat sig. Det passade sig inte på bussen ut till Fjärilshuset igår. Buss 515 från Odenplan var en sån där med två hööööga trappsteg upp, där man ska försöka baxa upp en sulky, företrädesvis med ett varmt, svettigt och irriterat barn i, som skriker: "jag vill inte åka buss, mamma!". Bakom mig står ytterligare en mamma med sulky, som också ska upp. Hon bara står och tittar på mitt stånkande, stönande och baxande uppför trapporna. Jag skyndar mig inte direkt på; det kan hon gott ha, när hon inte hjälper till. Hon ler mot mig när jag har installerat mig på (bästa) platsen och jag bara blänger argt tillbaka. Tack för hjälpen, liksom! Tydligen insåg hon att situationen tarvade en förklaring och började stamma något om ont i ryggen. Denna åkomma hindrade henne dock inte från att dra upp sulkyn i bussen, samtidigt som hon bar på sin femårige son. Jag hjälpte inte till!

Usch, nu blir det minuspoäng i duellerandet.

Knark och dess (bil)verkningar

Jag har nog egentligen bara haft tur. Jag har alltid varit en lättlurad, lättförförd, blåögd liten jänta, som tror gott om alla människor. Som blyg och tafatt tonåring, i Fina Förorten, hängde jag med busarna. Busarna som snodde mopeder, gjorde inbrott och sniffade i sig och förtärde både det ena och det andra. Jag tittade storögt på, men vågade mig aldrig på att testa. Mest för att jag hade en far som förmodligen skulle slagit ihjäl mig om jag försökt något.
Ja, ja, jag erkänner: i smyg testade jag ju förstås, det kan jag inte sticka under stol med. Min dåförtiden bästa vän, som även nuförtiden är min bästa vän, bodde hemma men nere i källarvåningen i föräldrarnas villa, vilket genererade i en hel del bus. Vi var väl 15 eller 16 och rökte gräs hemma hos hennes mycket äldre pojkvän. Jag fick kanske i mig 5-6 bloss, och kände absolut noll och ingenting. Men fnittrade mycket, eftersom dom andra gjorde det. Senare, under en företagsfest på Söder, genom mitt första sommarjobb, blev jag medbjuden på ytterligare dåligheter. Någon plockade fram en pipa med ospecificerat innehåll. Jag, blåögd som jag var, trodde självklart att det var något i stil med det jag testat tidigare. Det var det inte. Det var hasch, marockan, fick jag sedan höra, men då var det för sent. Jag rökte, fick hallucinationer, förföljelsemani, hjärtklappning och ett extremt illamående. Flera som också rökt, tillbringade resten av kvällen på toaletten. Efter det har mitt narkotiska intag hållit sig på ett minimum, förutom ett försök några år senare, med samma resultat som följd. Knark är helt enkelt inte nåt för mig. Varför inhalera något som bara får en att må dåligt? Har vistats i umgängeskretsar där det förekommit både ecstasy och kokain, men aldrig någonsin känt någon lockelse att testa igen. Öl har jag däremot druckit mig asfull både en och hundra gånger. Det var t o m lite för mycket en period, om jag ska vara ärlig. Inte så att det genererade något beroende, men en hel del dumheter skedde under den perioden.
Nuförtiden är jag glad om jag får bli lite smålullig någon gång i halvåret.

Anledningen till dom här tankegångarna och personliga avslöjandena är att en nära vän fick sin och familjens nyinköpta, visserligen begagnade, bil stulen under natten. De hade kommit hem runt midnatt och parkerat utanför huset, som vanligt. Halv åtta ringer polisen och berättar att de just haffat en pundare, som lindat deras bil runt en stolpe. Något som nu förstört deras semesterplaner och bara skapat en hel massa bekymmer.

Knark är inte gott!

Branschminnen

Efter att jag hittat mina gamla dagböcker och bläddrat lite i dom, måste jag säga att jag haft en hel del kul i mina ungdoms dagar. Både på jobbet och i privatlivet. Jag har haft turen att ha jobb som hela tiden har stimulerat, intresserat och roat mig, och självklart är tiden på de båda skivbolagen extra rolig. De åtta åren på det stora, multinationella bolaget var självklart inte enbart trevliga; en del otrevligheter och vantrivsel var det också, men det är ju bara de roliga stunderna man minns. Dessutom har man fått följa en hel del artister, både svenska och utländska, från vagga till superstjärnestatus. Eller från vaggan till "graven".

Mariah Carey: Det gick sus genom korridorerna när vi fick de första låtarna från hennes debutplatta. En helt magisk röst. Historien om hur skivbolagschefen Tommy Mottola, sedermera hennes make, hörde henne och signade henne på stört var på allas läppar. Stor blev hon. Och divig.

Oasis: Det var nog bara kära, dedikerade produktchefen som först trodde på Oasis men se hur det gick. Idag balanserar de väl på gravens rand?

Ute Lemper: Vet någon överhuvud taget vem hon är? Jag vet, för bolaget kastade ut hundratusentals kronor på att hon skulle slå i Sverige. Det gjorde hon inte.

Isabelle Boulay: Ett exempel från senare tid. Samma historia. Massor med pengar lades ner i marknadsföring och promotionbesök. Absolut noll och ingenting hände. Men hon har en grym röst.

Patrik Isaksson: Jag lärde känna Patrik redan under tidigt 90-tal genom en dåvarande pojkvän. Då hade han långt hår och var hårdrockare, med dragning åt pudel. Jag hjälpte honom med biljetter till en utsåld Europe-konsert och sist vi stötte på varandra, pratade han fortfarande om hur glad han hade blivit över det. Om jag någonsin gifter mig, har han lovat att sjunga på mitt bröllop.

Bo Kaspers Orkester: När produktchefen berättade att han och bandet kommit överens om att de skulle kalla sig Bo Kaspers Orkester, fattade vi ingenting. Det är ju ett skitkorkat namn! Folk kommer inte att fatta någonting! Idag är väl BKO så etablerat i folkmun som det överhuvudtaget är möjligt.

Eskobar: Från början hette de Small Change. Eskobar var ju han, knarkkungen från Colombia. Så kunde man väl inte heta. Det kunde man, och en och annan platta har de också sålt.

Shane: Så kallade sig en pojk som släppte en platta på stora skivbolaget. Den var det många som trodde på (i korridorerna) men som ingen i skivbutikerna köpte. Idag kallar han sig bara Jörgen Elofsson, och fick just ta emot en utmärkelse för att ha medverkat som textförfattare på 100 miljoner skivor...

Som sagt, uppgång, och även en del fall, har skådats i min tid i skivbranschen...

Det blev Fjärilshuset. Det kanske hade varit bättre att vänta på den där regniga dagen - det var smetvarmt!

Trött tisdag

Så blev det morgon igen, andra dagen på min minisemester. Dottern ligger fortfarande och trynar (09:18). Inte konstigt, med tanke på att hon somnade runt kvart i 11 igårkväll. Låter henne sova. Så snart hon vaknar måste jag stänga av datorn, annars fastnar hon här framför skärmen. Hon har fått ett nytt dataspel av pappa; Kalle Kunskap. Hon är så hooked hon kan bli. Jätteduktig på att klicka och dra, färglägga och sortera. Sjukt att en så liten kan så mycket. När jag tvingar henne från datorn blir hon jättesur och arg.

Har försökt klura ut vad vi skulle kunna göra idag, när hon vaknar. Det lutar åt ytterligare ett besök på badet. Måste ju testa simringen och armpuffarna vi köpte igår. Hade även Fjärilshuset och Naturhistoriska Muséet i tankarna, men vi spar det till en regnig dag, tror jag.

Nu kom hon!

En språklektion

Om jag hade arkiv-teman på min blogg, skulle denna text definitivt arkiverats under rubriken "läst men ta mig fan om jag förstått". Den återfanns på en såpbubblemaskin inhandlad av dotterns farmor, på besök i Rumänien nyligen:

Explain:
1. Open the battery cover.
Inset tow AA batteries ensuing the positive (?) and negative (-) poles are in the correct position.
2. Open the cover of bubble solution, flow the solution into the C over.use nozzle bedew the solutlon.
3. Squeeze the trigger, the bubble gun cun bring some rich and colorful bubbles and wonderful music. Use different mode of squeeze trigger can bring different bubbles and music effect.
Squeeze the trigger on end, it can bring rnning music and bubbles. Squeeze the trigger intermittently, the music sound will running change. Each kind of music circle on ce. Spueeze the trigger lightly and intermittently, the bubble will bigger and bigger, the biggest one is like a basketball.
GLUE THE LAST BUBBLES WATER
Warn:
A. This porduction is innocuous, but keep out of children to eat.
B. This toy not suitable for under 36 months children. Battery replacement should only be carried out by an adult.
Adjure: Chose top-quality batteries, bring the bubble's effect is the best.
Suggest: When use up the solution, please go to shop buy bubbl solution zwhere sell this production.
Clew: When the battery powe not enough, the buggle's number will reduce indeed can not shoot up the bubble.

Nej, jag har inte stavat fel eller halkat på tangentbordet. Det står precis så här... Garvar snart läppen av mig...! :-)

Semester

Smaka på ordet, s e m e s t e r.
Just nu smakar det ordet som en finmiddag på Fredsgatan 12 - det doftar klor, hallon och vaniljglass. Smakar solvarm hud och rödbrända axlar. Det ger mig ett stort, brett leende och ett "titta va' jag e´ dukti´" när vi försöker simma i den stora poolen. Det bjuder "mamma, jag vill ha en glass till", efter att ha satt i sig en GB Sandwich på rekordtid. Det ger mig en öm, lång kram och ett snurrande, varmt litet finger i mitt (stackars) hår, när tröttheten börjar ta överhanden. Det ger mig frid i sinnet och en känsla av att det kan få hålla på länge, länge till...

Dagens Dilona-Domino

Dilonas domino-duell, "vänliga veckan" typ, fortsätter.
På badet idag bjöd vi dotterns nyfunna vän på medhavda jordgubbar. En del andra tältkompisar fick också smaka. Dessutom höll jag ett vakande öga över de båda lekande barnen ett flertal gånger under dagen, medan mamman tog hand om lillasystern. Fick en trevlig pratstund och ett tacksamt "tack!" innan vi gick hem.

Det får räcka så.
Nu börjar det bli dags att knyta sig.

Bara, bara jag - igår

När jag ändå är i farten och erkänner alla dumprylar jag gör, varför inte dra även den här:

I fredags efter jobbet skulle jag gå och handla middagsmat. Passade på att ta med mig lite tomburkar för att panta. Stoppade samtliga burkar i en plastpåse medan jag pratade med sambon i mobiltelefonen. Avslutade samtalet och sedan var det dags att gå. Tog ett varv i lägenheten för att se om jag glömt något. Javisst, ja. Mobilen. Var gjorde jag av den? Hittade den inte, så till slut var jag tvungen att ringa till den. Inget svar. Telesvaret gick igång direkt. Var f*n gjorde jag av den? Eh, jo vänta lite... Plastpåsen... Mycket riktigt. I den stinkande, blöta plastpåsen låg mobilen.

Behöver jag säga att den numera är stendöd?

Bara, bara jag...

Bara, bara jag

Skulle bara testmöblera om lite. Gissa vem som just gjorde en lång, snygg repa i det fina laminatgolvet i vardagsrummet? Det är bara, bara jag... Faaan!

Underbar ledig lördag

Min första lediga lördag på mycket, mycket länge. Inte ett endaste litet dugg saknar jag att sitta på den där svettiga stolen i den där svettiga mataffären inne i stan.
Efter att ha tagit farväl av faderskapet, som med hårdrockande kompis satte sig i en bil och for ner till Göteborg imorse - Iron Maiden -, begav sötnosen och jag oss iväg till lokala, lilla badet. Inte speciellt mycket folk, och en helt underbar värme. Träffade lite bekanta, som man lärt känna under tiden från mammaledigheten och raringen hittade även en ny kompis. En liten Mimmi, som hon härjade runt med; upp och ner i poolen, fram och tillbaka på gräsplätten, in och ut ur tältet.
Tältet, ja. Ett litet behändigt soltält från Nivea som i ihopvikt tillstånd går att bära i en liten, rund väska. När man slår upp det, blir det ungefär 1 kvm stort därinne, och ett mysigt tillhåll för en liten loppa. Och även fler loppor. Ett tag fanns det ungefär 3-4 barn därinne, av varierande storlek. Hur lätt som en plätt att fälla upp, det är bara att ta ur det ur lilla påsen och veckla upp det, så står det där, så fint. Sen skulle vi hem också... Om det var någon som trodde att mamma Biggis, med fem tummar på handen, lyckades veckla ihop det och få in det i lilla påsen, så måste jag göra denne någon gruvligt besviken. Första vikningen, till en platt trekant - inga som helst problem. Sen ska det vinklas, och på något vis vridas ihop... Nej! Icke, sa Nicke. Tydligen måste man ha någon form av ingenjörsutbildning för att klara den biten, och det har jag inte. Försökte ungefär tre, fyra gånger och sen insåg jag att folk började titta och småskratta, så det var bara att lägga ner. Jag fick knöggla ihop det så gott det gick och frakta hem det ändå. Väl hemma i hallen lyckades jag till slut med bedriften, men fråga mig inte hur det gick till. Nu ska jag hänga upp våta handdukar och packa upp strandväskan och sen ska jag vila en liten stund, bredvid lill-loppan på soffan. Det behöver man i alla fall ingen högskoleutbildning för...

Dominoduell från Dilona

Kreativa Dilona fick en bra idé: Dominoduell. Ringar på vattnet. Läs om hennes idé och blogginlägg här! Bra initiativ, tyckte jag. Så, här är mitt bidrag till denna utmaning:

- Jag var ytterst vänlig och tillmötesgående i rusningstrafiken hem. Lät snällt andra medtrafikanter tränga sig före mig i köer och vid påfarter. Annars brukar jag gasa på rätt ordentligt, men idag tog jag det lugnt.

- Tog tillbaka och ändrade en förutfattad mening (se inlägget nedan) om en människa jag inte träffat på länge.

- Gjorde ett inlägg hos en bloggare, som mottogs väldigt väl och gav mig stor värme och vänlighet tillbaka.

Det här var kanske inte så mycket att komma med. Fast det där med bilkörningen hem, då tänkte jag verkligen på att jag var extra snäll och tålmodig. Ingen irritation, inga uppsträckta långfingrar (näe, det är inget jag gör, det är en töntig gest...) eller glåpordskastning. Och då hade jag inte ens bloggduellen i tankarna.
Nåväl, det är väl en dag imorgon också... Och en hel vecka ska jag hålla på. Får väl trycka i mig lite pepparkakor, det sägs ju att man blir snäll av såna...

OK, jag tar tillbaka...

Jaja, jag är inte sämre än att jag kan ända mig...
Informationsmötet med ex-chefen gick bra. Det första han gjorde var att gratulera mig till nya jobbet och säga att han faktiskt förstod mig. "NN är inte helt lätt att tas med". Jag höll med: "Jaa, han är ju lite speciell...". "Ja, han är en bufflig och osmidig jävel", kontrade exchefen.
Så, nu är jag tvungen att ta tillbaka det jag sa. Min exchef är inte på långa vägar av samma skrot och korn som den nuvarande. Exchefen må vara en skrävlare av stora mått, "bilhandlartypen", typ. Däremot har han gått och skaffat sig ett ödmjukt drag, som jag tidigare inte sett skymten av. Dessutom är han, faktiskt, underhållande att lyssna på; efter alla år i "branschen", har han så jäkla mycket historier att berätta. Vi satt i över två timmar och snackade, och jag fick massor med roligt skvaller om berömda, svenska skådespelare i Hollywood som han jobbar med, flera goda skratt och ett trevligt möte. När han började prata om hur han fick sparken från vårt gemensamma jobb, började jag oroligt skruva på mig och ledde snabbt in samtalet på något helt annat. Otrevlig historia, som jag helst inte vill tänka närmare på.

Man är ju inte sämre än att man kan ändra sig. Och det gällde tydligen både mig, och honom.

I väntan på en tölp

Idag är sista dagen på jobbet på ett par veckor. Och sedan är min tid på den här arbetsplatsen över. Återstår bara två dagar i slutet av juli, för avstämning och uppsamlande av eventuellt lösa tåtar. Det blev bara fem månader och inte riktigt vad jag hade väntat mig. Min chef sa upp sig samma dag jag började. Sedan frågade han om jag ville följa med honom till "det där nya stället", där han blivit utsedd till VD. Behövde inte fundera särskilt länge över det beslutet. "Jatack". Ett beslut som jag inte har ångrat en sekund, särskilt som jag har insett att den nya chefen här, är en sexistisk (stod bakom min rygg och dreglade när vi tittade på Olindas nya video), medelålderskrisande, fyrkantig dryg-putte. Sannolikheten att jag hade fått tupp-juck av att vara kvar är mycket stor.
Eftersom den här lilla organisationen bara består av drygputten och mig, och ständigt befinner sig i en något ansträngd ekonomisk situation, kommer jag inte att ersättas ( - och vem skulle kunna ersätta mig, jag bara undrar? - ) :-), åtminstone inte med någon fastanställd. Jag sitter just nu och väntar på chefens gamle vän och kollega; en snubbe av exakt samma skrot och korn. Han är även gammal chef till mig, under 80-talet var han en kort period i chefsposition på ett skivbolag där jag jobbade. Jag var en av de som var med om att se till att han plockades bort från denna chefsposition. Han skötte inte direkt sitt uppdrag, om man säger så... Nåväl, denne man är tänkt att, på konsultbasis, ta över en del av det jag pysslat med här. Det ska bli intressant att på avstånd följa hur dom här två gubbarna kommer att sköta organisationen. Det kan ju bli bra, det säger jag inte. Men det kan också gå käpprätt åt helvete.
Och han är inte bara min gamla chef. Han är sen också.

Fredagsfavorit

Allas vår guldiga, sköna, favorit-mamselams-slamsa (?) kan snart förvänta sig glamorösa inbjudningar till mingelpartyn och premiärfester. Men det där med att ge den medelålders kvinnan ett ansikte kändes inte helt rätt...

Kväll igen

Så blev det kväll, denna varma juli-sommartorsdag. Dagen då det smällde i London. Hittade en fin bloggtext om London, som ni kan läsa om ni har tid och lust. Den finns här.

Så nu sitter jag här igen. En, faktiskt riktigt god, Jack Daniels Tennessee Gold (men fy på sig, Biggis - mera alkohol!?) på skrivbordet bredvid mig. Sambon och hans helt sjukt sönderbrända kompis Andreas spelar Dungeons and Dragons/Heroes på XBoxen bakom mig. Barnet är nattat efter dagens upplevelser. Skansen med pappa var en hit, som vanligt. "Tittade ni på aporna?", frågade jag. "Ja, på surikat-aporna", svarade hon.

Jag har ett roligt surikat-minne från Skansen. Det brukar alltid samlas fullt med människor runt dom söta surikaterna i deras grop. Barnfamiljer står och tittar, pekar och skrattar åt de små djuren. Jag och dåvarande pojkvännen var på en av våra första dejter, och ett besök på Skansen var så där lagom romantiskt. Vi stannade till vid nämnda surikat-område, och tittade en stund medan dom ilade omkring inne på sitt lilla inhägnade område. Dom ilar, stannar upp och ställer sig på bakbenen och är jättesöta. Helt plötsligt börjar det koka i gropen; ett raskt anfall, en av surikaterna morrar och gläfser hotfullt, medan dom andra kryper närmare och närmare. Det visar sig att Surikat nr 1 har lyckats fånga en gråsparv, som han snabbt och effektivt avlivar, och nu sitter han och tuggar, glupskt och frenetiskt, på den stackars fågeln. Det blir snabbt aktivitet även i människomassan. Skyndsamt tar föräldrarna sina barn därifrån, eller lägger handen över deras ögon, medan man hör barnen fråga: "Vad gjorde den?".

Även de sötaste små djur är blodtörstiga bestar...

Ny design

Knåpat lite med blogg-layouten. Dammsugit (jag är hemma; extraknäcker inte som städerska på jobbet). Nu ska jag ta en liten, het promenad till den lokala ICA-butiken och se vad som bjuds. Sambo (underbara sambo som också dammsugit och tvättat hela dagen!) och dotter har varit på Skansen hela da'n.
Åh, vilket totalt intetsägande inlägg. Nåväl, det var mest för att testa layoutknåpet.

Terror

Ny terrorattack, den här gången ännu närmare oss. I London; vackra, skitiga, underbara London, har sex bomber exploderat på olika ställen runt om i stan. Det är så vidrigt. Att manifestera sin ståndpunkt mot det politiska, mot det västerländska, genom att bomba oskyldiga människor. Det spelar ingen roll var i världen det händer - det är lika fel, överallt.

Stoppa världen, jag vill hoppa av.

Sommarkväll i Stockholm

När det äntligen är dags för en efter-jobbet-öl, måste man faktiskt införskaffa sig ett par nya skor. Det är ju inte varje dag man "kommer ut". Dessutom måste man sätta på sig en fin kjol, inhandlad i dyr butik i Grekland, beige med leopardmönsterdetaljer och volang. Topp!

Därefter skaffar man sig ett trevligt sällskap för kvällen. Man kan gå med kollega, sambo eller gammal bekant. Kvällen till ära heter det goda sällskapet Sirppa-Liisa, eller nåt liknande. Hon faller under kategorin gammal bekant. Jättegammal.

Efter att ha hittat sitt sällskap för kvällen, uppsöker man lämplig plats att beställa det som skall fukta strupen. Är man en fluktsugen småbarnsmamma med rötter i musikbranschen väljer man med fördel Debaser vid Slussen. Där äter man god mat (quesadillas), snackar skit med sin väninna och möter alltid någon man känner.

Dessutom har man börjat med livemusik på uteserveringen. Minns faktiskt inte vad kvällens band hette, inte beroende på alkoholintaget, utan för att dom faktiskt inte föll mig direkt på läppen. Men man kan stå och smådigga nära scenen, vid baren, och smygkika på folk...

När klockan börjar närma sig halvnio, inser man att man är hopplöst ute, har tappat kontakten med alla sina forna "branschvänner" efter att ha varit töntigt mammaledig i över två år och går hem och gråter.
Nej, det där sista var faktiskt bara ljug. Kvällen var varm och ljum och Sirrpa och jag hade en trevlig, lagom lång och lagom blöt kväll i sommarstockholm. Vi kanske ses därute!

Gömställe

Är det bakom den här man gömmer sig om man är lite fisnödig?
Korrekt ordalydelse torde dock vara "fart-behinder" eller möjligen "fart-hider".
Dom kanske har stavat fel?

Bra musik - inte riktigt hela listan

På allmän begäran (läs Maruschkas) och för att jag inte har något bättre för mig, kommer här en kort men intensiv lista på vad jag tycker är bra just nu:

Gary Jules feat. Michael Andrews: Mad World
Rob Thomas: Lonely No More
Audiobullys: I Shot You Down (Bang Bang) - stökversionen...
Keane: Smakprov från hela plattan (klicka på Audio). Såå underbart bra!
Daniel Powter: Bad Day
Turin Brakes: Smakprov från nya plattan Jackinabox
Elbow: Not A Job
Tom McRae: Smakprov från albumet

Äckelheter, del 2

Jag undrar bara en sak:
Varför börjar det helt plötsligt växa hår på delar av kroppen, som tidigare alltid varit hårlösa? I näsan, t ex. Kan den behåringen verkligen fylla någon som helst funktion? Bosätter det sig, när man uppnår en viss ålder, någon djurart därinne, som fryser? Jag vill inte ha hår i näsan! Det är bara, bara, bara äckligt! Och hur får man bort det?

Bra musik medan du jobbar/bloggar

Titta och lyssna på den här. Dom här killarna är mina favvisar; vi har haft så mycket skoj och jobb ihop...

Frisläppt

Jag är fri! Elvis has left the building.
En era är över. Efter snart tre års slavande med grönsaker, frukt och växelpengar, där man konfronterats med fräcka snattare, nedkissade fyllon, svajiga pundare och, framförallt och faktiskt, en hel drös med trevliga kunder:
Igår jobbade jag mitt sista pass (skulle egentligen jobbat på lördag också, men Johan ska åka till Göteborg och se Iron Maiden och vi har inte lyckats få tag i någon barnvakt) i Mataffären Från Helvetet! Det känns helt underbart att slippa behöva ha ett extrajobb, även om jag säkert kommer att sakna dom där extra små tusenlapparna varje månad. Nu kommer jag att ha varje lördag helt till mitt eget och familjens förfogande. Dom enda som möjligen kommer att sakna mitt extrajobb är mormor och farmor, eftersom det har gett dem möjlighet att få träffa sitt barnbarn, när Johan inte kunnat vara hemma och vi har behövt hjälp med barnpassning. Barnvakt kommer dom med mycket stor sannolikhet att få vara ändå, kanske t o m Johan och jag kan få en lördagkväll för oss själva någongång. Länge sedan och underbart!

Kort, snopen lunch

Skulle ha ätit lunch med en fd arbetskollega idag. Jag var tidigt ute och väl framme vid slutdestinationen, ringde jag henne för att höra om hon kunde komma iväg lite tidigare. Hon hade glömt vår lunch! Dessa kvinnor i karriären! Så mycket att tänka på, så lite tid för sina vänner! Så jag fick sitta där själv, i TV 4's gigantiska, men svala, lunchrestaurant och inta min tonfisksallad med ruccola och ägghalva. Någon ny lunch med denna stressade, dubbelbokade kvinna blir det inte förrän i augusti. Kan dock konstatera att restauranten i fråga har bra luftkonditionering, bra sopåtervinning, gamla tidningar och en mycket vänlig receptionist, med utomordentligt närminne. Och salladen var god, om än lite snopen.

Bloggpundare

Hittade en ny blogg. Författaren kallar sig numera, bara efter ett par dagars varande i denna sfär, för bloggpundare. Jag måste tyvärr sälla mig till denna missbruksskara.
Hej, jag heter Biggis. Jag är en bloggpundare. Jag kan inte jobba, jag kan inte tänka, jag vill bara ha mer, mer, mer av detta gruvliga gift. Jag vill gräva i andra människors liv, tjuvläsa folks tankar och funderingar. Jag vill förfasas, förvånas och förundras över andra människors upplevelser och göromål, som de så ohämmat delar med sig av. Jag skrattar, jag gråter, jag myser och ibland gäspar jag. Det här är värre än när jag genomgick min korta men intensiva chat-period i början av 90-talet...

Äckelheter

Har åkt (lånad) bil till jobbet de senaste dagarna. Så fort jag startar bilen drar P3 igång (om vi inte glömt att trycka ut Pippi-CD'n) och Morronpasset med Patrik, Anders och Måns. Jag är en sucker för knastertorr humor och garvar ofta rumpan ur led men imorse var det andra gången på raken som dom nästan lyckades få mig att kasta upp min skrala frukost. Har nämligen lyckats pricka in programpunkten "Djur i kroppen", och den är inget för kräsmagade.
Igår morse talade man varmt om spolmasken, ett litet mysigt djur som kan vandra genom din kropp, ditt hjärta, dina lungor, inte bara en utan flera gånger. Ligger det sedan decimeterlånga, vita maskar och vinkar mot dig när du gör nummer två, ja, då kan du vara säker på att du har fått påhälsning av spolmasken.
Imorse var det dags för en presentation av lilla söta hakmasken. Den lilla söta hakmasken trivs med fördel i hundens avföring. Råkar man då, t ex på badstranden, lägga sig där någons hund har lättat sig, eller trampar med sin bara fot i hundkack, kan lilla söta hakmasken krypa under skinnet på dig och börja yngla av sig. Dessutom brukar det lilla vidriga krypet orsaka en klåda som klår det mesta.

Ber om ursäkt om jag fick någon att må lite illa.
Själv spolar jag härmed spolmasken, och någon hakmask får f*n inte haka på mig när jag går barfota på sommarängarna!

Små medel

Jag läste för ganska länge sedan en intervju med någon som gjorde "små, goda gärningar". Minns inte vem, eller var jag läste det, men det har gett mig inspiration att också försöka göra det. Hon, eller han, tipsade om att man faktiskt kan göra människor glada med små medel. Som t ex det som hände imorse, och som jag praktiserat flera gånger. Jag stannade på en mack för att handla (ett litet paket Marlboro Lights, fyyyy vad jag är sämst på att sluta röka!). En kille framför mig håller just på att avsluta sitt bensinköp och killen i kassan undrar: "du har inte en krona?", eftersom det skulle underlätta för hans växelkassa. "Nej", svarar bensinkillen och jag säger: "Men det har jag", och langar fram en av dom tiotalet kronor jag just rafsat ihop från plånboken. Båda blev klart överraskade och glada; kassakillen sa till och med nå't i stil med att "åh, vilken tjej, det här kommer ju tillbaka till dig nå'ndag" och jag klev ut därifrån, obetydligt fattigare men mycket gladare. Faktiskt.

Byggmiss

Helgen är över. Solen har varit god mot oss och strålat från en klarblå himmel. Jag sänder en tacksamhetens tanke till den där mailaren i London (se ett par inlägg ner) som såg till att det blev så. Och vad gjorde vi då, när det var så osedvanligt fint och varmt väder? Låg och latade oss på en sandstrand någonstans? Hade picknick i gröngräset? Nej. Vi var på Ikea. Det som var positivt var väl att inte så många andra var det.

Alldeles i närheten av IKEA i Kungens Kurva ligger det som måste vara århundrades förlustprojekt. Jag syftar på det gigantiska komplexet Heron City. Det som var tänkt att bli ett enormt nöjes- och shoppingmekka, blev bara en tung, grå betongkoloss dit, som det verkar, inte många söker sig. Nu var det visserligen söndag och en strålande sommardag, men det ekade ödsligt tomt i de stora, luftiga hallarna. Och det har det också gjort de få gånger jag har varit där tidigare. Tidigare har det funnits en stor spelhall med arkadspel, airhockey och flipper. Den är också borta, ersatt av ett stort lekområde, där man kan lämna in sina barn om man vill shoppa. Men shoppa var? Vad jag förstår har många av butikerna slagit igen; här fanns t ex Top Shop förut, men jag såg inte till den. Inom kort ska Mio Möbler och Willys öppnas här men jag undrar vad konsekvensen blir. I närheten finns ju gigantiska Ica Kvantum och, som sagt, Ikea.
Det enda roliga i Heron City är, tyckte åtminstone vår lilla familj, fontänen, där man själv kan styra vattnet, genom att trycka på lite olika knappar. Kaffet kan jag inte rekommendera...

Fasansfulla, fantastiska flashbacks

Ojoj! Har hittat min stora låda med gamla dagböcker. Jag har skrivit dagbok sedan jag lärde mig den ädla skrivkonsten, typ. Tror att den första är från början av 70-talet. Jag var väl 11 eller 12. Sedan är det en dagbok för varje år, ända fram till -94, då lusten att dokumentera mitt liv av flera anledningar avtog. Lusten återkom 1999-2000 och höll i sig ytterligare ett par år.
Samtidigt som jag är glad att dom där dagböckerna finns, sitter jag här med en rodnadens lätta skimmer på kinderna. Glad, eftersom mitt minne inte är det allra bästa från dom här åren (antingen beroende på begynnande sjukdom eller så har det något med livsstilen just då att göra) och för att jag mellan -87 och -94 hade dom allra roligaste åren i mitt liv. Det var då jag jobbade på det Stora Skivbolaget och det hände så vansinnigt mycket galna, men roliga, saker. 1988, när vi var i Göteborg för att jobba med Michael Jackson och hans press-chef, en enorm svart f d rugbyspelare som hette Mike, blev förälskad i mig; när vi året efter fick träffa Bruce Springsteen på Stadion: Bruce tar emot oss i sin loge, vår VD sjunger en gotländsk snapsvisa, och när turen sedan är kommen till mig för ett handslag, ser Bruce på mig och säger: "Hey you, didn't that hurt?" och syftar på min piercade näsa. "No, not much" säger jag. "Are you sure?" frågar han och jag svarar "no" och så skrattar vi båda glatt. Kvällen efter åker vi skivbolagsrepresentanter ut med en båt i skärgården med några av medlemmarna i E-Street Band, och det är meningen att Bruce också ska komma över från den båt han färdas i strax bakom oss, och äta med oss. Dock blir det inget av med den saken, eftersom en taxibåt med en journalist och en fotograf från Expressen förföljer oss hela kvällen. I fyra timmar! Snacka om dyr taxinota för Expressen... Ombord har vi hemskt trevligt; Clarence Clemons blir lite flörtig och tycker att jag påminner om hans svenska ex-fru. Senare på kvällen sitter jag tillsammans med några av mina kolleger och dricker champagne på hans hotellrum. Hittade precis en bild från resan, där han lyfter upp mig och kramar mig. Ja, det var tider det!
Rodnaden på kinderna får jag av allt skrivande om KILLAR. Vilken gigantisk påse flörtkulor jag måste ha satt i mig i 20-årsåldern! Den ena flörten avlöser den andra... "Träffade XX" - några dagar senare var han historia för då träffade jag YY. Man borde skämmas, men det har jag inte vett att göra. Jag är glad att jag haft mina "crazy days"; dom har lärt mig massor, och jag känner inte att jag har någonting ogjort i min ungdom. Och när jag är 80 och sitter på hemmet kommer jag att ta fram dom här dagböckerna och fnissa hysteriskt!

Tillfälligt avbrott

Konstig dag idag. När jag kom till jobbet, något lätt försenad pga sen dagislämning, var det strömavbrott. Det är tredje gången, eller kanske t o m fjärde, sedan jag började i februari som det händer. Man blir helt totalställd och låst i sitt arbete. Har man dessutom riktig otur sitter man mitt uppe i något (t ex en lång bloggtext, *herregud vad GÖR jag egentligen på mitt jobb? *). Detta lilla strömavbrott höll sedan i sig i nästan två timmar. Så skit-typiskt, när jag måste lägsna av mig härifrån om bara 20 minuter! Nu har jag inte hunnit med ett dugg. Svarat på ett par jobbmail, tittat på blogg-kommentarer (som f ö var otroligt uppmuntrande - tack alla söta människor som tar sig tid att kommentera, det är alltid så kul att läsa och få respons!) men någon större rundtur bland bloggarna har jag inte hunnit med. Nu kommer jag att ha svår abstinens, eftersom jag troligen inte hinner internetta något mer idag. Tack för det, Fortum!